crazy shit-dygn

Det är värst så himlans omständigt det är att ta sig till Hönekulla gård. En cykeltrip som normalt tar fyra minuter tar nu för tiden cirka en kvart. De bygger och håller på och gräver upp jordens inre och skickar över biltrafiken till trottoaren så att den där missplacerade bilaffären och Pizzeria Viktoria får fler förbipasserande än de haft de senaste typ 10 åren. Allt ändrades ju då tågperrongen flyttades. Det är iallafall grusuppfarter och improviserade cykelställ och tusentals orange pilar, HIT SKA DU. Efter att jag gått igenom mitt läkemedelsprov, som helt sonika gått bra (whut?!) gick jag igenom vad som nu är som en liten by. Gick uppför backen som plötsligt blir jättebrant där den svänger skarpt, ställde mig med min cykel på backkrönet och blickade ut. Och "oj vad det har hänt här nu då"-suckade. Ett mer hotelliknande ålderdomshemskomplex får man leta efter. Värsta infödingen på mig här nu, men man blir ju lite senti. Det är mycket minnen i just den backen faktiskt. Den här dagen har varit så sjukt mycket mer än bara det här men orkar inte riktigt dra det andra. Låt oss säga att jag ska käka kladdkaka imorgon. Okej. Bra. Hej.