Helgens funderingar och reflektioner.

Idag, för att varva ner tittade jag på ett avsnitt av ”Stjärnorna på slottet” , Där gästen var Kajsa Ernst. Avsnittet var väldigt bra, Kajsa sa mycket kloka saker bl.a. att ingen är perfekt. Det tog fäste i mig.  Efter några arbetsamma, jobbiga dagar både hemma och när vi varit iväg, så har jag kämpat en del med de sakerna. Med mina tankar och med mina känslor. Nu är ju inte mitt allmäntillstånd inte helt perfekt. En rygg som oroar och värker lite, samt en onyttig ledighet som spökar i tankarna. Jag dömer mig otroligt hårt när jag inte klarar saker, jag blir orolig när mitt tålamod inte räcker till.  Rent medicinskt så är jag ju frisk, men ändå så kommer det dagar då jag inte fixar saker. Främst blir jag nog rädd, dessa känslor finns ju i mig(hos oss alla) hela tiden, men under min sjukdomstid så var de ofta och mycket mer intensiva. Jag har lätt till gråt. Jag kan stressa upp mig för små saker och jag kan lätt bli arg. Dessa känslor  kan ske på stunder som jag ej önskar mig. Oftast sker de, eller det är de jag märker dem mer, på ledigheter(lov), eller när vi skall iväg och göra roliga saker med familjen. De blir hos mig de förbjudna känslorna, de som jag förknippar med min sjukdom. De som jag skäms över. De känslor som av olika anledningar skrämmer mig. Det är svårt att förklara för andra som inte har haft denna sjukdom.  Det känns ibland som att när känslorna bubblar upp i en så har man fått ett återfall. Min varningsklocka ringer. Hur skall jag komma till sans med detta? Alla känslor måste ju få finnas. Om  man anser , eller tycker att ens barn, eller någon i ens närhet gör fel. Visst får man bliarg då? Om man är trött och inte orkar,om  tålamodet inte finns. Visst måste man få höja rösten.?Visst kan man tycka att sköta mark-servicen  på jullovet kan kännas trist. När ”mitt”jullov äts upp av frukost, lunch och ,middag och barnens önskemål… En klok vän sa för en tid sedan; syrgas till dig själv först.  I liknelse med hur man gör vid turbulens i ett flygplan. Man instrueras ju att rädda sig själv först, sedanhjälpa andra. Det kanske det jag är dålig på?  Snart 42 år och inte färdig med livets utmaningar ännu. Tyvärr så får mina närmaste betala priset för att mitthumör, eller ork inte räcker hela vägen. Nu är detta inte hela mitt liv, utan endast en liten del av mitt liv och av detta jullov. Jag har haft väldigt mysigt, härligt och trevligt också. Men de negativa bitarna stannar oftast kvar lite längre hos mig än de positiva.  Det finns kvar en analyserande sida. Kunde det varit lite bättre, lite trevligare, eller kunde vi varit lite gladare. Jag behöver mer här och nu, Är medveten om det, och tränar. En del dagar går det bra en del dagar går detsämre. God natt med er kära vänner och tack för att ni tog er tid att läsa detta, en sen söndag kväll, i morgon väntar vardag och jobb. Skall bli roligt med rutiner igen. Kram till er.