En ny dörr öppnas

      Hej på er! Det var inte igår ;) Jag har hunnit saknat er, skriva här i min lilla öppna dagbok. Jag har som mål att uppdatera här dagligen, just för jag vill minnas denna resa jag gör nu, dela med den till er. En resa jag aldrig kommer till igen förhoppningsvis. Kom på med att jag glömt tacka för alla grautulationer, alla fina ord som jag fått. Tack fina ni för alla spår ni lämnar efter er <3   Dem senaste fem dygnen har jag åkt lokaltrafik och tåg i 57 timmar, flugit som en vante här och där. Det har inte funnits tid över sitta här förrens nu. Innan har jag skrivit här inne på tågresorna men nu läs det böcker på den tiden för träna upp koncentrationen, något som sviker mig. Jag har märkt det, hur tungt det blir i huvudet när jag försöker koncentera mig. Det börjar snurra, bränner bakom ögonlocket när jag koncentrerar mig för länge så håller på jobba upp detta stegvis. Så jag och min hjärna blir ett igen ;) Aldrig mer ska jag hamna så långt i en utmattningsdepression igen där det går så långt att jag tappar allt nästan. Min läkare brukar säga att sådan krash är som en dator skulle gå sönder, så är min hjärna, den krashen förstörde många bitar som jag försöker bygga upp. Jag ska bli så återställd jag bara kan bli, det finns inget annat på kartan!     Igår hade jag ett av dem viktigaste möten jag någonsin haft. Det stängdes en dörr, nya dörrar öppnades. Jag, Anna och min psykolog satte oss ner, planerade min vår. Så tacksam att jag har dem, speciellt att Anna kom in i mitt liv i höstas. Världens bästa coach som bromsar mig i rätta lägen, peppar, hjälper mig att finna verktygen till balansen. Det ordet, balansen, undra hur många gånger det ordet har skrivits men livet handlar om att ha en balans till saker och ting. Nu på fredag börjar en av mina stora gruppterapi på Rehab, är så nyfiken på vilka 12 tjejer det är som jag kommer gå med. Vet att hälften av dem är i min ålder, ska bli skönt att inte göra denna resa ensam. Älskar att jobba i team, är verkligen ingen ensamvarg sen ska det bli spännande att höra andras resor, känna av andras driv att komma tillbaka, tror sten hårt på det får oss människor att växa. Ensam är inte stark!     Något som gjorde mig glad är jag att jag gjort sådan resa i terapin, att framstegen är så många, att jag nu ska jag börja gå varannan vecka istället för en gång i veckan till min psykolog. Från att gå näst intill varannan dag som jag gjorde i början så har det minskat mer och mer med tiden. Om ett år så hoppas både jag och Stefan att vi nått slutet, kan inte tacka nog för allt Stefan gett mig, hjälpt mig med. Blivit en tusen gånger starkare människa, fått nycklar för livet och den stora fokusen är hur jag ska tackla samhällets fördomar. Ibland är det tufft känna sig så ensam som jag gör många gånger, speciellt inte när dem kan se den inre resa jag gör. Jag vet att man inte ska skriva det, men jag är fasen stolt över mig över detta. Att jag tog tag i denna tunga ryggsäck, gjorde upp med allt som gjort ont, pratade med dem som gett mig blödande sår. Den resan är bland det värsta jag gjort, tagit fem år av mitt liv. Försöker se att jag investerat i mig själv istället för se att det försvunnit fem år av mitt liv. På pappret, utåt sätt sett är det ett misslyckande men där inne, har jag vunnit det viktigaste av allt, funnit mig själv.   Att gå i terapi har gjort det tusen gånger värre många gånger men jag har ridit ut stormen varje gång tillsammans med Stefan. Många väljer att avsluta terapi för det gör för ont, väljer att fly in i jobb, alkoholen, sysselsätta sig så man slipper känna men jag tog tag i den där skiten. Jag höll på ge upp många gånger, speciellt när vi kom in på min familj, där det funnits så mycket känslor och gjorde så ont i att gräva. Jag vill inte skriva något om det här men att ta tag i det, berätta hur jag har känt under alla dessa år var bland det jobbigaste gjort för jag visste att det skulle göra människor ledsna, att mina ord skulle såra. I konflikter finns det alltid två sidor, det får man aldrig glömma bort. Sen är det viktigt att komma ihåg att man aldrig ska förminska ens känslor, känslor är vad man känner. Oftast finns det olika sidor ur perspektivet, det bevisar bara att vi har olika roller, plats, är olika som personer. Därför kan också synsättet vara annorlunda om saker och ting. Det viktigaste är att man vågar öppnar upp sig, inte håller inne på något, vara förlåtande, acceptera läget sen stänger man den dörren. En av sakerna många äldre ångrar, är att dem inte stod upp för sig själva, var inte ärlig med hur dem jag känner, både mot andra och sig själv. Detta är något jag verkligen kan bocka av. Idag är jag så glad för hur allt ha blivit, som min mormor sa för ett tagsen till mig. Livet är inte rättvist men det blir alltid bra ändå i slutändan!