Ibland önskade jag att det fanns en stoppknapp

    Vissa dagar är bättre än andra, idag är det en mindre bra dag med andra ord. Jag är så trött, på vara fast i denna kropp, när viljan alltid vill mer än kroppen orkar. Ibland känner jag mig fängslad i mina egna kropp, vill bara lämna kroppen och klättra in i en kropp som slipper dessa krig, där man får ro. Vissa dagar känns kroppen som en stor stoppkloss för allt jag vill göra. Jag är i återbyggnadsfasen, vet att allt tar sin tid efter den krachsen jag åkte in i. Jag har kommit långt i och med min rastlösheten som jag ofta kan känna så är det svårt för mig att vila vissa gånger. Men jag börjar hitta mina knep hur jag ska hantera det. Idag har jag 40 graders feber igen, är varm som en ångmaskin, ända finns den där rastlösheten där. Trots jag ligger i hög feber, är sjuk så blir jag stressad av ligga ner, det kryper i kroppen på mig då. Då tog jag fram mina stickpinnar och virknålar, började sticka i sängen som en 80 årig tant haha ;) Sticka, virka är något gjort i många år, från och till. Speciellt har det visat vara läkande för människor som lider av ångest. Så ni som brottas med mycket ångest, prova virka eller sticka. Så fort jag håller på med händerna så släpper det, får utlopp av av sticka, virka sen att det är riktigt avkloppande är en annan femma ;) Blir så glad när jag finner dessa lösningar, när jag får utlopp på denna energi. Lika tycker jag det är kul att sy, är långt ifrån duktig men tycker det är kul med skapandet, se en tygbit bli något vacket. Tyvärr sjunger min symaskin i den sista versen :( Sen vill jag inte börja med för många projekt, då blir jag bara stressad av det för många bullar i luften som ligger, då finns risken att inget blir slutfört tills slut. Utan en sak i taget är min melodi ;) Har i baktankarna att sy en disneyklänning till min söta lilla kusin som fyller år idag, hade varit så kul och ge henne en klänning som ingen annan har. Nu vill jag verkligen att bacillerna ska dö en gång för alla, vill få klart med julklapparna, sen stänga detta kapitelett, blir bara stressad när jag tänker på det. Tycker synd om min bror som verkligen fått ta det största ansvaret i år, annars brukar det vara jag för jag älskar att handla julklappr.   Igår vankades spelkväll med mina småsykon, första gången vi alla samlades själva. Riktigt kul var det, mindre kul att jag inte var så pigg, hade mycket biverkningar av medicinen, lunginflammtionen men försökte göra det bästa av det, peppade mig själv, fasen vad bra jag mår bra. Jag fick lite panik när min bror sa att vi kommer om två timmar och hemmet var tredje världskriget. Kastade allt in i sovrummet, fick börja tok städa trots jag mådde piss rent ut sagt. Jag borde ha sagt nej men saknaden efter dem tog över helt, men det fick jag för idag att jag inte sa nej. Har varit så fruktansvärt trött och den höga febern kom direkt tillbaka. Toan har nog aldrig varit så grovstädad som igår, fylld med handsprit, ajax, allt ni kan tänka i er städväg, var livrädd för Johanna skulle bli smittad i och med att hon är gravid. Skulle det hända henne något så skulle jag aldrig förlåta mig själv <3 Dock var det så mysigt och se henne, lika min bror. Önskade dock i andra omständigheter när jag fick vara kry ;) Nu vill jag inte skriva mer om denna jäkla lugninflammation, den har fått ta mycket plats här inne, förstört årets jul för mig. Vet ni vad det bästa är? Är att jag känner ett ro där uppe, depression monstret fortsätter hålla sig borta. Tänkte på det imorse, det är så det ska kännas, inte denna städiga strid, utan ett lugn. Den som uppfann Litium har jag mycket att tacka för, det är tack vare den jag lever. Hoppas, ber om att skoven håller sig borta många år framöver nu så jag kan äntligen kan få mitt liv tillbaka. Jag har många planer för livet, vårens lista delar jag med mig i nästa inlägg :)