Keep going

Jag kommer ihåg dagen, dagen när jag bestämde mig för vara öppen. Vissa tyckte det var en dum idé att vara såhär öppen, förvarnade mig om det. Förstå hur svårt det kommer vara för att få jobb sen. Vad skulle människor tycka? Fick höra ifrån en person att söka uppmärksamhet på nätet så är bara trams, du visar dig bara svag. Minns att det blev en diskussion, på vilket sätt han tyckte detta vara att söka uppmärksamhet? Detta är något jag är rädd för att människor ska tro, att jag vill söka uppmärksamhet, något jag är en av dem sista på denna jord att göra. Jag slås mot alla fördomar, vill berätta för dem jag älskar hur sjukdomen slår på mig. Dem som känner mig, vet att jag inte gillar alls stå i centrum, att jag tänkte på detta i ett halv år om jag skulle börja ha en öppen dagbok. Min psykolog sa, kör bara Lovisa. Allt det du skriver till mig, visa världen hur denna sjukdom greppar dig, få människor att förstå. För många gånger är det så, samhället gjort mig sjukare. Jag önskar att jag kunde vara öppen i precis alla lägen, säga att jag har ångest, inne i ett skov så är det inget mer med det. Då vet omgivningen hur man ska hantera det.   Tänkte på det i morse, här sitter jag ensam på akuten, hade jag haft en synlig skada, kommit in med ett brutit ben så vet jag att människor kommit direkt. Att göra allt detta ensam är svårt ibland, ta sig genom alla dessa behandlingar. Jag vill inte klandra någon, vet att alla har fullt upp med sitt. Detta är en anhörigasjukdom också, för dem vet inte hur dem ska bete sig alla gånger. Ibland önskade jag att jag slapp gå igenom detta själv så som jag gjort dem sista åren. Dem flesta träffar mig när jag mår bättre, ser inte dem dagarna när monstret greppat mig alldeles för hårt. Det är svårt när människor inte kan se hur ont det gör, hur det värker. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit detta, att jag önskade att skadan var synlig så människor kunde förstå, där och då hur ont det gör. Att man kunde göra en operationen på mig så var möjligheterna genast lite bättre, så man visste någonstans att det blir bättre nu om jag kämpar hårt. Så fungerar det inte riktigt om skadan sitter i hjärnan, om du är kronisk sjuk, vetskapen att det kvittar hur hårt du kämpar, du kommer aldrig bli riktigt frisk. Det är en stress i sig men man kan lära sig leva med sjukdomen och jag lever på hoppet att forskningen finner en medicin som gör att jag aldrig mer behöver leva med dessa skov.       Ibland kommer jag till det där vägskälet, där jag står med ena foten att jag ska ha denna blogg öppen, fortsätta som det är nu för jag vill få bort dessa fördomar. Andra foten står på att jag ska lösenskydda denna blogg så ingen arbetsgivare googlar på mig, hittar denna direkt och dömer mig på förhand. Det är lätt så tolka olika ifrån ord vi skriver, vet att människor skapar sin egen uppfattning utifrån det dem läst. Tyvärr sitter många och sätter i människor i ett fack, det är bara se på facebook, där kryllar det av sådant exempel. Nu när Is har ismaltiska tro, så drar många islam över en gräns, något jag tycker är fruktansvärt. Att vi dömmer hur vi ser ut, vilken tro vi har eller våra värderingar, sätt att skriva bara för någon är en idiot så drar vi alla över en kant. Jag kan nästan slå vad om att ni som läser här inne, har en annan bild än vad jag har om mig själv, den personen som jag är. Undrar om jag fått fram den personen tillräckligt mycket? Personen som jag verkligen är, här skrivs det mycket om sjukdomen. Någon jag inte i privat orkar prata om så mycket, utan det är här inne min lilla oas om sjukdomen blir. Jag vet inte, om den personen kommit fram, nu känner jag mig nästan som Zlatan, pratar om mig i tredje person haha ;) Huvudsaken är att dem som känner mig vet vem jag är. Min kille var så söt imorse, tänk vilken tur jag haft som mött dig. Ibland brottas jag med det dåliga samvetet, speciellt när jag är i skov men sen slår det mig, varför ska jag slå på mig själv, ha det dåliga samvetet. Vet att jag är en helt fantastisk flickvän annars.   