Det tar på ens krafter

  Åh vilket underbart väder det varit idag, som en fin vårdag. Önskade att jag kunde få må som vädret speglar sig. Otillräcklig, när den känslan kommer smygande gör det ont. Jag är inte djupt deprimerad, utan känner mig allmänt låg. Känner ingen glädje till något, det var tungt att gå upp i morse, fick tvinga mig upp med alla min krafter jag har. Idag värker det både i kropp och själ. Får bara mer och mer ont kroppen, tänk en vidrig träningsvärk som ständigt håller i sig. Det gör ont när jag går, så värker det i kroppen, sen tar knäna stryk, förlorar muskelstyrkan där. Idag känner av mycket biverkningar av den jäkla medicinen, hudutslagen har börjat komma, vaknade upp med massor av håravfall, bränner då och då i huden, stramar som bara den. Det är bara härda ut, hoppas att det släpper inom kort. Fy vad det känns som jag gnäller haha är verkligen ingen gnällfia men denna blogg handlar om att skriva om hur sjukdomen greppar på mig, idag är det ingen bra dag med andra ord ;) När min psykolog såg på mig idag, säger orden, ser att du har en, att överleva dagen. Vissa dagar handlar om överleva dagen, ta timme för timme, minut för minut. Ibland hatar jag denna sjukdom, att just jag skulle få kastas in i dessa depressioner ständigt. Min psykolog ser alltid mig, kan aldrig ”spela”, hålla denna fasad inför honom. Han ser den där smärtan inom mig bara genom se på mig. Då kom alla tårar jag hållit inne den senaste veckan. Det är så mycket i privat nu, vill kunna skriva om allt detta här, något som tar på krafterna, som gör mig sjukare. Människor som inte varit där kan inte sätta sig in, men denna båt. Hur kan människor födas med sådan ondska? Jag är en förlåtande person men detta vet jag om jag aldrig kan finna en mening i. Sen försöka vara ett stöd, trösta, lyssna, finnas där. Något jag tar givet, kommer aldrig lämna denna person sida men det är svårt när jag inte själv mår så bra. Då kommer dem där känslorna otillräcklig när man ser en person knäckas så kan man inte göra något. Det är som sitta en båt i en vidrig storm, men vet inte om båten välter utan får ta dag för dag, kämpa sig igenom. Jag vill inte heller bli inblandad, men det är svårt med tanke på hur allt ser ut. Nu har denna person helt underbara vänner, min familj vet jag alltid ställer upp. Denna person är långt ifrån ensam men jag vet att hen kan känna sig det ibland, har svårt att öppna upp sig om detta förutom till mig. Som tur är kommer lagen alltid skapa rättvisa. Jag hoppas denna resa finner sitt slut snart, har förstått att detta kan ta många år, har fått se en bild jag aldrig trodde var möjlig. Jag tror alltid gott om människor, försöker förstå här men här är det svårt. Undrar om hon fattar själv ens vad hon ställer till med? Så mycket tid, så mycket hon förstört, förstör genom bara med sina missförstånd och lögner.   Igår kväll kände jag mig starkare, tänkte Yes, vad mysigt med December. Ställer klockan extra tidigt för att gå upp tidigt innan jag åker, se alla dessa julstjärnor som visas överallt, ta en lång promenad, se julkalendern som jag inte gjort på många år. Tänkte ringa både min farmor, mormor och mina bröder, vill alltid ringa dem när jag okej, känns så fel att ringa när jag mår skit. I och med missförståndet sist, så bestämde jag mig för att sluta prata i telefonen när jag mår så dåligt just för det blir så mycket missförstånd då. Såg att klockan att var mycket, var inte hemma vid elva igår på kvällen. Då blev jag stressad för jag inte hunnit ringa dem, att jag redan känner stressen över att jag inte hinner med allt jag vill är en riktig varningsklocka. Det är en stor