Jobbdrömmar

  Jag har alltid haft ganska bra självförtroende, trott på om jag vill något så kan jag ta mig dit. Däremot har det fått sig några slag, speciellt när jag fått höra detta. Min morfar sa det en gång, något jag tog upp med honom sen i efterhand. När någon av hans vänner frågade vad jag gjorde, läste på den tiden till undersköterska. Så sa han till sina vänner att jag läste till kirug, läkare, som undersköterska inte var fint nog. Han kunde inte säga sanningen till sin vän att jag läste till undersköterska, utan ljög om att det var kirug att jag läste till. Det gjorde mig lite ledsen, frågade min morfar rätt ut om han skämdes över mig. Nu menade han inte något ont men vet att han är inte är ensam om att ha den inställningen. Undersköterska ses inte som ett fint yrke, det kan vem som helst bli. Ska jag vara ärlig så är medicin kursen inte så lätt, speciellt inte om du har höga prestationskrav som mig som inte nöjer dig med något än högsta betyg i alla ämnen. Jag har alltid siktat högt, har enorma krav på mig själv, något som kanske inte är bra i alla lägen. För får jag inte det där MVG, så ser jag det som ett misslyckande. Får ofta höra att jag har orimliga krav på mig själv, märkte av detta när jag pluggade förra året, min lärare ville att jag skulle sikta på G i och med min sjukdom och dyslexsi men i min hjärna var det bara MVG som gällde. Ett mvg är dubbelt mvg för en annan i och med min dyslexsi, kan få läsa om samma sida ett 20 tal gånger för att det ska fastna. Tyckte detta var fint sagt när min styvmamma sa det en gång, för hon om någon vet hur hårt jag kan plugga. Jag har alltid varit en pluggnörd, tycker det är riktigt kul studera för du lär dig massor. Jag älskar att utvecklas på alla plan, tycker det är en mening med livet. Även om jag aldrig visade den sidan utåt, att jag var en pluggnörd när jag var liten, många skulle nog kalla mig fjortis men det var bara min fasad. Hade jag fått dyslexsi diagnosen redan på högstaidet så hade betygen sett annorlunda ut där för jäklar vad jag pluggade och slet med betygen. Minns att jag kände mig så korkad för texten inte fastnade, skämdes över när vi hade engelska för jag var så dålig. Det gjorde inte bättre när människor skrattade åt mig när jag läste högt. Läsa högt är bland det värsta jag vet, ha föreläsningar. När någon säger till mig, det där kommer du aldrig fixa så ska jag bevisa till varje pris att jag visst kan, har enorm envishet. När lärarna sa det till mig på Moa att du kommer aldrig orka detta, då skulle jag visa dem att det gick, att sjukdomen inte skulle få ställa till det. Gick så långt att jag pluggade 18 timmar varje dag, tog aldrig pauser, tänkte konstant på plugget. Där kunde jag verkligen känna av mina "superkrafter" men tillslut sa kroppen stopp, orkade inte tillslut med det höga tempot. Efter två år kom smällen och när det blev struligt på skolan i och med att min utbildning lags ner, flyttade till en annan skola för kommunen skulle spara pengar. Då insåg jag att nu måste jag ta en paus, att detta kommer krossa mig igen om jag inte tar det lungt. Har du varit utbränd en gång så vet du hur viktigt det är att lyssna på kroppen. Istället för se det som ett misslyckande att jag hoppade av, något som aldrig fanns på kartan, så försöker jag vara stolt över dem kurserna jag gjorde. Jag är fortfarande inte än idag klar, har någon kurs kvar tills jag är färdigutbildad specialist undersköterska inom psykarin men samtidigt känner jag att det är ingen stress. Jobba på sjukhus är inget jag vill göra dem närmaste tio åren, tror inte det skulle vara bra för mig heller finnas i den världen dagligen. Mitt psyke skulle inte fixa det, har redan varit där så mycket em sista fem åren och jag känner att jag behöver få ännu mer distans till mitt egna. Tänker ända läsa klart det sista jag har så jag får min examen eller vad man ska säga, så jag kan titulera mig som en specialist undersköterska inom psyaktrin men det blir om några år. Iallafall så får du inte riktig den klapp på axlen som undersköterska som om du skulle läsa till kirug. Nu vet att jag att dem kurserna är hundra gånger svårare, att dem får plugga i evigheter men det jag vill komma till är att samhället är byggt på olika statusar, att vissa sätter ens intellektuella förmåga efter vad personer jobbar. Fanns inte dessa pizzabagare, killen på handelsbanken, tjejen på äldreboendet, kvinnan på spaet som gjorde oss människor fina, tanten på cafet, tjejen som städade, killen på badet, tjejen på Ica, herren som kör buss. Varje yrke är så viktigt, värdefullt för samhället, utan dem så skulle det aldrig gå runt.     