Vart du än går

Idag vaknade jag med en fruktansvärd ångest, försökte sysselsätta mig så mycket det gick på tåget. Fotade lite med mobilen idag när jag kom med tåget, var inte det lätaste när det åkte i rasande fart ;) Fina Jönköping, staden där man har många äventyr i :)                  Har gått ifrån tågstation till sjukhuset, vägen längs vättern. Satte mig ner en stund i sanden, kände hur sanden greppade i tårarna och njöt av att få finnas till. Drack kaffe, bläddrade i en skvallerplaska, kallpratade med en äldre gubbe som satt vid parkbänken. En gammal bekant kom förbi, väldigt kul och se henne. Åh vad jag älskar detta, att jag får uppleva just detta, något sådant här tar jag inte för givet längre. Känner av mörkret idag, fick verkligen släppa ut kroppen idag ifrån lägenheten, är helt utmattad. Tanken var att jag tänkte gå och hälsa på en tjej som jag inte sett på evigheter, fått sådan fina sms av henne så jag tänkte överaska henne rejält för jag saknar denna tjej något fruktansvärt. Har kollat upp vad spaet ligger som hon jobbar på, såg att det låg lite åt fel håll mot Sjukhuset så åker dit en dag när jag mår bättre. Dagar som dessa när jag vill så mycket, när kroppen inte lyder, det är svårt att acceptera. Då känner jag av det där funktionshindret som dem pratar om att bipolär är. Försöker finna mina sätt, att ta mig fram. Att uppskatta att jag fått sitta på stranden idag en stund. Om man bara kunde finna ett botemedel så jag slapp dessa djupa depressioner som äter upp min kropp, gör mig helt handlingsförlamd. Försöker ha fokus på att jag fått fina dagar nu, vet att det går åt rätt håll men jag vill inte ner till den svarta världen. Nu är det strax min tur att ta blodprov, låt svaren vara bättre denna gång :)