omställning för mig som jag går igenom nu, är inte van vid att ha så lite tid som jag har nu. Tänkte på det igår, jag är borta mer än heltid samt en restid på tre timmar varje dag. Jag är fortfarande sjukskriven, finns anledningar till att jag är det. Häromdagen trillade jag ihop av utmattning, föll handlöst ner på hallgolvet. Lika kände jag av detta igår, när jag ”jobbade”, detta russ sen så svimmar jag. Var så fruktansvärt trött, sen kom jag på att jag hade slarvat med maten. Glömde både matlådan, mellanmålet. Måste försöka få in det i min hjärna, att detta är lika viktigt som ta med sig nycklarna. Har satt ett en lapp på dörren nu som är en påminnelse. Sen försöker jag plugga till körkortet intensivt nu, försöker hitta min luckor, blir alltid på tågresan. Sen allt det privata där det är väldigt mycket. Har insett att jag måste börja prioteria nu, skriva ner en lista vad som är viktigaste, för min kropp börjar säga rejält ifrån med det höga tempot. Vill hinna träffa mina vänner, farmor, åka till Gävle också något jag känner att jag behöver. Fick ställa in min körlektion idag, kände att jag mådde för dåligt. Tyvärr sprack mitt mål med körkort till jul, men istället för slå på mig själv, att jag inte nådde mitt mål så försöker jag se det att jag går på rätt väg. Är lite stressad över pengarna med, fattas 8 000 kr som ska in. Efter jul ska jag fortsätta med loppisen, finna mina sätt så jag äntligen kan ta det. Vilken resa mitt körkort varit, vilka krokiga vägar det varit. Läste om Stefans Liv resa till körkortet en gång, min resa är inte likadan men jag har hållit på i snart åtta år, en väldigt lång tid, något han hade likande. Nu har det inte varit intensivt, men det har tagit mig fem år för kunna spara när jag varit sjukskriven. En resa jag är glad för, för så hårt jag kämpat, vänt på varenda krona, längtat efter detta kort. Den dagen jag har det i handen, den dagen kommer vara en av dem bästa i mitt liv just för jag har längtat så många år efter detta kort.   Märker att mitt skrivande är väldigt rörigt nu, det är för det är kaos just nu i min hjärna, så mycket som snurrar. Andas Lovisa, så sa min lillasyster igår. Ända att hon är liten så är hon en av dem klokaste jag känner. Är glad att dem börjat prata om dessa andningsövningar i skolan, något som biter på stress. Ska ta och gå ner till J´s jobb nu, simma lite för komma ner i varv, sen köra lite yoga. Sen ska jag ut och springa försiktigt om muskelsmärtorna släpper, har saknat springandet. Gillar faktiskt att springa mer i kyla, än när det är varmt ute. Sen måste jag laga massa matlådor, har en känsla av att jag kommer vara uppe till två i natt, ligger efter rejält på hushållslistan, betala räkningar, städningen. Beundrar verkligen alla ensamstående föräldrar, som lyckas få ihop livspusslet. Nu ställer min sjukdom rejält till det ibland, innan hade jag mycket mer energi än vad jag har idag. Livet ser helt annorlunda ut mot när jag var frisk men jag försöker inte tänka på det, utan försöka finna en balans i det som är här och nu, trots alla funktionshinder som kan dyka upp ibland, när viljan vill mer än kroppen orkar är det jag känner som mest, när kroppen säger stop. Försöker hitta mina sätt att få allt gå ihop trots sjukdomen hänger ständigt vakande som ett mörkt moln över mig hela tiden. Den ska aldrig få vinna över mig, inte låta mig få leva fullt ut! Ordet funktionshinder känns fel, möter ofta hinder i min vardag, men istället för se det som ett hinder försöker jag finna en funktion på andra vägar så detta hinder slås ner. Börjar bli duktig på detta tack vare rehab, finna mina vägar att komma tillbaka.