Fånge i sin egna kropp

  Jag vill skriva här inne, för skrivandet får mig att må bättre, är ren terapi vissa gånger. Fick ett sådant fint mejil som fick mig att tänka om igen. Varför ska jag inte skriva öppenhjärtligt hur jag mår? Är det för vad andra kommer tycka, att risken är hög att jag blir nekad ett jobb? Vad är det som sätter igång dessa tankekanaler i min hjärna? Ja, jobbfrågan är det som hindrar mig. Fick höra för ett tag sen att en person var sjuk, då fick han inte chansen ens komma på arbetsintervju. Få höra något sådant, läsa om vissa skriver skrämmer skiten ur mig för jag vill få samma rättigheter som någon annan, samtidigt vill jag stå rak ryggad i allt jag gör. Jag älskar att skriva, få sätta ord på ens känslor, få tömma allt sen upp i ringen igen, försöka ta steg för steg. Vad har jag att skämmas för? För att jag är sjuk? Nej, en sak som hindrar mig, är att jag ofta tänker mycket på är vad andra kommer tycka, vem som du är som läser? Jag vet inte vilka ni hundratals är, det kan skrämma slaget på mig ibland, speciellt när jag öppnar in er till min själ. Hur många pratar om att dem mår skit, är ledsen? Oftast gråter vi bakom stängda dörrar, i vår tysthet. Vi väljer inte att skriva öppet på nätet, öppnar inte in vem som helst till det blödande såret, speciellt inte när du är mitt i det. Det kommer oftast senare, när vi fått distans till allt, då kan vi öppna oss, prata om det. Det där tycker jag är så fel, att vi är så många som lider i tysthet. Vi alla kan drabbas av psykisk ohälsa, då är skammen stor att en sådan enkel sak gå upp ifrån sängen är en kamp i sig, när vardagliga saker blir en ren utmaning. Dagar som dessa, som det varit den sista tiden då är jag stolt över mig själv att jag kommer ur sängen, för det är ständigt en inre strid att komma utanför dörren. Det är svårt att sätta sig in om man själv inte varit där, men vi alla har en sak gemensamt, vi alla skäms ibörjan att vi blir helt apatiska, något jag tycker är fel. För vi skäms aldrig vid en fyskisk skada, när den är synlig.    Jag öppnar in er här och nu, när jag gör min livs match. Jag lägger ut bilder på mig, slår du mitt namn så hittar du hit. Jag är inte anonym, det gör mig sårbar vissa dagar, mycket mer än ni kan ana. För det blir väldigt lätt att döma, bilda en bild vem jag är tack vare orden jag skriver. Sen tycker jag det är jobbigt, att vissa läser här inne, har bildat sin uppfattning om mig, när jag är så mycket mer än min sjukdom. Bloggen är en sådan liten del av mig, två timmar av 24 timmar på dygnet. Den ger mig mycket, speciellt när jag får höra att mitt skrivande, öppenhet hjälper någon, bidrar med kunskap. Att något fint kommer ur detta mörker, det ger mig energi om något. Det får mig att vilja vara så öppen som jag är. Men samtidigt tycker jag det är viktigt att komma ihåg, att jag skriver inte alla gånger när jag dansar, att varje morgon försöker jag komma igång kroppen med att dansa. Alla dessa magiska ögonblick när jag umgås med nära och kära, när jag ligger där i sängen med mannen i mitt liv. När livet känns fantatiskt, skrattar så magen är dubbelvikt, det vardagliga, om personen jag är, vad jag gör på dagarna. Jag har valt att inte bli för privat, lägga ut hela mitt liv här. Ibland kommer det privata in men denna blogg handlar mycket om psykisk ohälsa, det är den som står i fokus och hur den kom i mitt liv, hur den ställer till det i min vardag. Jag kommer aldrig någonsin bli sjukdomen, något jag tycker är viktigt att komma ihåg. Jag är fortfarande Lovisa, är en av dem få som INTE säger ordet, Jag är bipolär! Jag blev sjuk för fem års sedan, föddes för snart 27 års sedan, så kommer aldrig definiera mig med sjukdomen, även om det bipolära är en del av mig, finns i min hjärna som inte går att bota men jag jobbar på bromsa skoven, hitta en vardag där det bipolära inte får övertaget.   Idag har jag gråtit varannan minut för smärtan gör så förbannat ont, smärtan som försöker kväva mig men jag vägrar ge mig. Brottas med hemska självmordstankar idag, men försöker hålla fast vid det är depression monster som vill se mig död. Vidriga depression monster, fasen vad jag hatar dig när du kommer in i mitt liv! Jag hatar dig, hör du det, hatar dig när du slår ut hela mig och försöker ta mig bit för bit.     Nu ska jag tvinga i mig mat, få den bär balansen igen. Dags att frossa i ny gräddade frasvåfflor med hallonsylt och massvis med sockervispgrädde. Hej sockerchock men nu är jag glad för allt jag får i. Vill inte behöva få dropp igen, som en gång i tiden var min högra hand. Nej, nu ska jag gå upp dessa 15 kg som försvunnit dessa veckor. Rasar alltid kraftigt i vikt när detta monster kommer in i mitt liv. Ätstörningen försöker ta över, känner hur den nuddar i nacken, du är inte värd maten, du är inte värd den. Men jag fortsätter vara fri ifrån det deskutriva, har inte spytt på 454 dagar. Tog jag mig ur en ätstörning som jag brottas med i tio år så kommer jag ur detta med. Att försöka slå sig loss ifrån det deskutriva livet var bland det tuffaste jag gjort men jag lyckades, lika ska jag komma ur detta skov, finns inget annat på min karta.