Så var det dax att låta fingrarna knappa över tangenterna igen!

Nu har jag suttit och velat alldeles för länge på om jag ska eller inte ska skriva något. Egentligen så spelar det ju ingen roll just nu då jag har bloggen låst och ingen annan vet att den finns ännu. Men för många år sedan så hade jag en blogg som jag fick skriva av mig på, den var jag väldigt glad för. Men tillslut så blev det liksom för mycket, jag kände mig på något sätt pressad över att dagligen behöva skriva och på så vis så rann det ut i sanden. Så, efter många om och men så skapade jag en ny blogg på en ny portal som jag förhoppningsvis inom snar framtid kanske vågar öppna upp så andra kan få läsa. Jag känner mig just nu ganska trött i huvudet och många gånger så bubblar det massor med känslor och tankar, idéer och drömmar i mitt stackars lilla huvud som aldrig får vila. Antingen så är det barnen som suger energin ur mig eller så är det mitt egna huvud. Oftast är det båda om jag skall vara ärlig! Mina barn är det bästa som finns, men just nu befinner jag mig på en stig ute i skogen och känner att jag gått lite vilse. Det är väl så det är att vara utbränd, liten glöd kommer och lika snabbt försvinner. Jag älskar att skriva och få vara kreativ på mitt eget sätt. Men har genom åren blivit lite tillbakadragen av olika anledningar som jag själv försöker att finna svaret på. Håller mestadels mina tankar och känslor för mig själv eftersom jag är så himla trött på människor som antingen är oförstående eller tror att de vet bättre och ska tala om för mig vad jag är och inte är och hur jag skall tänka. Är väldigt tacksam för min otroligt fina man, som jag mötte för ungefär 4 år sedan och har inte lämnat hans sida sen den dagen. Min tanke med att få skriva här är att kanske på något sätt finna mig själv igen. Kan väl känna att det redan nu lättat lite, att fick tummen loss och öppnade upp datorn. Men det får räcka tills jag känner för att skriva ännu ett inlägg. Kärlek/ Hannah