Jag har haft en hemlig dröm dem sista åren, inte pratat så mycket om detta för jag vet vad kommentaren kan bli, människor kan ha så mycket åsikter ibland. Men tänk vad häftigt att få vara advokat, hjälpa människor som sitter rejält i skiten, slås för dem människorna som redan ligger ner. Denna dröm har inte blivit lite större nu efter dessa år, när man tvingas att kastas sig in i det rättsliga samhället av tragiska skäl, tvingas läsa genom lagarna som finns. Det fina ur detta är att jag fått lära mig mycket vad lagen säger. Har ni hört talas om Elisabeth Fritz gör? Ett av landets främsta försvarsadvokater, så klok och imponerad kvinna. Kom lite i kontakt med dem när jag tänkte anmäla svinet, en av dem som jobbar där är expert när det gäller kvinnor som blivit utsatta för våldtäktförsök (lika våldtäkter), dem har 15 minuters gratis rådgivning något jag tycker är helt fantatiskt. Vet att jag är långt ifrån ensam om detta, men så dåligt vi blev bemött av polisen när jag och mamma tänkte anmäla det. Hade mamma levt idag så hade jag försökt ta det till rätten. Så mycket smärta den jävlen gett mig, det hade varit en form av rättvisa om han blivit fälld, ett nej är alltid ett nej. Han kan fortfarande än idag besöka mig i mina mardrömar, på ett sätt blev jag ärrad för livet tack vare honom.     Denna bild är tagen ifrån hennes instagram, kunde inte sagt det bättre själv.   Jag vet att jag inte har kroppen, att jag är för känslig själ, inte tillräckligt tuff, att jag inte har psyket för att bli advokat. Nu är jag realistisk så någon advokat kommer det inte bli av mig, min sjukdom ställer till det rejält och i sådana viktiga fall måste du vara frisk i både kropp och själ. Vet ni vad jag älskar med Anna på rehab? Hon säger alltid, du kan bli vad du vill Lovisa, det är bara du själv som sätter stopp för drömmarna, hon om någon tror på mig. Jag tänkte läsa lite kurser om några år så jag en dag också blir krimnalvårdare som Danne är och läsa till kurser så jag även blir behandlingspedagog. En dag vill jag jobba på ett ungdomsfängelse, som krimnalvårdare. En person som står mig nära skrattade rätt åt mig när jag berättade det för några års sedan när vi pratade om detta. Tänk om en muskelknutte hoppar på dig, vad kan du göra då? Tror du att dem kommer ta dig på allvar på ett fängelse? Dem kommer se dig som en söt, blond tjej. Det finns en ung tjej som blev mördad, just för hon inte hade kraften slå tillbaka när hon blev påhoppad. Detta tog han upp direkt, snacka om att försöka slakta ens drömmar. Men jag älskar utmaningar, har velat det i så många år så jag vet att jag kommer fixa det. Sen vet jag att min sjukdom, ställer till det lite där men jag hoppas bli en av dem första med en kronisk psykisk sjukdom som får fast anställning på ett fängelse. Vi lever bara en gång, då ska jag uppleva varenda dröm jag har, åtminstone försöka se till så dem slår in.       Bara detta leende säger hur mycket jag älskar att jobb ;)   Jag tycker både krimologi och psykologi är så intresant, brinner starkt för dem två ämnen. Kan inte fatta jag är där nu, att jag får chansen nu att börja jobba igen. Efter fem års sjukskrivning fram och tillbaka, med pluggande, lite ströjobb så ska jag börja jobba på riktigt igen. Första jobbet som väntas nu är att jobba med begåvningshandikappade människor, något som jag vet att jag kommer älska. Har redan provat lite, det kändes som handen i handsken. Jag hade velat jobba på ett gruppboende men vi får se vart det bär av, hur kroppen svarar. Fick göra sådan där tester förra veckan vilka jobb som skulle passa mig. Testerna visade att behandling, tips och råd, jobba med människor, service inriktat arbete skulle passa mig perfekt. Lite kul att få se det på svart och vitt med :) Vissa dagar undrar jag vad gett mig in på, hur ska jag orka när jag inte ens kommer ur sängen vissa dagar, när sjukdomen slår till hårt. Det är bara leva här och nu, hålla tummarna att skovna håller sig borta. Jag tar en dag i taget, något jag måste. Sen hoppas jag att min utredning som jag gör nu väger till min fördel, där det visar att jag funkar som vilken frisk människoa helst utan skov och det jag har svårt för jobbar jag stenhårt med. Kommer fortfarande gå på rehab, Kbt samtal, är långt ifrån klar med mina behandlingar men jag vet också att chansen att få börja jobba lite kommer få mig gå flera steg på rätt riktningar. Känner redan hur mycket arbetsterapin gett mig, framförallt det sociala, har saknat det som bara den. Bara där känner jag vilka framsteg jag gjort, för ett halv års sedan satt jag och var livrädd, fick panik bara jag tänkte på jobb, dessa kafferester. Det gick så långt att det började pratas om att jag hade social fobi. Är du mycket ensam på dagarna, inte utsätter dig för att träffa människor, risken är väldigt stor att det blir en ond cirkel, därför tror jag inte på förtidssjukskrivningar. Det kanske kan låta hårt, men jag tror vi alla människor mår bra av att jobba någon timme någon dag i veckan. Att gå hemma gör oss människor sjukare, det är som sjukdomen sätter sig i väggarna ibland. Vi behöver ha något att se framemot dagligen, komma ut, träffa människor även om det tar imot. Såhårt jag fått jobba för att fortsätta med arbetsterapin, så många gånger jag velat ge upp när jag legat där som en blötfläck, när jag märkt det gjort det värre för mig, att vissa gångerhar min envishet gjort depressionen värre. Har verkligen slås med alla mina krafter jag har och det har börjat ge resultat, att jag aldrig ger upp. Det gäller få rätt hjälp, stöd och kärlek, en acceptans så tror jag vi människor kan mer än vad vi tror. Anna är en sådan person, som fått mig att börja tro på mig själv igen. Den bästa coach jag någonsin haft, hoppas ni alla som mår dåligt får träffa en som Anna <3