Idag är även en vemodig dag

Men herre jävlar vad jag älskar dom där ungarna! Det känns som jag skulle kunna göra vad som helst för dom. När jag satt på bussen mot skolan ringde Heidi och fråga om jag kunde snabba mig dit för det gick inte att hålla ungarna (som höll på att spricka av längt) innanför skolgården. När jag väl gick av bussen och mot skolan såg jag 30 små människor långt där framme utanför skolgårdsgränsen som först provade en liten vink och ett rop för att sen springa rakt mot mig. Mina tårar rann och det kändes som i en film. Allt i slowmotion liksom.  Sen gick tiden jättefort. Vi pratade och myste och de som ville fick lite turglitter på sig. Det är så mycket jobbigare, kännslosammare (på gott och ont!) och mer värdefullt att jobba med dom små skitungarna än med blommor. Men jag gillar både och! Närmare kändisskap än så här kommer jag inte.