Att få diagnosen

Att ha cancer är inget roligt. Att få diagnosen är som att slå i botten på en djup avgrund.  Den dagen grät jag mycket. Jag ville ligga i sängen och aldrig gå upp igen. Men det kunde jag inte. Den dagen hade läkarna tagit en benmärgsprov och en bit ben från mig. Gjorde jag en rörelse drog det i nederdelen på ryggen. Låg jag still för länge kom jag knappt upp, ryggen hade blivit till en klump som värkte. Jag kunde bara ligga på sidan, låg jag på rygg eller mage gjorde det bara ont. Så det jag mest ville göra, ligga i sängen och kura, kunde jag nästan inte.    Men jag sög upp tårarna. Enligt mig hade jag nu slagit i botten och kunde bara ta mig uppåt därifrån. Så dåligt jag hade mått månaderna innan. Så mycket jag hade hatat mig själv, min kropp, det jag gjorde mot mig och alla runtomkring mig. Jag behövde inte längre ligga och gråta varje vecka och undra vad som var fel på mig. Undra varför min kropp inte fungerade som den skulle, varför jag mådde så fruktansvärt dåligt. Jag var rädd för att vara i ett rum själv med mina tankar.    Men där var jag inte längre efter den dagen jag fick min diagnos. Visst, jag grät och var ledsen. Det finns väl ingen vill få en cancerdiagnos vid 18 års ålder. Men samtidigt kände jag att det bara kunde bli bättre. Medicinerna skulle hjälpa min kropp och jag skulle må bättre igen. Med stöd från familj och vänner började jag ta hand om mig själv. Det kunde bara bli bättre och det blev det.