Drömmen om att bli mamma och en ständig oro

Ha fokus framåt, det är precis det jag har. När jag går in här, händer det att man drar i det gamla just för jag vill berätta hur den psykiska ohälsan drabbat mig. För den har förstört en hel del för mig, men även gett mig så mycket. Jag har tvingas sätta livet på paus, gå i terapi, ta hjälp. Jag är en av dem som tycker terapi är helt fantastiskt, har både blivit en hundra gånger starkare människa av det, fått nycklar som jag kommer ha mig hela livet. Sen är det skönt att veta att någon orkar lyssna på allt, inte dömer utan lyssnar, kommer med goda råd, hur jag kan jobba på bli ännu bättre. För sanningen är att ingen människa är perfekt, vi har oss lära oss hela livet och jag älskar få utvecklas, lära mig något nytt. Hatar den känslan när det känns som man står still, som man fastnat.     Jag och J pratade om detta för ett tag sen. Det är tur att allt detta händer nu, inte sen den dagen vi vill skaffa barn. Vet ni vad jag är mest rädd för? Det är att jag inte skulle kunna bli mamma den dagen jag känner mig redo, när bitarna faller på plats. Jag har haft katastroftankar, drömt mardrömmar om detta, att jag inte kan bli gravid. En mening med livet är just skaffa familj, längtan blev inte mindre när jag fann mannen jag vill göra detta med. Jag drömmer om en stor sådan och tiden kan stressa mig ibland men jag försöker stänga av det att min kille går mot 33. Jag har haft väldigt lätt att bli gravid, trots jag haft bästa skydd. Risken att jag skulle kunna bli det är minimal när man har p-stav, ända lyckades jag. Jag har både gjort abort, fått missfall, något som tar mycket på psyket om något. Det senaste slutade så illa att jag fick åka in till akuten akut, skrapa för det rann blod som det vore blåbärssoppa. Den upplevelsen glömmer man aldrig. Det var världens längsta kö inne på akuten, trots det öppnade dem dörren direkt för mig. La mig på en bår, det började komma människor ifrån alla håll. Då förstod jag allvaret, insåg att jag förlorat mycket blod, att människor kan förblöda. Sen ligga där, känna hur dem håller på mellan benen. Då kommer paniken, när det står ett helt gäng där med människor ifrån vården. Sen tar dem fram den där gråa baljan, hör det där plupp ljudet och ser rester ifrån det som skulle bli ett barn. Den gången var jag ganska långt gången, hade gått in i v.13 så man såg att detta var början till att bli ett barn. Även jag vet att ett missfall är kroppens sätt att säga ifrån, att något är fel så tog det hårt både på kropp, hjärta och själ. Detta är väldigt privat, har varit väldigt osäker om jag ska skriva om det, men vet att många delar denna rädsla, därför vill jag skriva om det.   Nu tar min kropp mycket styrk av Litium, den tar på mina organ och jag är livrädd för den ska ställa till det den dagen vi vill ha barn. Vi har pratat om att frysa ner mina ägg ifall den skulle gå på där. Min kropp svarar bra på litium, därför vill jag inte sluta med den. Den ger mig väldigt mycket biverkningar tyvärr som jag får brottas med istället men det kan jag ta. Iallafall när den hjälper mig med minska störningarna, att den gör så att jag inte går så ner så djupt i depressionerna. Jag vill leva och det viktigaste för mig är att jag får göra det, blir den där 100 åring som har rullstolrace. Men denna oro finns ständigt där. Jag är livrädd för att tack vare jag gjort abort inte kommer kunna få barn för jag valt lägga all energi på mina behandlingar, min sjukdom. Att skaffa barn i det läget vore katastrof. Att jag väntar gör jag med kärlek, för jag vill inte att mina barn ska få se det jag fick göra med min mamma. Jag vill att mina barn ska få en mamma som älskar sig själv, som jobbat mycket med sig själv, en mamma som är fylld med energi och fått en balans till sjukdomen. För detta barn ska jag visa världen för, vara en vägvisare och jag vill vara den bästa. Därför tycker jag det är så viktigt att man har både bra självförtroende och självkänsla för barn tar efter oss vuxna. Jag är på god väg, har kommit väldigt långt detta året men det är en lång resa kvar. Jag vill ge ut boken, få ett fast jobb, även om jag kanske aldrig kommer kunna ha ett heltidsjobb i och med alla dessa skov så vill jag se hur mycket kroppen orkar. Något jag vägrar är att låta sjukdomen ta mina planer ifrån mig som jag hade innan jag blev sjuk. Jag tänker fortsätta ha samma mål, nå mina drömmar trots jag får jobba utifrån andra förutsättningar, gå omvägar nu.   Jag längtar så mycket tills den dagen vi får barn, J kommer utan tvekan bli världens bästa pappa. Tills dess njuter jag av nuet, mina vänners barn, min morbrors ungar som jag saknar som bara den. När Alva kom till världen var det som världen blev genast vackare. Livet hade varit alldeles för hårt, hade precis förlorat mamma så komma denna tjej. Sådant gjädjerus i sådant mörker, glömmer aldrig den dagen hon föddes för jag befann mig i sådan mörk värld, men hon var en riktig ljuspunkt för oss alla. Det är det fina med livet, alla dessa mirakel. Sen ska jag ju bli faster nu i mars, åh vad jag längtar och känner redan en sådan stark kärlek till denna tjej. Ska bli lika cool faster som Kate Hudson i filmen A little of Heaven haha, ta med henne på härliga äventyr ;) Ni ska se vad jag köpt till henne, fasters lilla älskling. Jag dör så sött. Nu kan jag inte visa allt för er, för jag vet att min fina "svägerska" läser min blogg. Hej förresten, så mysigt att du kommer ner vid jul :) Tänker på dig <3       Detta är lite vad som väntar till henne. Klänningen köpte jag i en ganska stor storlek som hon kan ha när hon blir lite större. Sen fann jag en sådant sött gosedjur som hon ska få vid födelsen. Kan det inte bli Mars nu, längtar så <3 Hur mysigt är det inte gå bland barnkläder, bland det bästa jag vet. Tänk få inreda ett barnrum, kommer gå helt banans där ;) Hoppas så att jag får uppleva allt detta den dagen vi är där, i vilket fall så vill jag adopotera ett barn eller vara ett familjehem åt barn som har det svårt. I och med min sjukdom så minskade chanserna en hel del men jag hoppas någon ser bakom det, ser att jag är så mycket mer än min sjukdom. Nu tänker jag längre fram, när jag fått ännu mer distans till allt. Livet, vad jag har många planer för dig och varenda dröm ska jag jobba hårt för att det ska slå in. Det är tur att jag är envis som en björn ;) Nu ska jag fortsätta kurera mig, framför Johan Falk marathon! Hoppas ni är friska och krya :) Kram på er!