Ensamheten som kväver mig

Jag skriver ofta hur mycket sjukdomen gett mig, försöker alltid vara positiv men igår bröt jag ihop totalt. När jag är inne i ett skov så kastas jag tillbaka till förr, tiden när jag mådde som sämst. Hatar det, att hjärnan gör att jag tvingas gå igenom det om och om och om igen. När man kastas ner till detta mörker så får man brottas med allt detta. Jag vet ändå någonstans att det är depressionen som gör det, att verkligenheten inte ser ut så men när man väl är här nere är det svårt. Kan inte sätta ord på smärtan, men det var längesen jag grät som jag gjort ihelgen.   Människor flyr ifrån sina liv, vissa delar i världen är hemsk just nu. Här sitter jag i soffan äter en macka, i J´s mysiga lägenhet, en lägenhet som jag inrett, ett hem som jag älskar, har aldrig känt mig så trygg som i denna lägenhet eller i hans mysiga famn. Ändå mår jag så fruktansvärt dåligt nu, trots jag har allt jag drömt om och önskade mig. Livet flyter på, ska snart äntligen få börja jobba, något jag drömt om i många år, ändå så mår jag dåligt. Gick så långt att jag fick ringa akuten igår, bad dem komma med nada. Dessa människor som flyr ifrån krig är det föreståligt att dem mår dåligt, lika dem som väntade i väntrummet. Har så svårt förstå varför jag mår som jag gör, sen slår det mig, det är så depressioner funkar, vill skapa mig självförakt, få mig att känna mig värdelös, som jag tog någons plats. Börja jämföra mig med människor, vill få mig att inse hur misslyckad jag är. Det är precis så depressoiner funkar, det är som ett gift i kroppen som försöker ta varje del av din kropp, få dig försvinna, skapa en tro att döden är den ända rätta vägen. Detta mörker är bland det värsta jag vet!     Trötthet som äter upp mig, ögonlock som svullnar upp efter alla tårar. Här ser man verkligen hur sjukdomen tar på mig.   Jag har valt att inte skriva så mycket om detta, men något sjukdomen har förstört är relationer, gjort mig fruktansvärd ensam vissa perioder. Det är inte många ifrån förr som finns i mitt liv idag. Vissa personer struntar jag i, det var inga bra vänner ändå men det finns två personer som jag saknar som bara den, som fortsatt lämnat spår efter sig trots jag är dålig på att höra av mig. Dem tjejerna betyder mycket för mig, att dem aldrig gett upp, fortsätter lämna spår efter sig är den finaste vänskap förklarningen jag någonsin fått. I och med sjukdomen har jag svårt att svara på sms, ringa, speciellt till människor när det ligger så mycket känslor bakom. Har en fruktansvärd ångest när det gäller telefonen, något jag jobbar stenhårt på Rehab med, för jag är livrädd för förlora dessa tjejer helt. Detta är det värsta med sjukdomen, att det blir omöjligt för mig att svara på sms och ringa. Jag har märkt att jag inte är långt ifrån ensam, att vi är många som känner, mår så såhär som är utbrända, lever i djupa depressioner. Telefonen skapar sådan stress för mig, något jag inte förstår för det är bara en telefonen. Men varje gång jag försöker svara på sms är det som det låser sig, ångesten kommer som en våg. Har skrivit innan hur ångesten ytrrar sig för mig. Det är även här att jag känner att jag lever med ett funktionshinder, när människor inte förstår detta, tror att jag struntar i dem när sanningen är att jag saknar dem något otroligt, önskade att dem var här, att dem stod utanför dörren. Telefonångesten är något jag måste kämpa för så det försvinner för i dagens samhälle använder vi oss mycket av telefonen för nå varandra.                         Jag vet inte om dem vill finnas i min blogg, så dessa fina människor få bli ritade ;)   Det som slår mig är att jag ler på alla bilder, mådde riktig bra under denna period. Ibland har jag lust att skrika varför jag, vad har jag gjort för förtjäna detta? Varför skulle jag bli kronisk sjuk,drabbas av en psykisk sjukdom? Jag vet att dem känslorna, tankarna hjälper inte ett skit och jag vägrar bli bitter. Brukar alltid ha fokus rakt fram, är väldigt duktig på att se framåt, men ibland faller jag ihop, blir som en blötfläck. Kan känna mig så stark, få ett jäkla jävlarana, tänka på att denna sjukdomen inte ska få vinna över mig. Sliter som ett djur få in dessa rutiner, äta denna strikta mat som jag ska äta, leva efter skalmansklockan, träna hårt, genomgå alla dessa behandlingar. Medans nästa sekund vara livrädd för framtiden, vet inte om jag kommer orka vara med i denna bergodalbana, leva såhär resten av mitt liv. Att jag så fort börjar hamna på fötter så kastas jag tillbaka till mörket, att jag aldrig få vara lycklig. Det livet som jag levt dem sista fem årsen ser jag inte som värdigt i liv, vill verkligen inte att dem fem år som väntas ska se ut så. Jag drömmer om det sociala livet igen, ett