Reflektionstid

Idag var det dags för mig att ta mitt blodprov igen. Efter18 månader av medicinering, läkarbesök, telefontider och blodprov, har jag faktisktfunnit denna process som  en del av mittliv. Det är inte lika energi-krävande längre. Nästa vecka får jag svar om jag skall fortsätta med medicinering , eller om jag är frisk.  I den frågan är jag lite splittrad. Det skullevara skönt att slippa allt jobb med mediciner. Att inte behöva oroa sig så fortman har ont i halsen om det är en biverkan på medicinen eller inte.  Att inte bli orolig om man missar sin medicin.Men ändå så är jag rädd att ta klivet ut. I det okända.  Medicineringen garanterar ju att mina värdenhåller sig i  schack . Det känns som enslags garanti . Jag gillar garantier, är inte alls förtjust i förändringar.Eller i att leva i ovisshet. En annan sak är att återfall av Graves sjukdom är vanliga.50% av alla blir sjuka igen. Men den saken tar vi då, efter läkartiden och omjag får sämre värden. Men det känns läkande att skriva om sina tankar och om minoro. Ett tips till er , för er som ännu inte hunnit se på  dokumentären” 36 timmar på gatan, det är attta er tid att se den. Av den serien har jag  sett fyra avsnitt ikväll, och den serienberörde mig djupt. Den berörde mig på grund av kontrasterna. Jag satt i vårsköna soffa, med en varm pläd , och en spinnande katt i knät. Människorna iserien kämpade med ett helt annat liv en vad jag kämpar med. Det känns fjuttigtatt skriva kämpar,  som om man skullejämföra de båda. Man känner sig otroligt lyckligt lottad. Även om dokumentärenär en dokumentär så kändes hela situationen så ofattbar, så overklig. De gickomkring på de gator som jag  och maken strosadepå för bara några veckor sedan. Fullastad med shopping-påsar och medlyxproblemet vart vi skulle äta lunch någonstans. Vilka kontraster. Ha en trevlig kväll mina vänner. Kram Jecka