Livets bergodalbana

    Ibland är det så skönt, gå in facebook, prata med andra tjejer som är i ens ålder, som brottar med samma tankar och känslor, aldrig någon som dömmer. Det kan räcka med gå in där, så får jag energi och kraft, att få känna denna gemenskap, inse att jag verkligen inte är ensam! Älskar dem inläggen där det pratas om jobb. Är så glad att jag lärt känna Lotta, ska ringa henne imorgon så ska vi ses igen och ta en promenad. Hon har gjort lite samma resa, har mycket lära mig av henne. Denna sjukdom gör att du känner dig ensam, speciellt när jag är i ett skov. Jag saknar verkligen att ha någon nära, som bor här, med lika intressen, som verkligen vill tillbaka till livet. Där inte så mycket sjukdomen står i fokus, en människa som förstår än, som lever med samma sjukdom. Tyvärr har jag mött många som lägger fokusen på sjukdomen, får en känsla av att dem ger upp, något som gör ont att se. Det tar mer energi när det pratas om hur eländet livet är hela tiden, att aldrig se det fina. Jag har lite svårt för det, när jag känner och ser människor ger upp. Är livet för svårt, då gäller det att vi söker hjälp. Har länge försökt starta en bipolärgrupp i Jönköping, vet att det är minst ett 100 tals tjejer i min ålder i mitt län som har denna sjukdomen. Hade varit så kul och träffas en gång i månaden, prata, ventielera, prata om nuet, vardagen och framtiden. Jag fann en tjej på anhörigaträffen och vi klickade så bra, var som en tvillingsjäl nästan. Hon är en av tjejerna som haft en viktig del i min sjukdom, en form av förebild. Nu har hon kommit långt, varit sjuk i nästan hela sitt liv men hon gett mig många viktiga nycklar. Träffade henne på anhörigaträffen för bipolära. Så synd att hon flyttade till Austarlien, då är det svårt att ha samma kontakt. Är så glad för hennes skull, att hon upplever sina drömmar. Fina Jenny, du är så saknad <3 Jag känner av stödet på arbetsterapin, men många av dem har andra diagnoser. Läser du detta, har bipolär, kämpar med att komma tillbaka igen, bor i närheten av Jönköping så hör gärna av dig till mig om det är just dig jag söker ;) Min mejiladress är: [email protected] Haha startar nästan som en kontaktannons här. Vore så kul dela denna resa med någon som sitter i exat samma båt :)     Förra veckan var det väldigt mycket för mig, hade ett viktigt möte som jag kämpat hårt för att få. Har arbetstränat, åkt på alla mina behandlingar. Det har varit full rulle hela tiden, knappt varit hemma, sen ständigt det dåliga samvetet när jag känner att jag känner inte räcker till, hinner inte träffa mina vänner, vara en bra flickvän, syster osv. Sen detta möte som tog all min energi nästan. Hade förberett mig noga, läst på vad som gäller. Ni anar inte hur svårt det är bevisa att man är sjuk, när man är inne i en period när man mår bra. Sitta och dra i allt det där som gör så fruktansvärt ont. På lördagskvällen var jag så trött efter det höga tempot, kommer på mig själv att jag vilat för dåligt denna vecka. Det är svårt att bromsa sig själv när man känner att man mår bra, nu har jag inte varit inne i en hypomani, har bara drabbats av det en gång under den perioden när jag pluggade. Men jag kände där ett tag att ruset började komma, att nu måste jag vila, att det varit för mycket, så skulle min lillasyster komma. Jag kunde inte ställa in henne, vila fick bli prioterade sist samt att jag saknade henne för mycket. Det var ett halv års nästan hon sov hos mig. Tycker det är så mysigt med att ha henne här, att hon tycker det är kul att vara hos gammal tanten fortfarande haha Skämt och sido har vi väldigt kul ihop :) Vi är väldigt lika som personer, skrattar åt samma saker och delar samma intressen, alltid lika mysigt att ro om henne. Jag vill vara en vägvisare för henne, så försöker alltid lägga på masken när hon kommer. När hon somnar så kommer allt, känner att jag pressat kroppen alldeles för hårt. Jag går in på toan, tömmer allt, tar en långdusch sen lättar allt lite, somnar direkt. När jag vaknar har