Lika tycker jag detta är hemskt att det blivit såhär, när jag säger till ungarna på gården när dem kastar glas, påpekar att det finns djur som springer här, lika småbarn, att det kan vara farligt för dem när dem står och kastar glas. Finns ett ungdomsgäng på gården som lever rövare. Då får jag frågan om jag är rasist? Bara för jag säger till dem så ställer dem en sådan fråga. Blev så chockad, där och då, samtidigt lite arg över att han kan säga en sådan sak, tro något sådant om mig? Jävla svennehora fortsatte han. Hur vet den killen att jag är svensk? Vad är svenskt i dagens samhälle? Vet han vad rasist innebär? Tycker det ordet har börjat missbrukat vissa gånger. Samtidigt skär det i hjärtat att han kan tro något sådant, vad är det som gör en ung kille säger en sådan sak, har han mött någon som behandlat han illa? Att han tror att jag är en rasist för jag säger till. Vi måste kunna säga till om någon gör fel, sluta döma varandra efter hur vi ser ut. Bemötande, förhållningsättet vi har till varandra är hemskt att se ibland i dagens samhälle eller allt detta hat. Allt detta hat som kommit mer och mer, har redan fått möta en del troll här inne. Att människor har sådant synsätt gör mig förbannad, tycker det är riktigt jobbigt, när man drar alla över en kant. Om vi bara kunde sluta döma varandra! Jag vet att människans bakgrund speglar sig hur man uppfattar saker, har man varit med om mycket svåra, jobbiga saker så är det lätt att dra en människa över en kant. Jag tycker det är ett misslyckande i samhället att vi har börjat placera människor in i fack, inte ser en människa som en människa, att vi är så dömande. Jag har varit en dömande person, jobbar hårt med att inte döma människor i förhand för det bland det värsta jag vet när människor gör det. Sätter en tämpel på mig utifrån det dem läst, ser ut eller hör ordet bipolär. När jag läser själv gårdagens inlägg så skapar jag en uppfattning. Första tanken kommer är shit vad orolig denna tjej är, sådär ska hon inte känna, tänka och mår. Det är det som är sjukt, det som jag kände igår, känner jag inte idag. Har jag skrivit en sak här så är det lätt människor tror att jag är sådan person för jag har skrivit orden när jag var i ett skov, då blir det rejält tokigt. Att människor tror att jag är sådan hela tiden, börjar förändra sig själva, börja tänka på vad dem säger till mig. Det sårar mig som bara den när jag får reda på saker i efterhand för personen tror inte att jag fixar höra det. Jag vill bli behandlad, bemött som alla andra. Ordfrasen Lovisa är som hon är, hon är sjuk, du vet hon är. Dem orden har jag svårt för. Även om jag är sjuk så fungerar jag som en "frisk" person när jag inte är i ett skov, det är precis detta som gör det ett handikapp ibland, när människor börjar behandla mig annorlunda, väljer spela på min sjukdom. Vet att min oro när jag är sjuk kan ställa till det ibland, men annars är jag ingen orolig person av mig. Idag mår jag lite bättre, det är långt ifrån bra men jag är duktig på ta dag för dag och kastat denna oro påse i sopporna. Nu är det framåt som gäller, nya tag som gäller!     Ny dag, med nya möjligheter som väntas. Ska strax hoppa på tåget, sen väntas arbetsterapin och KBT samtal. Sen ska jag på den där avslappningen ikväll med Lotta, myspys att träffa henne igen :) Ha en fin dag alla söta och fina människor. Idag ska det bli en bra dag, ska kriga med alla krafter jag har för att det ska bli så :)