I en annan tid...

Jag blev tröttare och tröttare. Mer och mer utmattad på kvällarna. Drack mer och mer. "Vintertrötthet" trodde jag. Man blir alltid tröttare på vintern. "Vinterblek" i ansiktet, man blir alltid blekare på vintern. Mina två bästa tjejkompisar såg jag nästan aldrig. Den ena hade flyttat till Norge, henne skrev jag mycket med. Men att skriva är inte samma som att prata. Sen tror jag inte att jag släppte på så mycket om hur jag egentligen mådde. Jag försökte nog lura mig själv genom att säga till andra, till henne, att jag mådde bra. Den andra har alltid haft mycket för sig, en kvalitet som jag tror jag egentligen beundrar. Hon har alltid ork och vilja att hålla sig sysselsatt. Jag låg helst i soffan eller var på en fest/krog med ett glas i handen. Inte ett levnadssätt jag skulle vilja ha, jag visste att det inte var bra. Folk runtomkring mig sa till mig att det inte var bra. Men jag fortsatte. Umgicks med folk som kunde hålla mig glad för en stund, men inget som höll någon längre tid. Men jag nöjde mig med det. Hellre glad en stund än att bara känna som jag gjorde när jag blev själv i ett rum. Aldrig vill jag känna så igen. Det var bara där, ensam i ett rum, som jag såg vad jag verkligen gjorde. Vad jag hade blivit. Ett vrak som varken tog hand om sig själv eller visade hänsyn till min familj. Jag var ensam.  Detta var från en annan tid, en tid för tre år sedan. Jag tänker alltid på den här perioden när denna tid på året kommer och jag blir lika glad varje gång för att jag inte är kvar där jag var.