jag kastat in i detta mörker, fan, fan, tänker jag för mig själv. Varför ska detta skov komma just idag? Jag vill inte ner till dem svarta hajarna idag, vill inte. Det väntas släktkalas och jag har lovat att komma. Kan inte svika min syster eller farmor. Jag går upp tidigt, kämpar med alla krafter jag har att ta mig upp i sängen, känner hur det värker i varje muskel, hur benen tar i mot varje steg jag går. Vet att frisk luft är bra så tvingar mig ut på en kort promenad, är så fruktansvärt trött men försöker slå på leendet med alla krafter jag har. Glädjen min farmor hade i rösten speglar sig i huvudet, ställer jag in idag så vet jag att hon kommer bli så ledsen. Att göra människor besvikna är en av dem värsta känslor jag vet.       Min underbara, snygga lillasyste och varmchocklad, fika älskare som vi är ;) <3     Vi hoppar på tåget, känner hur detta krig blir värre. Min lillasyster är så duktig på prata, något som är skönt, att man bara kan lyssna, försöka ge goda råd. På vägen dit ringer någon, undrar om vi är i närheten för hon vill inte gå in ensam till farmor. Blir lite stressad, att vi inte är i närheten. Försöker peppa henne att gå in där ändå, att vi är på väg. Jag vill finnas till lags för alla, något jag vet är omöjlighet men sen börjar känna mer och mer. Varför kan inte människor ta det med personen om man känner så, vissa människor är så konflikträdda, dåliga på att prata med hur dem verkligen känner. Sen blir det sådan falskhet när människor ses, när det sägs saker bakom stängda dörrar. Jag har själv varit sådan förr, rädd för konflikter men idag säger jag precis vad jag tycker. Ibland är det kanske inte bra alla gånger, men gör jag någon ledsen så vill jag höra det, har jag gjort något fel så vill jag höra det. Ingen människa är perfekt och hur skulle vi inte kunna bli bättre om vi inte fick höra det? Gillar det talesättet, behandla andra som själv vill bli behandlad.     När vi möter min styvmamma och pappa vid tågstation, det är som dem kan läsa av mig idag. Vad smal du är, ord som jag får höra nästan direkt. Hur mår du? När jag får den frågan håller jag på att bryta ihop. - Jag mår bra försöker jag övertala dem. Direkt när jag kommer upp till farmor grips jag av en panikångestattack. Springer in på toan i ren panik, försöker peppa mig själv, vinna detta krig som pågår. Där och då faller jag ihop handlöst, försöker resa mig upp igen sen går jag ut och tvingar mig att slå på léendet. Hälsar på alla, blir kramkalas. Så kul och se alla, önskade bara att det fick vara en dag jag fick må bra. Sen vill Farmor att vi ska vara med på bild, snälla inte idag tänker jag för mig själv. Försöker dra mig undan för mest av allt vill jag bara skrika ut smärtan som bränner där inne, smärtan som kväver mig. Det är bland det värsta jag vet, att bli fotad när jag är inne i ett skov, speciellt om andra tar kort. Jag har precis spytt av utmattning, kämpar med alla krafter jag har för orka stå upp, så börja det blixtra till så ska man le. Det blev bara för mycket, efter bilderna tagits så springer jag in på toan igen. Det är hemskt att toan blir som en bästa vän när man inte mår bra, när man är omringad av människor som man älskar, ändå känner jag mig så fruktansvärt ensam, brottas ständigt med det dåliga samvetet, att jag drar ner människor, att jag gör människor en tjänst om jag försvinner därifrån. Jag ville bara var rak, ärlig med mitt mående, att jag mådde skit men jag är så rädd för orden ryck upp dig, fått höra det innan på släktträffar. Jag vet att jag inte kan förvänta mig att människor ska förstå, men önskade där och då att skadan syndes. Nu är det två små goa ungar där, som det är mycket fokus på, dem hjälpte mig mycket genom bara köra med sina upptäcktsfärder, vara dem fantastiska individer som dem är. Timmarna där kändes som en evighet, har aldrig längtat så mycket hem efter en säng. Har aldrig känt mig så tråkig, sådan ensamhet som igår. Vet att det är depressionen som gör detta, men där satt jag inne på toan, låg