jobb, att på helgerna är lägenheten full med människor, är verkligen ingen ensamvarg utan älskar par middagar, tjejmiddagar. Lika att jag en dag få äran att bli mamma, att inte varje sak jag ska göra tömmer all min energi, att jag kan bli slutkörd av att gå till Ica för handla lite mat eller fika med någon, att jag får min energi tillbaka. Tack vare träningen kommer jag upp nu nästan varje dag, trots sjukdomen biter sig hårt. Det hjälper mig något enormt att jag tränar såhårt som jag gör, med löpning och styrketräning. Jag gör framsteg men tålamod är inte min starka sida, vill inte vänta tio år, vill ha svar nu. Men om man ser mot förra året har jag enort enorma framsteg, får alltid höra det av min pyskolog, att han aldrig mött någon människa med sådan kämparglöd, envishet som mig, att han vet att det kommer ta mig långt. Försöker alltid ha detta i bak huvudet när det är tufft.    Att sjukdomen ända kom in vid 21 års ålder, är otroligt tacksam och glad för att jag fick vara tonår, springa på krogen, leka av mig. Allt ifrån hångla upp den där snyggingen som många tjejer sprang efter, killen som sjöng, spelade gitarr framför en brasa, ett av dem romantiska ögonblicken i mitt liv. Kommer ihåg att jag tyckte att han var så snygg, fall som en fura för honom haha men han var ett riktig svin, passade in i kateogrin player. Kommer ihåg den galna efterfesten vi följde med ett gäng killar hem, killar som skröt att dem bodde på avenyn haha att jag och B bara vågade följa med dem ensamma. Det var första kvällen som jag fått minnesluckor på riktigt men kul hade vi. Är man berusad så finns det inget som heter sunt förnuft haha ;) Eller den gången jag förlorade ett vad med min föredetta granne. Jag skulle gå ut med långkalsonger upp till brösten en hel utekväll, gud vad vi skrattade, en av dem roligate utekvällar jag varit med om. Älskar sådan här grejer, sitta vid en strand och mysa med människor man gillar, dansa natten lång, lära känna nya människor. Samtidigt är det en sorg med, vet hur det känns att ha både massor av energi, känna sig frisk, må bra, något jag saknar. Har många minnen som sitter i hjärtat, äventyr jag varit med om, som jag försöker ta fram när jag mår som värst.   I helgen kom denna ångesten som en våg, speciellt när jag såg att en av dem tjejerna jag saknar var här i stan, hade så gärna velat vara där med henne och fika. Här sitter jag ensam på en lördag, grannen har fest, deras glädje, skrik överröser tven, blev påmind om denna ensamhet, en ensamhet som greppade mig hårt. En ensamhet som är självvald, men ända inte. Sjukdomen gör dagar som dessa att det är omöjlighet för mig att fika inne i Jönköping, hade bara blivit mer stressad om vi hade planerat något så måste jag ställa in för jag är i ett skov, det skulle föda depressionen mer så har alltid sagt det. Att jag hör av mig, hälsar på dem när skoven hållit sig borta på ett bra tag. Sen vet jag att det ligger det mycket känslor bakom så tar det enorma krafterna av mig, något jag hatar. Vill bara bli frisk, få denna balans i både kropp och själ. Ibland förstår jag mig inte på denna sjukdom, som kan sända ut sådan ensamhet när jag är omkringad av helt underbara människor. Jag vet att jag inte är ensam, har en helt underbar pojkvän, vänner och familj. Sen vet jag att om jag hade ringt denna tjej, skrivit till henne så hade hon blivit så glad. Lika finns underbara Joanna, dörren bredvid, vet att jag alltid kan gå till henne om jag vill. Är så glad att jag mött henne, hon om någon vet hur det är att kämpa. Ser lite upp till henne, en ung tjej som drabbas hårt av sjukdomar, ända har hon sådan enorm livsvilja, världen har mycket lära sig av henne.   Det är tur att denna helg är snart över, älskar måndagar om jag fått en skit vecka med många skov. Här och nu mår jag lite bättre, har hämtat ut tågbiljetterna till Stockholm. Ska bli så mysigt med få fira Luica där, se vackra Stockholm i vintertid. Men det bästa av allt, få kramas med Lillemor. Hennes kramar är så mysiga, fina vän med kunskap av guld. Hon har jobbat med människor som "mig", känner att hon förstår mig genom bara att titta på mig, något som är helt fantatiskt. Ska strax ut och gå med goa Danne, vi ska till Lövhult. Min kille är inte så mycket för promenader, något som är livsviktigt för mig och danne undrade innan om jag var taggad för Lövhult. Jag har alltid drömt om att få träffa en killkompis, en kille som påminner om ens lillebror, har äntligen funnit en här i Nässjö, på biblioteket av alla ställen haha :) Han jobbar inom krimnalvården, det är han som fått mig att bli ännu mer intreserad av kriminologi.     Vem kan se detta krig som pågår där inne? Önskade att smärtan var mer synlig, så jag kunde lagas på nytt.