Me, myself and I

Om...om man tar bort de demoner som spökat i min uppväxt, och istället inser hur bra jag har det. Om man bara, utan bakgrund så att säga ser till hur jag är idag. Hur jag har det. Då skulle jag skriva så här:Ett jobb och ett arbetslag som jag trivs med.Goda grannar.En familj som älskar migVänner i min närhetEtt hem som jag trivs iEn kreativ sida som spottar fram bra idéer.Jag är väl medveten om att jag har en ängslig, nedstämd sida också. Den är inte populär, men den är en del av mig. Den måste få finnas där. Annars så skulle jag ljuga för mig själv. Att ha ångest för att man har ångest funkar ej i längden. Ju förr jag accepterar det desto bättre. Jag har dåliga dagar, dåliga stunder så är det. Om man tar bort vad vågen visar...Och istället ser vilka framsteg min kropp har sedan förra sommarenJag går längre, på snabbare tid. Jag ökar tempot. Jag är fokuserad.Jag tar mig ut, och motionerar regelbundet. Jag är småbarnsförälder och får det ändå att gå ihop. Jag har ALLTID fått kämpa för att tycka träning är roligt. Jag kommer aldrig att hamna på elitnivå, men jag tycker det är skönt att komma ut. Att fokusera på någonting annat än matlådor, väskor och nattning av barn.Jag har blivit bättre på att ta för mig. Jag väntar inte på att saker skall hända mig, jag tar för mig mer. Jag säger ifrån mer. Jag markerar mer när jag tycker något är fel. Jag skulle kunna bli bättre på det, samt att erkänna när jag gör fel. För herre Gud vad fel jag gör mot mig själv, mot min man och mot mina barn. Men ingen är perfekt, alla gör vi fel och alla har vi våra brister. Jag har haft svårt för det. Att inse hur mycket jag än säger ifrån, manar och tom vrålar( det händer) så gör mina barn och man fel i alla fall. Man måste få göra fel hur skall man annars lära sig hur livet fungerar?Så till alla debatörer som anser att man skall markera och lära barn vad som är rätt och fel. Ibland trotts att kan försöker ALLT man kan och förmår så gör människan fel i alla fall. Jag kan inte svara för alla föräldrar. Men jag försöker så gott jag kan , och när mina barn beter sig illa, eller när jag fräser ifrån så är det ingen annan än jag som vet vägen fram till detta. Ibland är det jag, ibland är det min omgivning.Det är ju inte så att jag struntar i om mina barn gör fel eller inte, men jag saknar den magiska förmågan att förstena barn, eller att stanna tiden. Jag bryr mig nog istället, snarare för mycket. Men jag har inte superkrafter. Jag är bara jag, Om man inser allt bra jag gjort för mina barn genom att bara vara mig själv. Då skulle jag vara stolt.Jag vill vara tillsammans med min familj, med mina barn . Jag vill spela spel, vandra,tälta med dem. Jag blir lycklig av det, och olycklig om något går fel.Men jag tränar oss också i att ha tråkigt. Det är jag dålig på. Blir lätt rastlös, och resultatfixerad. Livet är ju här och nu liksom . Jag försökerJag vill ge mig själv och min familj minnen. Jag vill göra saker. Jag har varit mer orolig för det. Att lämna "the comfort zone". Jag pushar mig själv med två nya citat denna sommar;"Du behöver inte ha allt genomtänkt från början för att röra dig framåt ..."" Det är väldigt få av dina farhågor slår in."Blaha för er kanske men för mig så är det som att öppna en ny värld. Där ångest och panik minskar . Allt behöver inte vara så JÄKLA perfekt . Huvudsaken är att man försöker. Där är jag just nu. Mitt i livet, mitt i disken, mitt i tvätten, mitt i semestern , mitt i mig själv.Kram på er!!!š