Det var en gång en fönsterputsare
Erkänn, sådär har ni väl aldrig hört en historia börja? Då har ni inte umgåtts för mig. Eller snarare: Då har ni inte varit mina barn när de ska sova på kvällen. Det är nämligen då de kommer; De spontana historierna om knasiga saker. De improviserade sagorna om fönsterputsare. Sagan som jag berättade för min dotter igår. Det är inte så ofta jag talar om detta men idag tänkte jag göra ett undantag. Jag är nämligen väldigt nöjd med berättelsen jag skrev. Den började ungefär såhär: Det var en gång en fönsterputsare. Han var varken lång eller kort. Varken tjock eller smal. Han var vanlig, en helt vanlig fönsterputsare minsann. Det hade han alltid varit och det skulle han alltid vara. Han var dessutom inte vilken fönsterputsare som helst utan den lilla stadens bästa. Om vi ska vara helt ärliga så var det väl egentligen inte så konstigt. Han var nämligen den enda fönsterputsare i staden. Hans mamma var fönsterputsare i staden innan honom. Innan det var det hennes far. Ja, leden av fönsterputsare gick egentligen tillbaka så länge som det funnits fönster. ”Där det finns ett fönster finns det en fönsterputsare” som var familjens ledord. Ledord som nu anammats av vår huvudkaraktär. Som han lever efter. Du kanske trodde att den här berättelsen kommer att handla om hans genialitet som fönsterputsare. Om guld och gröna skogar och scenarion helt utan krusiduller eller kontroverser. Så är inte fallet. Så är verkligen inte fallet. Den här berättelsen handlar faktiskt om den dag då en annan fönsterputsare valsade in i staden. Till alla invånares förvåning, framförallt till vår fönsterputsares. Det var mycket märkligt, alltihop. Han kom över bron som ledde över till det lilla torget i den lilla stan. Bron som kom från vägen som ledde till skogen som fanns bortom fältet som dolde evigheten. Därifrån kom han, med utrustning i högsta hugg. Det rådde inga tvivel för någon: Detta var en fönsterputsare. Han gick fram på kullerstenen med ett leende på sina läppar. Inget överdrivet flin till leende, utan att helt vanligt, faktiskt väldigt trevligt leende. Det tycktes tas emot med öppna armar av de flesta i staden. Kanske till och med alla, ja förutom vår fönsterputsare då. Han anade ugglor i mossen, och inte vilka ugglor som helst.