Va rädd om dig!

  Hur snyggt är det inte med röda naglar i dessa tider? Fick så mycket fina komplimanger igår av dem, äntligen är dem i den längden som jag vill ha det, älskar att jag bit för bit börjar komma tillbaka till den jag en gång var, att jag kan känna glädje i såna här saker :) Jag har verkligen en snövit hy nu, är som det vitaste lakan utan brun utan sol och jag tänker aldrig mer lägga mig i solariet, gjorde det förr om tiden men nu är det fyra års sedan jag låg där. Att sola solarium är som ge kroppen cancer. Fattar inte hur dessa cancertubber får finnas. Peppar, ta i trä att inte mitt solandet som jag hade i tonåren satt spår. Var faktiskt igår och kollade upp en fläck som jag har på foten, som växt något enormt sen i somras, det var J som såg den. Nu var det inte någon fara som tur är men det är min kille som fått mig inse detta, hur viktigt det är kolla upp kroppen.   Cancer, det ordet, vill bara skrika när jag hör någon säga ordet. Förra månaden var det rosa månaden, försöker alltid köpa Ica´s rosa grejer för stödja kampen mot cancer, lika detta band som kommer ut varje år. Men i år fixade jag inte se cancergalan, första gången jag hoppar det för jag känner det gör för ont, är alldeles för känslig nu. Det känns som så många som drabbas nu av detta monster, speciellt av lungcancer. Fick reda på senast igår att en vän till mig förlorat sin mamma i just lungcancer. I och med med att min pappa har problem med hosta som är långvarig, kan få sådan andöd pipningar, hans hosta har gjort mig livrädd. Jag vet att sådan hosta är inte bra, speciellt inte när den är långvarig men samtidigt fick jag läsa hans journaler så jag vet att han är i trygga händer. Jag har förlorat min mamma, skulle något hända pappa, bäst jag släpper den tanken, den tanken gör inget gott. Pappa är inte bara min pappa, utan även en av mina bästa vänner. Det bästa med att blivit sjuk är relationen jag fått till pappa, finns ingen som förstår mig som honom, det bandet vi har är jag så tacksam för att jag får uppleva, känna denna kärlek.   När jag röjde i J föräldras hus i somras, som drabbas mycket av cancer. Pyskiskt har det varit fruktansvärt jobbigt att rensa ett hus som andas liv, där man vet en familj bott, en familj som gått bort väldigt fort, i tidig ålder. Han har nästan förlorat hela sin familj i just cancer. Fann texter hans syster hade skrivit, hennes dagbok valde jag inte att läsa, men hennes texter om livet, det var som hon satte jämte mig, fick mig att rysa att läsa hennes ord. Önskade så att jag fått träffa henne, verkade som vi hade mycket gemnsamt. När hon skrev hur mycket hon hade gärna velat leva, alla dessa drömmar hon drömde om så fick livet ett drastiskt slut. Cancern tog henne och hon fick inte bli äldre än jag är. Livet är verkligen inte rättvis, det fick jag lära mig när när mamma dog, lika när någon som är nästan halva mig, en tjej i min ålder som drabbdes av cancer. Döden kom så fort, som en käftsmäll. Nu har det gått bra, ingen jag älskar har förlorat kampen i cancern (förutom min "svärmor"), ända har många jag älskar drabbas av detta monster. Så forskningen går framåt, något jag är evigt tacksam för.   Jag vet att många tar livet för givet vissa gånger, tänker att det aldrig händer mig, skiter i kroppens signaler, sin egna hälsa. Säger att dem inte har tid att åka till läkaren, struntar i att träna, misshandlar sin kropp rent ut sagt. Jag har varit en av dem, behandlat min kropp så illa, i och med min anorexia, det deskutriva livet. Det fanns inte i min vildaste fantasi att en människa kan dö när jag var ung, trodde jag var odödlig och döden fanns inte i min värld, något jag tycker är bra. När man är barn och ung ska man inte tänka på döden, men ibland är bra ställa sig en tankeställare, vad är det som är viktigt i livet i denna stress? Du har bara ett liv, tycker om det talesätet att du sätter dina egna kaptiell i din bok, ditt liv och det är bara du som väljer hur dem ska vara.   Något sjukdomen lärt mig, det är just att ta vara på livet. Vi är inte odödliga som vissa tror, lika när jag möte J, han fått mig inse vad som verkligen är viktigt. Så kläm på dina bröst, kolla upp dina leverfläckar, sluta pressa i solen, ta hand om din kropp, tacka den varje dag för att du lever, lika var snäll mot din hjärna. Vem kommer tacka dig att du jobbade röven av dig, gick in i väggen? Är framgång så viktigt, all denna stress som vissa lever med. Sätt dig ner i tio minuter, stänk av precis allt, lyssna på andning, fundera ut vad som är viktigt i livet, ställ dig självfrågan, lever jag det livet jag vill leva? Du har alla möjligheter i världen att ändra din förutsättningar. Sjukdomar kan vi inte utrota, dem finns men får vi göra det bästa av utifrån förutsättningarna. Att du försöker bli en vän med sjukdomen, då kommer vändpunkten, då finner du dina ljusklimptar. Depressionen monstret kommer jag aldrig bli vän med, hatar det monstret men försöker ändå bli vän med det, lära mig att leva med det. Är på god väg, lär mig för varje dag som går.   Tid, tid är något vi alla har, den är dyrbar så lev varje dag som den vore sista och ta de före det osäkra, åk till läkaren om kroppen strejkar. Hälsan, kroppen är det viktigaste vi har, utan den är vi ingenting. Det är tack vare kroppen vi vandrar på denna jord, den ska vi vara rädd om!