Kämpa min lille vän

  Ibland blir inte saker och ting som man tänkt sig, igår var en sådan dag. Jag ställde klockan tidigt för börja städa bort julen som jag inte hunnit med, dagens planer skulle bestå av fortsättning städning, baka klart det sista inför festen. Jädra i havet vad jag har handlat, man skulle tro att det är ett bageri här hemma ;) När jag står och bakar märker jag mer och mer på vovven som vi har på obestämd tid vägrar äta igen, då kommer denna oro. Speciellt när han visade tendenser på att han hade ont, inte var så pigg. Han har varit som en spyfluga den senaste veckan. Tänkte att kokt torsk, ris kommer göra susen för hans mage. Tyvärr hjälper inte detta, utan han blir bara sämre, sämre och när han börjar spy mer och mer då insåg jag allvarligt. Tillslut ser man hur trött han är, han börjar flämta med sitt slem, då grips jag av lite panik. Börjar ringa runt som en galning till olika vetinärer här i stan, kommer inte fram någonstans. Tillslut hittar vi ett nummer till akuten i Jönköping, möter världens finaste veterinär. Har nog aldrig fått sådan service som av henne, hon berättade i detalj hur jag skulle göra, kolla på honom, förklara hur hans slem, kräks ser ut osv. Sen avslutar hon med att jag måste komma in akut, att detta inte är bra och hon vill titta på honom. Då var det bara springa till tåget, lämnade precis allt och kastade mig på tåget. Hon var så söt och hjälpte mig att finna journaler om honom, ringde runt alla samtal åt mig. Se hur ont han hade gör så förbannat ont i hjärtat. Skulle kunna ta hans smärta alla tio gånger om jag kunde.   Efter suttit många timmar igår på djursjukhuset så orkade jag inte blogga när jag kom hem, speciellt inte när gårdagen slutade med att han blev inlagd för han är så dålig. Lämna honom där, prata med hans husse, hör hur ledsen han blev, det väckte mycket känslor inombords. Kärleken till ett djur kan man inte ord beskriva, den är magisk. Jag är verkligen en hundtjej, älskar hundar. Lika mycket som älskar jag katter, mötte en sådan sötnos i väntrummet, bland den finaste katt jag någonsin sett. Sen fick jag vet att det var precis i detta rum som Zantos avled, tog sin sista andetag i. Då letade sig några tårar fram till slut. Jag har inte gråtit på evigheter så det var så skönt att få släppa dem, låta dem falla ner. Jag har märkt att jag har lite seprationsångest, gillar inte att säga hej då. Det har varit många hejdå i och med min upväxt, dessa pendlade som det varit mellan min mamma och pappa. Just säga hejdå gillar jag inte alls.   Fy vad tomt det var komma hem igår kväll, se alla hans saker, så var han inte med oss. Värst var det nog för J som varit så mycket med honom. Fasen vad vi saknar Laban, den hunden har verkligen tagit vårt hjärta med storm och det är en ära att få vara ett extra hem till honom. Kämpa på min lille vän så hoppas jag veterinären ringer i eftermiddag. Sitter fastklistrad framför telefonen, väntar på samtalet som säger att det inte var något allvarligt. För skringa tankarna har jag sprungit, tränat som bara den, röjt på vinden. Vilat, läst klart min bok. Träningen är den bästa medicinen för mig. Har börjat ladda upp för mina lopp nu som jag ska springa om fyra månader. Nu tänkte jag ta en dusch sen måste jag vila igen, därefter ska jag fortsätta med bakandet sen jag möta upp fina Lotta.