Lex Maria

Idag  föll en pusselbit på plats. Idag kunde jag titta  lite på andra sidan bladet. Jag fick ett erkännande. Jag fick rätt . Detta år har minst sagt varit omtumlande för mig. Jag har känt mig sliten , men det kanske inte är så konstigt. Jag har haft en hel del att gå igenom. Jag kommer inte att berätta allt. Men en del av min historia. Dels för att hjälpa andra , men också för att hjälpa mig själv. Jag mår bättre av att skriva  så är det. Det fyller ett tomrum i mig. Tänk er att man känner att något är fel, att man inte mår bra.  Man kan inte sätta fingret på vad det är. Fysiskt sett mår man bra. Man har ingen infektion . Men man känner att det är något fel. Man känner att man borde vara lycklig , och tacksam. Men man upplever inte det . Man har inte samma ork längre. Man har inte samma tålamod och uthållighet . Man blir  lättare och oftare arg... Man skyller på stress .. vem behöver ändra på sig, på sitt sätt att vara. Jag... Man tar mod till sig. Mod att säga till andra och till dig själv. Något är fel... och man blir då felbehandlad ... I mitt försök att få ett bättre liv, att bli mitt bästa jag provade jag det mesta. T.o.m psykologen sade åt  mig att inte göra mer åtgärder .  Jag blev nästan manisk åt fel håll...  När jag sommaren 2015 fick inre skakningar kontaktade jag min vårdenhet.  Jag hade då  jobbat med ” mitt stressande jag” sedan jag blev tvåbarnsmor.  Jag blev blev efter ett antal samtal kopplad till psykolog . Jag fick till sjuksköterskan bl.a.  ställa min diagnos själv, dvs att jag själv  fick säga vad jag trodde att det var för fel på mig .  Jag dömde  mig psykiskt och skyllde på att jag är stressad. ( är INTE medicinskt utbildad)  För att bli bättre att hantera min stress och min ångest (självdiagnostiserad) gick jag till psykolog. Jag motionerade mera. Jag läste allt jag kunde komma över med titlar som ”ta kontroll över dina känslor,  ”boken om mig”, bli fri från din inre stress med KBT” .  Inget av detta hjälpte. Jag kände mig totalt värdelös . Jag försökt allt , men ändå så kände jag mig inte bättre . Jag blev inte lyckligare . Jag tappade vikt, men blev inte lyckligare av att vara smal .  Jag bytte jobb, jag sjöng i kör...  Jag kände mig ganska så värdelös och dömde mig själv hårt . Jag levde ju och var frisk , men varför mådde jag då så här?Varför njöt jag inte av livet? Varför kämpade jag med att leva? Det fanns andra som inte fått leva..så gick tankarna i mörka stunder. I våras sprack bubblan . Jag krävde att jag inte ville må så här längre . Jag sade ifrån. Jag ville att min hälsa skulle bli tagen på allvar. På inrådan av familj och vänner bytte jag vårdenhet. Inom loppet av en vecka fick  jag träffar en läkare och min hälsa fick en diagnos . En diagnos som finns en förklaring till mitt mående.  Efter en tids fundering , och läsning av mina journaler tog jag ORK till mig och vände mig till ansvarig enhet för felbehandling . Jag gjorde detta för att hjälpa andra.  I dag fick jag reda på,  genom ett samtal från ansvarig chef att jag blivit felbehandlad , att den vägen jag vandrade ska ingen person behöva vandra på. Jag fick en ursäkt och informationen om att mitt fall blir kopplad till Lex Maria. En pusselbit föll på plats . Tårar rann för mina kinder. Jag kände att jag vunnit en seger. En seger för mig ,Jessica.