Ett straff ifrån Gud

    Idag började jag med en ny del som heter återhämtning, samt arbetstränar jag på det. Tycker allt är så kul, blir så glad för varje framsteg jag gör. Men att jag är borta över tio timmar varje dag känns i kroppen, att jag åker när det är mörkt, kommer hem när det är mörkt. Jag är så fruktansvärt trött, sen har jag fått en vidrig biverkning nu av medicinen, zombie tröttheten. Dricker snitt tio koppar kaffe för orka hålla mig vaken, är som en livs levande zombie just nu. Är verkligen en kamp att hålla ögonen öppna. Fattar inte varför jag är så trött, vet att jag är inne i ett skov men jag kämpar så hårt att komma tillbaka, ta hand om mig själv på bästa sätt. Har aldrig levt ett sådant hälsosamt liv som jag gjort detta år, likt varit så vältränad. Lever på ett strik schema jag följer samt kosten, känner mig nästan som robot med dessa tider. Tar dag för dag, försökt ha fokus bara på mig själv trots det är svårt. Igår ramlade jag ihop, föll handlöst på det kalla hallgolvet. Det var ren tur att jag inte föll in i byrån. Detta fick mig ännu en gång bli påmind om att varningsklockan tickade, att jag måste dra ner på tempot. Ligger efter i tidsplanen och det stressar mig som bara den, samtidigt vet jag att inget blir gjort jag om kroppen slår ut totalt. Det är hemskt när man blir så trött. Kanske är detta mörker som är nu? Verkar som alla är trötta nu, hör inte någon prata hur trötta dem är eller hur less dem är på detta regn, stormvindar som kommer och går. Längtar något enormt efter snön, solen och kyla så detta regn försvinner ;) Hade jag haft pengar så hade jag satt mig på ett plan och kommit hem i vår igen, blivit lite som en björn som går idé nu, som sover borta denna mörka tid haha ;) Nu funkar inte livet så enkelt men jag kommer vara en dem som bosätter mig utomlands på hösten när jag bli pensionär, känner verkligen av detta väder när det regnar, blåser konstant. Både kropp och själ behöver sol. Depressionerna blir tusen gånger värre på hösten för mig. Försöker verkligen göra det bästa av det, njuta av höstens mysiga stunder. Det ska bli riktigt mysigt med helgen som kommer trots det är mycket som väntas. Det blev ingen julmarknad för mig i helgen utan jag ska gå nu i helgen på hästgårdsmarknad med min styvmamma. Blev så glad när hon frågade, har aldrig gått själv med henne förut så det ska bli kul få umgås med henne.   Häromdagen insåg jag verkligen hur mycket KBT ger mig, var som en urladdad bil fick återliv, bensin för att rulla vidare efter varit på KBT. Jag som varit så mycket emot terapi, haft samma syn som min farmor, att psykologer är hjärnskrynklare. Tycker bara det ordet är nedlåtande i sig, men sådan syn hade man förr. När jag pluggade fick jag läsa väldigt mycket historia inom psykiatrin, sjukdomar överlag, något som jag tycker är väldigt intressant. Det är hemskt att se hur man behandlade sjuka förr. Jag kan känna av det lite i vissa religioner än idag, vet att psykisk ohälsa, funktionshinder i vissa länder är inte accepterat. Att man får gömma människor som sitter i en rullstol, att en person som mig skulle bli torterad till döds om jag berättade att jag hade en psykisk sjukdom i vissa länder. Detta är också en sak att jag är så glad för att jag bor här, kan få den hjälp, vård som jag behöver. Min lillasyster, som är väldigt kristen, pratar om onda andar. Att man lär ut detta i kyrkan fortfarande, tycker jag är lite galet. När det är vetenskapens bevisat att det är fel i ens hjärna, att man har en skada i hjärnan. En skada som behöver sjukvård för att man ska må bra. Min lillasyster kom hem i somras sa att jag var full med onda demoner, att detta är ett form av Guds straff. Jag blir på riktigt förbannad när jag hör något sådant. Jag vet att jag är en bra människa, ser inte denna sjukdom som ett straff ifrån Gud. Det jag tycker är hemskt är att det finns människor i kyrkan som lider av psykisk ohälsa, så tror dem att detta är ett straff ifrån Gud när sanningen handlar om att dem är sjuka. Nu vet jag att detta är olika, finns till och med präster som är bipolära, lider av pyskisk ohälsa så jag vill inte dra kristendomen över en kant, att det ser olika ut. Men fick en chock när hon sa det till mig. Jag hade bra lust att åka till hennes kyrka där och då, föreläsa om psykiska sjukdomar. Det gör mig riktig förbannad att man säger sådan saker till ungdomar, åldern där flest brottas med psykisk ohälsa. Jag tror själv på Gud, tycker det står många bra saker i biblen, även i koranen. Jag har min egen tro, en gud som jag ber till. Religon är ett stort begrepp, skulle kunna skriva massa om det, men jag ser mig själv som kristen.   Hur man behandlade sjuka överlag förr är fruktansvärt. Är så glad att jag föddes i den tiden jag är född. Idag är jag frälst över terapin, att se hur det kan rädda, hjälpa människor. Att en människa, sitter där, får betalt för ta hand om mitt kaos, detta krig som pågår i hjärnan. Nu har jag funnit en fantastisk psykolog, tog sin tid att finna honom, fick jaga, slita hårt i flera år för finna någon som honom. Mötte många nötter, höll på ge upp hoppet men så kom denna äldre herre, som påminde om ens NO lärare. Jag skrattade när jag såg honom, tyckte han var en riktig fjant, hur skulle han kunna hjälpa mig? Yes, så dömande har jag varit. Men vad fel jag haft, det var stelt i början, tyckte det var ren plåga. Han är den bästa psykolog jag haft, vet att många gillar honom, hans sätt att jobba. Sen att han jobbar, finns där utanför arbetstid om det är akut bevisar bara vilken eldsjäl han är. Jag hade aldrig fixat detta utan honom, tack vare honom lyckades han få mig på andra tankar idag. Det är som han går i min hjärna, ser vad jag behöver, ger mig verktygen för hur jag ska komma framåt. Det jag gillar också med honom är att han ofta åker på utbildningar, vill kunna mer om hjärnan, utvecklas så hans patienter får den bästa vården. Han är så duktig med när det gäller bipolär, han lär mig något nytt varje gång. Idag var det första gången han sa att han var stolt över mig, påminde mig om vilken krigare jag är. Blev lite paff, han brukar aldrig säga sådan saker.   Idag mötte jag en sådan snygging i väntrummet, kände igen hans ansikte väl, kunde inte placera vart jag sett honom. När han började prata, berätta lite om sig själv, när han presenterar sig slår det mig det är ju han ifrån pippip hockeylaget. Hockeynörd som man är så har man koll ;) Jag vet att psykisk ohälsa kan vara skambelagt, därför vill jag inte hänga ut någon, säga vilka man möter i väntrummet. Men höll på att tappa ögonen när jag fick reda på att han har samma sjukdom som mig. Där fick jag en förebild, blir alltid imponerad av människor som lyckas, trots han är kronisk sjuk. Har läst i tidningarna att det stått han är borta pga sitt ben, tänk om man kunde säga att han är sjuk i depression, fått ett skov i sitt bipolära istället för skylla på detta ben. Denna skam som många känner, som även jag kan känna ibland, vill bara slå hårt på den!