Denna diskrimineringen!

    Julia Bengtsson, 20, bor i Halmstad, jobbar på ett lager – och så har hon adhd och bipolär diagnos. Därför får inte jobba som aupair hos STS.   Läs hela artikeln på Expressen här.   Just nu ser det inte ut som om drömmen blir verklighet. Hon fick avslag i telefon när hon ringde företaget. – De sa: "Vi tar inte emot personer som har en diagnos". Jag tyckte det var helt sjukt. De har redan skaffat sig en bild av mig, men alla fungerar ju olika. Jag är som en vanlig person. Ibland kan jag ha lite besvär, men det är väldigt lätt. Det märks knappt, säger hon och fortsätter: – Det känns jättekonstigt. När man får en sådan här diagnos säger läkarna; "Du ÄR inte din diagnos, du är Julia". Då känns det konstigt att få ett sådant här besked. Särskilt som de inte gjorde någon personlig bedömning, säger Julia Bengtsson.   Text lånad ifrån Expressen.se     Blev riktig förbannad när jag såg detta, att människor inte får en chans pga av sin diagnos. Att man väljer att se nackdelarna, istället för fördelarna. Det är precis detta jag är rädd för, att ingen vågar tro på mig, tror på mig lika hårt som jag gör. Önskade vi hade ett samhälle där ingen diskriminering fanns. Jag tror inte människor förstår hur mycket energi detta tar, att behöva slås mot detta. Jag möter denna diskriminering ett par gånger varje år, senaste var när jag skulle skriva in mig på en körskola där jag blev behandlade som en påse skit när det kom fram att jag är sjuk, när dem såg orden bipolär. Då trodde dem jag blivit knäpp, att en sådan som jag ska inte köra bil var ord jag fick höra. Sen vill jag förtydliga att jag mådde bra den dagen, skulle aldrig köra bil om jag inte mådde bra. Det många har svårt förstå är jag skovfri, då är jag lika frisk som någon annan, lika klar i huvudet, om inte klarare för jag njuter, uppskattar så mycket, taggad för ta körkort för jag vet att det finns dagar som jag inte kommer upp ur sängen. Jag skulle aldrig köra bil om jag var i ett skov, utsätta någon annan för fara. Jag önskade att kraften fanns där, då hade jag stämt dem men jag vill inte bråka med människor, den kraften finns inte där och försöker hålla mig borta så långt det går bara ifrån energitjuvar.   Har du funnit ditt sätt att leva med sjukdom, varit skovfri länge är det som säga till en ”frisk” person, du kan inte jobba här för du kan bli förkyld, magsjuk eller vad det kan nu vara. Det är precis detta jag avskyr med en skada som inte syns, som sitter i hjärnan, en sjukdom som okunskapen är stor om. Du blir dömd på förhand, du kämpar inte för hålla dig skovri, mot sjukdomen. Utan du slås även mot människors okunskap, måste bevisa att du visst kan, att du fixar det. En kamp som tar så mycket kraft, onödig energi som i värsta fall kan göra dig sjukare. Är så trött på denna okunskap som finns, det är därför jag skriver så öppet som jag gör här, för jag vill berätta hur denna sjukdom tar på mig.