Jämförelse av konfliklösningar

Kongo + Nigeria/Kamerun Kongo har alltså vid två tillfällen försökt att lösa den pågående konflikten i landet. Det första försöket som gjordes var att man ingick i ett avtal om maktfördelning mellan de olika parterna samt tillsatte en övergångsregering. FN:s säkerhetsråd antog en resolution om att sätta in en fransk ledd multinationell styrka som komplement till sin egna FN-ledda styrka.  Det var efter folkomröstningen om landets nya grundlag som man till slut fick ett fredsavtal. Avtalet handlade mycket om maktfördelning. Precis som i Kongo löstes konflikten mellan Nigeria och Kamerun med ett fredsavtal. I det här fallet var det den internationella domstolen som beslutade att Bakassihalvön skulle tillhöra landet Kamerun, vilket ledde till nya landgränser och stärkta militära styrkor för att bevaka dessa gränser. Båda konflikterna har lösts på liknande sätt, men båda konflikterna har också haft en del oroligheter efter deras lösningar. Trots fredsavtalet i Kongo har de oroligheter som rådde innan fortsatt. Det är speciellt i regionerna Nord-Kivu och Syd-Kivu. Det är fortsatta spänningar mellan hutuer och tutsier, samt vem som har rätt till regionens naturresurser. På grund av oroligheterna i landet så har de civila inte lagt ned sina vapen. När de civila inte kan lita på sina ledare kommer de heller inte lägga ned vapnen som är deras enda säkerhet. I Nigeria och Kamerun har den starka militära bidraget till en spänning mellan de nydragna gränserna som i sin tur lett till en del mindre väpnade konflikter där dödsfall förekommit. Eftersom det inte har lagts någon speciell åtgärd eller tanke på de civila på Bakassihalvön som bytt landgräns, så har fredsavtalet och delningen av ön inte kommit med så bra konsekvenser för dem som bor där. Då det bor flest nigerianer än kameruner på ön och ön nu blev en del av landet Kamerun så uppstod en liten obalans mellan de civila. Eftersom öns majoritet är nigerianer kan de tycka att de borde tillhöra Nigeria då största delen av landet är befolkat med nigerianer. Detta har lett till konflikter och demonstrationer mellan civila. I krig och freds årsbok skrivs följande: “Politiska val används ofta för att tydligt sätta punkt för ett inbördeskrig och därmed etablera en ny politisk ordning. Trots det, eller kanske just därför, är val relaterat våld vanligt i länder där freden är skör. I en situation där demokratiska institutioner och normer inte satt sig och där både de politiska partierna och civilsamhället är präglade av polarisering, tenderar gamla konflikter att snabbt blossa upp på nytt i samband med val. Det är dessutom vanligt att det finns mycket vapen i omlopp under efter krisperioder.” Det här är något vi kan se i båda konflikterna trots att Nigeria och Kamerun inte är ett inbördeskrig, utan ett krig mellan två länder. Man kan tydligt se i båda konflikterna att gamla konflikter blossat upp på nytt, i Kongos fall i samband med val. Det råder inget tvivel om att folket i länderna känner otrygghet. Man bär vapen för att skydda sig mot vad som kan ske eller vad som kommer att ske. Slutligen kan vi dra slutsatsen om att lösningen av Kongo-konflikten och konflikten mellan Nigeria och Kamerun inte funkar för invånarna i länderna men att det funkar för ledarna och de högt uppsatta. Det funkar alltså inte i praktiken utan bara i teorin. Freden i stort hålls och de stora väpnade konflikterna hålls i schack, men befolkningen i landet där konflikterna förekommit lever fortfarande i en oro och spänning som skapar konflikter dem sinsemellan. Det här är alltså en lösning som, oavsett vilken sorts konflikt det rör sig om, inte ger ett ordentligt och fredligt avslut för alla inblandade, främst inte för de civila.