Det där med att ge upp hoppet

  Det där med att inte ge upp, en av dem viktigaste sakerna för komma framåt. Livet kommer aldrig vara som en räls, det kommer alltid finnas taggiga vägar, hinder som kommer ibland som slår omkull oss, ger oss en käftsmäll. Som Stefan brukar alltid peppa mig med, vad vore livet utan hinder? Kan vi inte vara i det djupaste hållet, då skulle vi haft svårt att känna lycka på riktigt, uppskatta det vi har.   Igår var det en tjej i gruppterapin som pratade om detta, att hon varit sjukskriven i 12 år och accepterat att hon inte kan jobba. Fan heller var min första reaktion när jag tänkte på detta, i mina ögon är inte detta ett värdigt liv. Vissa människor kan acceptera det, att dem inte klarar av att jobba. Jag märker själv hur mycket rehabliteringen ger mig, hur fokusövningar som medation, yoga, olika minnesträningar på datorn hjälper min hjärna att bli starkare. Att jag har sådant fokus, näst intill bara på min rehablitering har gjort att jag fått offra mycket. Mycket tid till J, vänner, familjen försvinner. Jag hoppas, ber varje dag att dem förstår, att jag gör denna resa för jag ska bli så återställd som bara den. Det är hårt jobb som gäller, inget kommer gratis. Varje dag jobbar med mig själv, med min rehablitering, det är sten hårt jobb som gäller. Det går inte tro att allt kommer en dag utan du måste finna dina vektyg för komma dit, finna din väg att komma tillbaka. Detta kan låta hårt, i mina ögon är det som ge upp att acceptera att jag inte ska kunna jobba. Där och då vill jag bara peppa henne, få henne följa med på mitt tåg. Nu vet jag att det finns sjukdomar som gör det omöjligt att jobba. Men hon, blicken hon gav, henne ville jag bara peppa. Jag tar inte ett nej, försöker se att jag fick denna sjukdomen för jag skulle visa alla att det visst går. Jag vägrar bli försjukpersionär, det är min mardröm, finns inte på min karta.   Tänkte på detta när jag läse Lillemors blogg, lika tog dem upp detta igår på gruppterapin, Hälsa och välbefinnande. Att många tror träningen handlar just om att gå ner i vikt. Något som inte är så konstigt för det beror mycket på det media sänder ut. Träning är ett väldigt stort begrepp, fastnar du i den djungeln så inser du det. Det kan finnas många bakomliggande orsaker för att vi tränar. Jag tränar för att jag ska orka komma upp ur sängen på morgonen, tränar mycket mina armar så jag är stark där när benen sviker mig. Jag tränar även för att försöka ge mina sinnen, störningar i hjärnan en hjälp på traven mot rätt riktning. Jag fick upp ögonen för träning på riktigt för två års sedan. Det började med att jag brottades med vidriga biverkningar, som tog hårt på kroppen. Många i det läget väljer byta medicin för dem står inte ut med medicinens biverkningar, något även jag och min läkare pratade om. Litium kanske inte var något för mig samtidigt hade jag provat så mycket och jag var så trött på vara en försökskanin. Att jag åt massa mediciner och inget hjälpte. Sen är jag väldigt anti mot mediciner, tycker det skrivs ut så himla lätt och det ska vara mycket till att jag ens tar en alvedon. Jag läste på all fakta jag kunde om Litium, satte mig på bussen till Linköping för ingen kunde svara på mina frågor på sjukhuset där jag går. Satt där i väntrummet, gav mig inte för jag fick svar på dessa frågor. Det är tur att jag är envis som en björn för tillslut fick jag träffa en specialist inom detta. När han slutade jobbade tog jag tag i honom, frågade honom snabbt lite frågor om Litium som jag fick svar på. Då insåg jag att jag ska ge denna medicin en chans. Jag måste istället finna en annan lösning mot denna enorma trötthet som Litium gav. Jag kunde knappt stå upp så ramlade jag ihop, somnade direkt. Jag vandrade i ett vakum, var som en livs levandes zombie. För jobba mot dessa biverkningar så började jag läsa på massa om trötthet, det var då träning kom in i mitt liv. Då började jag läsa på om träning, kroppen, såg en intervju på tv om en tjej som brottas med depressioner i över 20 år, som tills slut blev hjälpt av träningen. Då började ett frö så hos mig, jag måste ge träningen en chans till. Jag är grund och botten en riktig idrottstjej, hållit på med en del sporter genom åren, älskade att spela fotboll, något jag gjorde i åtta år. Den tjejen får jag leta fram inom mig, ta fram det jag lärt mig genom fotbollen och det är att jobba hårt, inget kommer gratis till dig. Jag skrev ut en bild där jag ville se mig själv, satte det på kylskåpet och det var att jag skulle orka komma upp ur den förbannade sängen varje dag.     Jag äter fortfarande Litium, biverkningarna är många men dem tar inte lika hårt och det är tack vare träningen, rätt kost som jag kommer upp ur sängen. Litium gör även så jag inte går ner så djupt i mina depressioner, skov som kommer och går hela tiden. Idag var det så skönt att få springa, sätta på sig träningskläderna, köra så långt kroppen orkar. På slutet var det ren vilja när tankarna börjar, ge upp nu, det börjar göra för ont, då ökade jag den sista biten istället. Får sådan kick av träningen som även balanserar upp mitt psyke. Finns inte ett ända ont ord att säga om träning, utan den har hjälpt mig något enormt. Nu tänka jag yoga lite för komma ner i varv, innan jag ska ge mig på kvällens middag, det blir hemmagjorda hallomiburgare med pommes. Yummie :)