Jag är sjuk, försök förstå det!

Fick precis det där samtalet som gjorde mig så glad, Laban får komma hem i eftermiddag för han har svarat bra på medicinen. Den glädjen kan jag leva på länge! Ska snart sätta mig på tåget och åka in till Jönköping igen :) Har tänkt en del på detta, har kommit så långt nu att jag får ihop allt, funnit ett sätt att leva som tar mig framåt. Går upp varje dag, åker till arbetsträningen, rehab, tränar, äter bra mat, funnit ett sätt som jag kan återhämta mig. Medatiotion, läsa böcker, yoga is the shit. Tack vare detta så minskar störningarna i min hjärna, skoven håller sig borta. Bara på ett halvår har jag gjort enorma framteg. Nu drabbas jag av skov kanske en gång varannan månad. För ett halv års sedan hade jag ett skov varje vecka, var glad om jag fick ha fler må bra dagar än skit dagar. Det var en riktig bergodalbana. Vad har jag gjort för komma dit? Det enkla svaret är att jag insett att jag är sjuk och börjat lyssna på min kropp, levt strikt efter schema.     Jag har slitit som ett djur i min ensamhet för komma dit där jag är idag, något jag är stolt över, att jag aldrig ger upp trots dessa djupa depressioner som kommer vill få mig att ge upp. Jag har funnit mitt sätt att leva med denna skada som jag har i hjärnan, en skada som ständigt finns där, en kronisk sådan. Jag har accepterat att jag är sjuk och finner lösningar hela tiden. Jag mår väldigt bra nu, blir så glad att jag gör sådan framsteg. Att inte bli en förtidsjukpersionär något jag vägrar bli. Jag ska tillbaka något jag är nära nu. Jag har släppt kraven, insett att jag kanske aldrig kan jobba 100 % i år utan jag måste börja stegvis, jobba mig uppåt. Så 25 % är det som gäller. Börjar hamna i en plats där jag vill vara och såhär lycklig som jag är idag har jag aldrig varit.   Det pratas om att bipolär är ett funktionshinder, ligger på Who´s lista som anser att detta är en av dem mest handikappsjukdomar som finns. Jag har aldrig upplevt det så, utan valt lägga energi på jobba att bli så återställd som jag bara kan bli. Det är inte förens när jag möter så mycket okunskap, när förståelsen brister, när det kommer ord som dessa. Vi är starka människor, vi biter ihop, vi är pippip, vi trillar aldrig ihop! Det är bara skräpa till sig, rycka upp sig och köra på. Vi hade aldrig ställt in! Många tror det handlar om att rycka upp sig, att jag valt detta. Att jag inte är tillräckligt stark. Det är bara rycka upp sig, ta tag i sig kragen. Jag vet att deras handlade handlar om okunskap, fått höra av en släktning en gång att jag själv valt detta. Jag hade lust säga till henne där och då, valde du cancer, diabetes vad det nu än kan vara. Det är lika idiotiskt att säga sådan sak men jag vet att detta beror på okunskap, att människor inte har kunskapen. Vissa lever kvar i fördomar ifrån förr, det är inte förens nu psykisk ohälsa börja anses som en sjukdom, som forskningen kan bevisa att detta och sjukskrivningarna ökar, den vanligaste sjukskriven är just pyskisk ohälsa. Nu är jag dock jag väldigt öppen av mig, slutat skylla på magsjuka om jag känner att kroppen inte orkar, utan säger precis som det är. Då blir alltid svaret, kom ändå, det är bara rycka upp sig. Jag hatar att fylla år ibland, just för jag får ta så mycket hårda ord om jag måste skjuta på saker, säger att det beror på att kroppen inte orkar. Jag ångrar ibland att jag är öppen som jag är, för det är inte lätt att ta smällen man får efteråt. Inte kul och höra att någon är arg på än för man berättar hur man känner. När skadan inte syns utåt är det så svårt få människor att förstå. Det har gått så långt att jag skrivit ett brev nu till alla, känner att detta är sista vägen, får detta inte människor förstå då känner jag gjort allt, försökt in i det sista. Sen är det som min pyskolog säger, vill människor inte förstå, så kommer jag aldrig lyckas med det.   Det ända jag känner att det märks att jag är annourlunda, det är när människor inte förstår att jag är sjuk, att jag lever med en skada som inte syns utåt och kan inte köra på samma sätt som en "frisk" människa. Jag måste ha mina vilopauser ibland, både pga av utbrändheten och det bipolära, leva på ett annat sätt annars åker jag på ett skov direkt. Ett exempel är som igår. Tanken var att jag skulle städa igår, fortsätta med bakandet. Lagt upp en plan på det, något jag måste göra, annars tar kroppen styrk. Nu blev Laban akut sjuk, då gick han i första rum, fick släppa allt och tog hand om honom. När jag kom hem igår på kvällen var jag så trött, helt slut efter alla intryck, kroppen skrek vila. Ställa mig baka, storstäda i det läget gick inte hur mycket jag än vill, då åker jag på ett skov direkt. Jag försökte men då började jag känna av att det mörka börjar komma. Jag tycker inte det är värt det, att jag kör slut på mig själv så mycket att det blir en kamp mellan livet och döden, att jag går ner i en djup depression för andra blir ledsna och besvikna. Sen orkade inte mamma heller ha det hos sig, då insåg vi båda att läget är det bästa att skjuta på det tills nästa helg. En "frisk" människa kanske hade orkat baka, städa hela natten, inte sova utan köra på. Sova sen när festen är slut. Min kropp fixar inte det, speciellt inte igår när jag kände starka biverkningar av medicinen. Tycker det är jobbigt när man inte tar psykisk ohälsa på allvar, tror detta är bara rycka upp sig, att jag valt detta.      Det hade aldrig gått ha det idag ändå, speciellt inte när jag ska till veterinärer idag och sitta där nu i eftermiddag. Att göra andra människor besvikna, ledsna är bland det värsta jag vet, hatar det. Jag har brottas med det dåliga samvete idag, blir tokig att jag inte kan stänga av det där. För jag förtjänar inte det som finns där inne, jag har inte gjort något fel. Människor måste förstå att jag är sjuk, men ibland börja jag tvivla själv när alla pratar om att rycka upp sig, få höra det hela tiden, det gör så tankekanlarerna kan gå banans ibland. Nu kom förnuftet till fånga efter pratat både med Anna, Stefan och min styvmamma. Jag säger som Mikael Persbrandt brukar säga, har du magsjuk får du mer förståelse, då förstår människor att du är sjuk. Du får mer stöd och peppningar än när du har mental diarré. Då är det mer skyll dig själv, ryck upp dig.   Nu ska jag inte tänka mer på detta, slänga det där dåliga samvete i soporna. Ska möta upp Lotta, gå en promenad med henne sen ska jag gå mot tåget och hämta Laban. Ha en fortsatt fin dag :)