Ge livet en chans

  Det senaste dygnet har handlat om att ta minut för minut, har inte haft någon ork att sitta här inne. Jag har inte mått så bra det senaste dygnet, fått ställa in alla dagens planer.   Jag var hos min psykolog igår, han var så stressad, en stress som smittade av sig direkt. Kände det direkt när jag klev in i rummet hur han tittade på klockan, det var som han var i en helt annan värld. Igår var första samtalet som gjorde det värre att gå dit, än gav mig något. Som tur är fick jag en ny tid ganska snart igen, redan på måndag något som behövs just nu, samt en tid hos överläkaren. Blev glad för det när jag såg det, fyra månader försent ;) Jag blev lovad en tid i Juli, började tjata på dem att jag behöver träffa överläkaren men som alltid får man svaret, det är många som behöver en tid till henne.   Jag har tänkt på detta, regeringen måste börja satsa på psykiatrin, nu om något är det ett måste. Så många ensamkommande flyktingar som kommer hit, dem bär på trauma om något. Jag förstår att dem som jobbar inom psykiatrin sitter i en pressad situation nu, det var hemskt och se människorna i väntrummet igår, alla som behöver hjälp. Det var till och med människor som satt utanför. Sen beundrar jag alla dem som jobbar där, sliter med jobba för fyra. Minns inte om jag skrivit detta innan, men fick ett brev att dem lagt ner alla sjuksköterska tjänster nästan, att det finns en person som jobbar nu för åtta personer, beundrar verkligen honom om något, att det finns eldsjälar fortsätter jobba trots denna stress, att dem ständigt jobbar i en uppförsbacke. Jag hoppas på galan sen att dem tar upp detta, vilken jobb dem gör. Vet att det skrivs mycket skit om psykatrin, har själv mött dessa brister, det höll på kosta mig livet när jag aldrig fick hjälp men detta är aldrig personalens fel, utan regeringen som hela tiden drar in på allt, trots fler bli sjuka. Nu om något så blir vi flera hundratals människor mer och många av dem bär på trauma, behöver hjälp, något som märktes av igår. Ända drar man in på det för pengarna brister. Hur fan tänker dem? Vilka ska hjälpa alla dessa som kommer? Personalen som redan går på knäa och försöker få allt går runt? Jag ska inte ha något politik snack här, men dem borde börja tänka om, lägga mer pengar på vården överhuvudtaget och se till hjälpa alla dessa personer kommer nu, lika vi som redan bor här.   Jag kämpade nästan fem år för att träffa någon som Stefan, i början hjälpte min stv mamma till. Sen är det jag som fått jaga, även om jag varit fruktansvärt sjuk så är det jag som fått jaga, ringt ner psykiatrin för att få hjälp. Det gick så långt att jag höll på dö, var bara några sekunder ifrån döden. Tror jag aldrig skulle överleva ett fall på femton meter. Det är tack vare min farmor att jag lever, sitter här idag, att hon kände på sig att något var fel, att hon hade en nyckel till min lägenhet och hann dra mig in på toan ifrån blakongen med alla sina krafter för jag var beredd på hoppa. Jag var så säker på min sak, jag skulle till mamma. Min farmor kommer alltid vara min räddande ängel och jag vill aldrig komma dit ner, så långt i det svarta hålet, vara så nära döden. Jag är livrädd för det, rädd för att detta monster ska ta mig igen. Depressionen hade i det läget ätit upp hela mig. Nu är detta snart fem år års sedan detta hände, det var även då jag fick diagnosen bipolär och låg inspärrad i ett halv år. Finns ett rum där, ett rum som blev vändpunkten, ett rum som jag ser när jag går hos Stefan. Egentligen har jag aldrig velat dö, tycker livet är helt fantatiskt och jag vet mamma kände samma sak. Jag tror på det att varje självmord går förhinda, får vi bara bukt på dem djupa depressionerna så kan vi förhindra många. Bara idag kommer detta monster ta fyra personer.   Satt och bläddade i en skvallerblaska igår, tror det var Hänt Bild. Läste att en känd stylist som jobbat med många kändisar dött genom depression nyligen, lika Jim Carryes flickvän. Att en skvallerblaska hänvisar, skriver om detta gör mig glad, att pyskisk ohälsa äntligen börjar tas på allvar, att man inte gömmer undan det för sanningen är i hela världen dör miljoner människor dagligen i detta. Det jag blir mest förbannad, är att det ska behöva gå så långt innan man får rätt hjälp, samt att människor dö ensam med denna smärta. Vi har bara ett liv, att få dö i depression, där inte kärlek kan nås in, det måste vara det värsta sättet dö på, tro att man gör människor en tjänst genom dö. I många andra sjukdomar så finns det kärlek, värme men depression ger dig en smärta av självförakt, ensamheten kan inte sättas ord på. Jävla depression, som äter upp människors hjärnor!