Vilken väg ska jag gå?

    Jag tänker alldeles för mycket just nu, tankekanalerna går bannans. Kan bli galen på det, hur får alla dessa tankar plats i mitt lilla huvud? Det är mycket som snurrar nu, märks att jag går igenom många delar i mitt liv, att det är många omställningar. Jag har skrivit inlägg den senaste tiden, valt att skriva av mig i ett Word dokument istället, än skriva här inne. Har provat detta en vecka nu, känner att jag saknar kontakten med er. Jag har bestämt mig nu, tänker fortsätta skriva här inne, stå upp för mig själv. Jag vägrar se mig besegrad, vara tyst i ett hörn. Tänker slås hårt för att få det jobbet jag vill, att ingen ska döma mig för den jag är. Jag tänker fortsätta vara öppen, även om jag vet att jag betalar ett högt pris. Har redan fått känna på denna käftsmäll, önskade bara att människor kunde se det som vilken sjukdom som helst, välja att se fördelarna och inte hela tiden nackdelarna.   Jag har så mycket att ge, ni vet den känslan när man tar stundenten, när världen väntar utanför dörrarna, den känslan har jag. Jag har så mycket kunskap som sjukdomen gett mig, har varit en lång resa. Har fått gå den hårda vägen, jobbar riktigt hårt att komma tillbaka. Har börjat med en ny behandling med som heter återhämtning, skriver mer om den en annan gång. Det var Anna som tyckte jag skulle börja med det, där yogan har ganska stor betydelse. Äntligen har jag fått upp ögonen för Yoga, det skulle ta sin lilla tid men nu kör jag minst 15 min yoga dagligen. Muskelsmärtorna börjar mer och mer försvinna, så skönt! Lika har har jag blivit bättre på komma ner i varv tack vare yogan. Har anmält mig nu till en yogaklass, så efter Nyår sätts det igång på riktigt. Jag läste Yogagirls bok, vilken resa den tjejen har gjort, så inspirerande. Jag lyssande när hon var med i fyllepodden, pratade om sorgen efter hennes döda vän, depressionerna, det deskutriva livet och hennes mamma självmordsförsök. Hennes uppväxt, liv skulle kunna vara mitt. Har tänkt många gånger på det, skulle vara så skönt att sätta mig på ett plan, en enkel resa och resa iväg på obestämd tid. Beundrar alla dem som vågar det men jag är alldeles för hemkär, sen vet jag att det bara är en flyktkänsla, saker och ting blir inte bättre om jag flyttar till andra sidan jordklotet.        Jag såg nyss ett av tidernas bästa program, Absolut svensk. Nu ska jag hålla mig till psykisk ohälsa här i fortsättningen men tycker detta är så viktigt att uppmärksamma, ett program som vi alla borde se!   Nästan alla svenskar är emot rasism. Ändå finns rasismen. Hur kan det komma sig? Soran Ismail undersöker vardagsrasismen i ett av världens mest toleranta länder och börjar med att testa hur rasistisk han är själv. Soran Ismail har byggt sin karriär genom att skämta om rasism, men har aldrig gått på djupet med sina egna fördomar. Vad får man tänka, vad kan man säga? Och när är man rasist? En serie med Sveriges allvarligaste komiker om vardagsrasism i ett av världens mest toleranta länder.   Soran Ismail, vilken kille <3