på golvet för jag var helt slut, tårarna hade inget stopp. Ingen förstod något för jag spelar så bra, utanför så skrattades för fulla mugar. Kände mig verkligen som det svarta fåret. Ibland hatar jag denna sjukdomen, att den ger mig så mycket ensamhet, självförakt, att jag aldrig får vara riktigt lycklig. När jag väl är där nere, brottas i mörkret, känner mig så fruktansvärd ensam så förstår jag dem som väljer döden. Tänk dig kastas in värld, där inte kärleken kan nås in. Ända sitter någon bredvid, kramar än så är det som är på miljoners avstånd, ändå om personen är bredvid. Denna ensamhet är fruktansvärd och jag hatar när jag kastas ner till denna världen.     Det blir inte bättre när jag ringer någon på kvällen, någon som jag känt enorm saknad efter under dagen så visar han tendenserna som han alltid gjort när han varit i sitt missbruk. Vi börjar bråka, blir ännu mer ledsen än vad jag är. Detta är precis detta som händer, ska inte prata med människor i telefon som är stressade när jag är i ett skov, allt blir bara fel. Får ett sms sen några timmar senare, att det inte gällde detta men hatar när det blir såhär. Har någon borrat in ett ärr hos mig, hans missbrukt har skapat ett sår, då får jag katastrofftankar, tror det värsta när han visar dem tendenserna. Missbruk är en sjukdom som är svår ibland att förstå. Syns inte skadan så är det inte lätt för anhöriga, sen vet jag att jag inte kan göra något, att risken för återfall är hög utan jag kan bara finnas där om stormen slår till. Får sådan ångest sen att jag ringt, pratat om min oro för denna person, sen en annan person. Blir nästan arg på själv att jag skapat en oro hos dem nu. Hatar det, att jag blir sådan orolig person när jag är i ett skov, vet att jag inte kan rå för det, att denna oro tillhör depressionen. Jag blir enormt orolig som person när jag är deprimerad, något jag inte är annars. Att vara orolig för saker hjälper inte ett skit, har kastat det i soporna för längesen men när jag inte mår bra slår denna oro till hårt. Det är som sjukdomen slår ut hela mig, känner inte igen mig själv alls när sjukdomen slår till. Nu är jag medveten om detta, därför jobbar jag mycket med detta genom KBT. Hur jag ska hantera detta när sjukdomen slår till. Nu kommer inte dessa tankar, denna oro lika ofta längre men när dem väl kommer är det svårt, finnas i denna mörka värld ensam med allt.     Sen är jag så galet orolig över min farmor, något jag inte försöker visa för henne. Hon blir bara sämre och sämre, väntar på en viktig operation. Nu är det inget allvarligt, men operation är allvarlig, hon kommer hamna i rullstol igen. Märker hur svårt det är få till att ses nu när jag har mycket, speciellt när vi bor en bit ifrån varandra, när jag inte har bil. Innan hade jag all tid i världen men inte längre, då kommer det dåliga samvetet smygande. Det skär i hjärtat när jag inser att jag inte kan hjälpa henne som jag vill. Har gjort storkok nu, lagat deras favoriträtt, laddat med matlådor till farmor och farfar som jag svänger förbi på onsdag.     Jag är orolig ständigt för min pappa, speciellt när han åker på sjukdomar en efter en. Har nästan blivit paronid när det gäller hans hosta, vill att han ska rögnta lungorna för det är inte bra att hosta som han gör, att det pågått så länge. Min magkänsla har aldrig haft fel, känner i hela kroppen att något är tokigt. Speciellt när dem inte gjort det, samt att testerna inte visade att det var astma som Pappa trodde det var. Jag vill veta varför hans hemska hosta kommer, något läkaren inte hittat. Pappa tror han är odödlig, struntar i alldeles för mycket att lyssna på kroppen. Vet ni vad jag önskar i julklapp? Att han rögtnar sina lungor, då kan jag vara lugn sen. Nej, jag är inte hypokondri men det läskiga är att min magkänsla har aldrig haft fel, skulle det vara något så ser man det om man rögntar sina lungor. Att jag är så påstridig är för jag vill pappa ska leva länge, se mina framtida barn växa upp. Är något galet, ju tidigare man upptäcker det, ju tidigare kan man hjälpa. Jag är ingen läkare men läst undersköterska kurser, tycker kroppen är väldigt intresant och säger den ifrån så ska man lyssna på den, något min pappa inte är så bra på. Men jag förstår honom på ett sätt, har ärvt det av honom. Att vi båda är envisa, vill mer än kroppen orkar och har inte tid för att vara sjuka.     