So far... del 1

Har inte skrivit något på länge, men tänkte jag skulle börja med det igen . En av anledningarna till att jag inte skrivit är att min resultat-fixerade sida, skäms lite. Trotts medicinering sedan Juni -17, så är jag fortfarande inte 100 % frisk.  Detta kommer att ta tid. Tid ,och tålamod som jag Jessica har så svårt för. Det är nämligen så att även om ens värden är bra, så mår man nödvändigtvis inte enligt värdena .  Från att ha jobbat med mig själv, hela mitt vuxna liv, har jag sedan min diagnos fått en intensiv kurs i vad jag orkar och klarat av. En av mina nackdelar är att det syns utanpå hur jag mår. Det går heller inte planera mitt mående. Vissa dagar går allt toppen, andra dagar är allt helt upp och ner. Innan min diagnos , och med mitt yrke jobbade jag aktivt med att alla känslor ingår i ett liv. Man kan inte vara lycklig jämt och  ständigt . Jag är en person som har tillgång till alla känslor, det är jag stolt över . Med graves är det som om jag har en turbo-effekt, känslorna kommer fortare, är mer intensiva och håller i längre. En sådan sak , som att vid feber och halsont åka och kolla upp mina vita blodkroppar ( farlig biverkning av medicinen) kan ta all min energi. Bilkörning, öppettider, livspussel. Jag är dessutom små barns förälder , jobbar på förskola . Halsont är mer regel för mig än undantag. Det jobbigaste är att förklara för andra, att ursäkta sig. Det känns som en tagg i själen. Man får ta framstegen också. Min bilkörning är mer avslappnad. Jag får inte panik av snön, längre. Jag tycker inte om vinterkörning . Förr kunde jag ligga sömnlös . Nu jag hanterar det bra mycket bättre., vad har jag för val , liksom? Ska ju till jobbet. Att kunna tanka utan att benen darrar, att kunna åka tillbaka till affären i  ett vintervitt landskap utan att gråta. Att kunna storhandla en lördag , och kunna stänga ute alla intryck, och efter det ha lite energi kvar. Det är mina framsteg,  några av dem. Det var ett axplock ur mina tankar. Kram mina vänner 🌸