min relation till smink

  Det finns en enda tidning som köper när jag kan och det är den norska DET NYE. Den är stilren, har hög kvalité och en perfekt blandning av olika slags inslag; mode, smink, resor, recept, reportage och texter om bland annat stress, ångest och självkänsla. Det är liksom allt en kan tänkas vilja läsa om. När jag var i Norge sist köpte jag den senaste utgåvan och satt hela bil- och färjeturen och läste. Temat är "Osminkat" och det var något som träffade mig direkt. Samtidigt som jag önskar att det hade kunnat vara en självklarhet för en tidning att alla är osminkade och oretuscherade utan att behöva annonsera det som en "specialutgåva" är det ett steg i rätt riktning.      Det som sken starkast i denna upplagan var sidorna som hette just "Osminkat" och som bestod av en bild samt intervju med nio kända norska kvinnor. Det handlade om allt från hur det kändes när de fick frågan att ställa upp på detta, hur deras relation till smink har varit och är och hur lång tid de spenderar framför spegeln på morgonen. Som en gör i samband med sådant här började jag själv tänka efter och svara på frågorna. Min relation till smink? Den är väl bra. Eller? Min sminkdebut kom i min "punk- period" (har haft alla möjliga perioder) när jag var runt 12. Tjocka svarta kajalstreck runt ögonen. På högstadiet älskade jag mitt orangea läppstift från Isadora och min under-eye-roller med färg från Garnier. Sen började jag med mascara, sen formade jag ögonbrynen och började fylla i dem, sen fann jag kärleken i bb- och cc-creams från Lumene. Sen dess kan alla dessa "sen" fortsätta i all evighet, både på gott och ont. Smink började som ett sätt att uttrycka mig genom, ett intresse, jag vet inte var på vägen det gick över till att bli ett måste.      Det var inte förrän på gymnasiet jag började med foundation, kanske lite tidigare på speciella tillfällen. Det blev ett sätt för mig att dölja osäkerheten som smög sig på, med ett fullsminkat ansikte kunde jag bocka av en sak på listan över saker jag oroade mig för när jag plötsligt fick en fråga i klassrummet. Jag har alltid HATAT det faktum att jag blir röd i ansiktet så lätt, dessutom har min tankespiral börjat snurra ihop sig och jag får för mig att alla blickar är dömande blickar. Med smink kunde jag dölja osäkerheten. Men med sminket kom också en sämre hy och en stärkt osäkerhet, och skippade frukostar eftersom att sminket prioriterades. Så många gånger har jag tänkt att jag utan problem hade kunnat gå ut osminkad. Men precis innan jag ska gå ut tar jag en snabb runda till sminkhyllan för att "fylla i mina ögonbryn lite iallafall, det räknas väl inte ens?" eller för att slänga ner en concealer i väskan, för säkerhets skull. Om jag vet med mig att jag har en lektion där det finns en risk att jag hamnar i centrum så lämnar jag inte huset utan smink, det går bara inte. Det tog inte lång tid innan jag var tvungen att erkänna för mig själv att smink längre inte kunde kategoriseras som "ett intresse". Jag ÄLSKAR smink, men jag vill kunna säga detsamma om att gå osminkad. Det är så sjukt sorgligt att tjejer förväntas gå sminkade hela tiden, att vi har satt ett o- före normen. O-sminkad. Det samma gäller med det faktum att en känner tvånget att ursäkta sig om en inte har hunnit sminka sig. Det är dags att sluta be om ursäkt, och att kunna gå osminkad utan att känna sig osäker men också kunna använda smink som ett sätt att uttrycka sig genom. Oavsett om du föredrar att alltid gå osminkad eller om det bästa du vet är att gå fullsminkad varje dag- låt det aldrig ta över sättet du tänker och agerar på. Sminka inte/ sminka dig för dig själv och ingen annan, det är det viktigaste. Avslutar med välanvända men så himla viktiga ord: du är bra som du är.