Jag är orolig för min mormor, vet att hon är mycket ensam. Är svårt att hjälpa henne, ta med henne ut när hon bor så långt borta, när det skiljer nästan 60 mil mellan oss åt. Blir tusen gånger lättare att komma hem till Gävle igen när jag har mer fasta tider, går på schema och har körkort. Försöker ringa henne så ofta jag kan, påminna henne om mycket jag älskar henne.     Jag är orolig för mina syskon, både mina systrar och bröder. Mest för mina bröder, nu när dem båda bor så långt borta ifrån mig. Vet att det finns blödande sår för dem, ber varje kväll för dem.     Jag är orolig över min gammelfarmor som inte mår bra, vill så gärna hinna träffa henne innan hon går bort. Jag vill så gärna krama henne en sista gång <3     Jag är orolig för morfars tjej, tänker ganska mycket på henne trots att hon är som hon är. Ingen förtjänar att vara ensam. Ingen hade blivit gladare än jag om hon fick möta kärleken igen, bli lycklig igen. Jag vet att morfar skulle vilja det och jag vill bara träffa henne, prata med henne mellan fyra ögon.      Jag är orolig för vissa privata grejer som jag inte kan skriva om, vill bara att det ska ordna sig så man får ett liv tillbaka. Att varje månad ha en klump i magen, vända på allt det man har, är riktigt tufft vissa gånger. Längtar tills jag går på schema, när rutinerna ser lika varje dag ut. Åh vad jag längtar tills den dagen när allt löst sig.     Jag är orolig för min kille, han vill inte att jag ska skriva något om honom här så jag respekterar det, men det är mycket nu.       En bild ifrån dagens promenad. Älskar gå längs vattnet, rogivande på något sätt.   Pratade idag med min överläkare, hon tyckte jag skulle skriva ner all oro jag känner, samt dessa katastroftankar. Detta är bara liten del som jag skriver här, då förstår ni hur hårt min hjärna jobbar, som måste bära på allt detta. Hon blev nästan arg på själv att jag pressar mig själv för hårt, att jag åkte på släktkalas igår efter allt denna vecka. Fick höra tio gånger bara idag att jag måste börja tänka på mig, sluta tänka på andra, lyssna på kroppen och strunta i om människor blir besvikna. Det är svårt för mig, försöker verkligen. Fick en utmaning att säga Nej fem gånger denna veckan. Ska lämna maten hos farmor och farfar, sen ska jag hem på fredag, hjälpa mamma och pappa för det är en grej jag mår bra av men sen ska jag vila varje kväll efter alla behandlingar. Idag ångrar jag rejält att jag åkte igår, att jag pressade mig för hårt för natten, det senaste dynget har varit en av dem värsta detta året, fått ringa akuten tio gånger inatt, även besökat dem. Blir så rädd när det där djupa mörket kommer, att det ska ta mig. Ställde in allt jag hade idag, stängde av telefonen, lyssnade på läkarens order. Har bara gått långa promenader i det härliga vädret när J var hos adovokaten, sen lagade jag lagade en god middag till oss, sen har vi bara legat och myst. Pratat ikapp allt vi missade förra veckan, dem stunderna vi inte har några måsten är dem bästa stunderna jag vet. Vi har haft en mysdag trots detta krig inom mig. Jag har försökt slappna av idag, tänkte börja simma imorgon på J´s jobb, så jag kommer ner mer i varv så efter arbetsterapin imorgon tänkte jag simma på deras lugna timma när dem släcker ner simbassängen, tänder upp massa ljus. Nu ska jag sätta på en film, krypa ner hos J sen hoppas på att detta mörker är borta imorgon, vill vakna upp, kunna andas.     Ps! Jag vill inte hänga ut någon här, därför skriver jag någon. Min blogg är som en form av dagbok idag, som egentligen är tillför anhöriga. Det blev lite rörigt idag men behövde skriva av mig. Skrivandet är en form av terapi för mig.