När jag tappar tron om mänskligheten

  Såg den här bilden ifrån Djurens rätt inne på facebook, en bild som skapade många känslor hos mig. Djurplågeri är bland det värsta jag vet, tycker det är lika illa som ett barn skulle fara illa. Just att dem är så försvarslösa, inte kan kommunicera på samma sätt som oss människor. Blir riktigt förbannad när jag ser någon slår sin hund, behandlar ett djur illa. Nu är jag inte så hundkunnig i uppfostran men just metoden att slå ett djur när det är olydigt är inget jag stödjer. Jag tycker det borde vara ett hårt fängelsestraff på människor som gör djur illa. Tycker det är fruktansvärt att man kan behandla djur illa sen komma undan med det.         Zantos var en omplaneringshund, den finaste hund jag någonsin mött. Dem senaste dagarna har saknaden efter honom inte gjort lika ont, utan fokusen har hamnat mer på alla fina stunder vi haft tillsammans. Han älskar snö, var helt tokig i det. Nu när det öst ner så vackert så har jag tänkt där han är, där kryllar det av allt han älskar. Det var något speciellt med honom som är svårt att sätta ord på. Ni som har djur, känner denna kärlek till dem vet att varje varelse är en egen liten inidivid. Det är inte bara en katt, råtta, hund, häst, marsvin, fågel. Utan precis som oss människor är varje djur en egen liten individ. Jag kommer ihåg så väl första gången jag mötte Zantos. Jag var i Gävle och pappa ringde och berättade att han sett en hund på Blocket, som dem nu skulle hämta. Jag trodde han drev med mig först för, vi hade aldrig haft en hund innan och nu skulle en omplaceringshund komma in i vår familj. Det blev en riktig överaskning, en riktig glädjande sådan!   Jag kommer ihåg såg väl vårt första möte, det var den största hund jag någonsin sett. Det var ingen kärlek vid första ögonkastet ifrån hans sida, utan han började morra, försökte skrämma upp mig rejält om jag kom nära honom. Kunning som min styvmamma och pappa är tog dem hem, minns ordet på sådan person, det var en tjej som var expert på hundars beetende. Då började jag förstå vilken svår historia Zantos hade, att hans handlande berodde på detta. Han är inte elak utan vet inte hur han ska bete sig. Sen hade han varit på olika hem men aldrig fått stanna så han hade aldrig fått en riktig trygghet. Det han behövde var kärlek och trygghet. Pappa var den personen som han fick starkast band med, har aldrig sett sådan stark kärlek mellan en människa och ett djur. Deras band vad magiskt. Vi brukade skoja om att han skulle välja honom före oss barn, sådan stark kärlek hade dem. Ju mer tiden gick märkte jag att han var livrädd för poliser, speciellt när polisbilar kommer med sirener. Då började han darra, en gång kissade han på sig för han blev så rädd. Lika avskydde han när man bråkade, höga ljud. Han kunde skälla ut person som bråkade, lika när vi sjöng så började han yla med. Hans stämma vid kalas blev en tradition. Källare, ölburkar, rulltrappor, fulla människor klarade han inte av. Ibörjan förstod jag inte varför han skällde så oerhört när han såg en A-lagare, han kunde få sina utbrott men mot slutet blev han inte lika rädd längre, tränade en del på det. Att visa honom att alla människor är inte är elaka som dricker öl.   Jag vet inte hela hans historia, men kan ana efter hans beetende vilken helvete han hade haft innan han kom till oss. Min pappa och min styvmamma gav honom en ny chans, ett tryggt hem. Vi fick denna hund som var så rädd för allt och alla att blomma. Dem åren jag varit svårt sjuk är det alltid han som slickat mig, vakat vid min sida. Han hade ett sådant djup, kunde alltid se mig. Fick alltid dem pussarna när jag behövde dem som mest. Jag tror på ödet, är så tacksam att våra väggar möttes, att jag fick känna denna kärlek. Jag har aldrig varit så förtjust i hundar men när jag mötte honom, då var det kärlek vid första ögonkastet ifrån min sida. Något såg jag i honom trots jag var så rädd för honom ibörjan. Han tog in mig i en helt annan värld, när jag fick se denna fina inidvid som han var, när han kände sig trygg så var han väldens finaste nallebjörn.   Jag har alltid sagt det till J, när Zantos går bort så vill jag skaffa en egen hund. Även om Zantos var pappas så kände jag en sådan kärlek som han vore min, sen har jag haft honom väldigt mycket så vi fick ett speciellt band. Samtidigt gör det mig lite rädd. Skulle jag kunna älska en ny hund så mycket jag gör med Zantos. Han har sin plats i mitt hjärta, en plats ingen annan hund kan ersätta. Nu är det inte rätt tid att skaffa en hund, varken tid eller pengar finns. Sen vill jag skaffa en omplaceringhund, då krävs det mycket jobb, just få hunden att lita på människan igen. Jag kommer ihåg vilket jobb det var med Zantos ibörjan. Valpar är gudomliga söta, alltid mysigt att vara med ifrån start. Men när jag vet att det finns så många hundar som lider så vill göra som min pappa och styvmmma gjorde. Ge en hund ett tryggt hem fyllt med kärlek. Jag längtar lite tills den dagen men det får bli när vi både har hus, bil och fått barn. Det skulle vara en mardröm att få lämna bort hunden när man får barn för att det inte funkar ihop, vet inte om jag skulle fixa det.