Hundhimlen har fått den bästa

  Världens finaste vovve <3   Idag har varit en av dem värsta dagarna i mitt liv. Kommer hem, möter J, så glad efter allt som varit idag. Han ber mig sätta mig ner, ser på mig med en tom blick. Direkt känner jag den där kniven i magen, varje gång någon bett mitt mig att sätta mig har livet fått sig en käftsmäll. Speciellt när man möts av den där tonen. Han ser på mig med en tom blick, förstår genast att något är allvarligt har hänt. Bilden när min styvmamma kommer med beskedet, säger orden din mamma har gått bort eller orden när min bästa vän ringer mig, ber mig att sätta mig ner och berättar hon har cancer, allt det hinner spelas upp som en film. Alltid detta sätt dig ner, just det där tonläget. Tonläget man aldrig mer vill möta. Han tar långsamt ut orden, möter min blick och säger orden.   - Lovisa, Jag har fått ett sms och din mamma skrev att dem fått ta bort Zantos, Zantos är död.   Direkt faller jag ihop, känner hur marken öppnar sig, hur allt blir svart. Zantos är död, död.   - Vart är han? Jag vill träffar honom, skriker jag.   Jag hinner gå några steg innan jag faller ihop totalt, börjar gråta helt hysteriskt. J tröstar mig så gott det går. Går intill köket för jag vill ringa pappa, letar efter telefonen men finner den inte. Känner hur jag måste spy, dem kommer än efter än. Kan inte tänka längre utan är i sådant chocktillstånd. Zantos kan inte vara död tänker jag för mig själv, jag måste få träffa honom. Försöker lugna ner mig, ta mig samman och när jag väl lyckas ringer jag Pappa. När jag hör honom, är det mer som få knivar i hjärtat. Har aldrig hört han så förstörd, ledsen i hela mitt liv.   - Min bästa vän, min bästa vän är borta upprepar han.   Han pratar om tillfället när dem åkte in. Vill bara krama honom, hålla honom hårt, önskade att jag var hos honom, att vi bodde närmre. Likt att jag var hos Zantos, att jag fick krama honom. Men hur tar man farväl, säger ett sista hejdå till någon man älskar så djupt, som funnits vid en sida hela tiden? Som inte lämnat en meter. Avlida ett djur måste vara det bland det värsta man kan tvingas gå igenom. På det sätt är jag glad för pappa och min styvmamma skyddade mig ifrån den stunden, att dem hanterade på det sättet som dem gjorde. Jag hade inte kunnat komma inatt i och med att vi bor en bit ifrån varandra, inga tåg går. Den brännande smärtan kommer upp igen, det är sant, J ljuger inte, det är sant. Han är borta, världens finaste vovve, familjemedlem är borta då börjar gråta hysteriskt när jag fattar det. Frågar pappa flera gånger om att han vill att jag ska komma men han vill att jag kommer imorgon istället. Efter vi lagt på bryter jag ihop totalt. Sitter och stirrar rakt i en vägg, hör grannes hund skälla, då gör allt ondare. Försöker ta mig ut, gå en promenad men vart jag än går ser jag hundar. När jag ser en hund som påminner om Zantos är det som få en kniv en extra gång i hjärtat. Där och då faller jag ihop igen, skiter i om någon ser mig. Börjar gråta hela hysteriskt igen. Sätter mig på en parkbänk vid hembydsgården, ett ställe han älskade gå på och lukta på. Försöker samla mig och börjar gå hem igen. När jag öppnar dörren igen dyker tillfällena upp som han alltid när han varit hos mig, när han kommer och möter mig. Slickar mig, killen som kunde bli svartsjuk om han fick inte klappen först. Hunden som alltid såg mig, finns ingen hund som kunnat se mig så som honom. Hunden som alltid slickat mina tårar när jag varit ledsen, lagt huvudet på sidan, borrat in huvudet vid benet för han ville bli klappad. Hunden som pappa såg på Blocket och ville rädda, killen som hade ett rent helvete innan han kom till Pappa, där han fick ett helt underbart liv och en förebild i Pappa. Pappa och han fick ett speciellt band, hunden som betyder mer än något allt annat. Hunden som jag var rädd för i början, men när man förstod vad han gått igenom, kunde anpassa sig efter honom så öppnades en helt annan värld. Han hade så mycket kärlek och ge och det finns ingen hund som gett mig så mycket kärlek som honom, då har ända pappa fler hundar. Zantos är speciell, känner igen mig själv väldigt mycket i honom. Hans mönster när han kom till oss handlade om att han hade fått ärr, behövde få kärlek, bli sedd. Vi var så lika på många sätt, dem vi inte gillade visade vi tydligt det, vi hatar bråka och vill att alla ska vara sams, älskar lugn och ro. Han är också den första hunden som kom till oss, en hund som min pappa valde att rädda. Jag ser upp till pappa så otroligt mycket, har fått mycket detta av honom, att jag vill hjälpa dem som ligger redan till. Min pappa är en sådan stjärna <3   När Zantos var hos mig en vecka i höstas förstod jag någonstans att detta blir nog sista gången, hoppades in i det sista att det inte skulle vara så men jag såg att hans bakben inte följde med som dem skulle. Har pratat mycket om detta med min psykolog, vara mentalt förberedd men det går inte föreställa sig när en dag som denna kommer. Försökte äta innan men det gick inte, ser Zantos framför mig när han sitter där och tigger, försökte sova lite men det gick inte. Försökte titta på solsidan, det gick inte, tårarna bara bränner bakom ögonlocket. Så fort jag blundar hör jag hans voffande. Saknar dem där fotstegen när man öppnar kylen, har aldrig mött en hund som älskar mat som han har gjort. Tomheten efter honom kommer vara bland värsta jag kommer möta för han var inte bara en hund, en av min bästa vänner, pyskolg, terapiläkanade. Han är allt, fanns överallt, speciellt för min pappa. För honom kommer det vara värst för, när han hade honom dygnet runt, fanns i hans vardag, följde efter honom vart han gick. Bandet dem hade ihop var mäktigt att få se <3 Tänker så mycket på min pappa just nu, ber för honom.     Försöker ha fokus på att han inte lider längre, fick somna in och kan springa i hundhimlen men här och nu gör allt så fruktansvärt ont. Önskade att han var här, jämte mig. Hade behövt honom nu mer än någonsin. Min underbara björn, med dig vid min sida var jag alltid trygg. Alla blev skräckslagna när han kom för han var ganska stor. Mina grannar kallade till och med honom vargen, det dem inte visste att han är världens snällaste Nallebjörn <3 Så mycket minnen, äventyr vi har ihop. Vet att du hade älskat julklappen jag har köpt, julen. Fy fasen den kommer göra så ont nu. Tagneterna är som ett fult hav av alla dessa tårar. Jag ska försöka duscha nu, packa inför Stockholm. Först ville jag inte åka men jag tror jag skulle må bättre av träffa Lillemor. Hon är en människa med fylld så mycket förståele. Har längtat så mycket efter denna resa så ska försöka åka upp ändå. Dem får stå ut om jag får dessa gråtpauser, att jag är som en gråtfärdig trasa fylld med sorg för det värker som bara där inne. Jag avbokade allt nu, min klipptid, spakväll fick skjutas fram, lika sista behandlingarna och jobbträning. Jag vill bara hem till pappa, vara nära honom och krama Zantos om den möjligheten finns <3   Ps! Kommer ta en rejäl bloggpaus nu, återkommer när jag mår bättre. Vill vara med min familj i denna svåra tid. Va rädda om er, krama en extra gång i det som håller dig kär <3