Dagar som dessa

  Dagar som dessa, när det handlar om att ta minut för minut. Försöker peppa mig själv att ta mig upp ifrån sängen i timmar, kommer inte upp ur den förbannade sängen. Kryper mig fram till duschen, låter det rinna, känna hur dessa strålar, strålar som gör att jag känner att jag lever. Sitter där länge, känner hur huden börjar skrykla sig. Suddar ut ångan i speglen, peppar mig själv, idag är det en ny fantatiskt dag som väntar. Går mot kylen, ser hur den ekar tomt. Ger mig på att handla, går denna halv mil som jag har till affären. Påvägen stannar jag upp, går in i skogen för jag känner du dessa tårar bränner bakom ögonlocket. Möter en hund som påminner om Zantos, herregud vad jag saknar honom, speciellt dagar som dessa. Den hunden har räddat livet på mig flera gånger, sett mig, kramat mig, slickat mig precis när jag behövt det. Saknaden efter honom gör så ont, men samtidigt försöker jag peppa mig själv att han mött mamma. Mamma hade älskat honom, det vet jag. Försöker ha fokus på att han inte lider mer, utan han har det bra där han är. Då kommer alla dessa tårar jag hållit inne så länge, tårar som vill leta sig ut. Jag vill inte vara tjejen som gråter hela tiden, sen slår det mig. Jag är aldrig min sjukdom, detta mörker är inte jag, dessa tårar orsakas av denna smärta som bränner inombords, denna sorg efter honom. Varför ska jag då spela glad när jag mår skit? Jag hatar när andra har masken på, älskar ju när människor vågar visa känslor, vara brutal ärlig med sitt mående.   Fortsätter mot Willys, möts av ett varmt leénde som huttrar i denna svin kalla kyla, - 12 grader står tempraturen på. Känns som mer när dessa kyliga vindar vill leta sig in genom alla kläder. Då känns det nästan patetiskt när jag mår så dåligt som jag gör, när jag har allt denna tjej drömmer om. Tak över huvudet, mat på bordet. Jag vet att man inte ska förminska sina känslor, sitt mående, jämföra mig med henne, något min psykolog ofta påminner mig om, lika sa Anders om det när han var hos i helgen. Vilken fin människa han är, tycker det är så fint när killar vågar visa hur dem känner, går sin egen väg. Vi alla är människor med känslor, vissa har lätt till dem, andra har svårare men vi alla är människor. Vi alla på denna jord kommer möta sorg, kriser, sjukdomar. Varför ska vi alltid visa utåt att allt är bra när det inte är det alla gånger.   Det var längesen jag var i kyrkan, platsen där jag alltid känner mig trygg. Idag var jag där, bad om hopp, bad om ljuset, bad om ett mirakel, att jag en dag blir fri ifrån dessa mörker så jag får ett liv utan denna mörka värld, det livet jag drömmer om. Hoppet det finns alltid där, någotstans finns det liv i mig trots detta mörker vill få mig att ge upp, försvinna. Lågan brinner aldrig ut, för annars hade jag aldrig fortsätta kriga på som jag gör.                     Lyssnade på ångestpodden innan, tycker det är så skönt få höra hur andra tar sig ut detta mörker, hur dem krigar mot denna lilla jävlen, detta depression monster. En av dem sa en sak jag gillade starkt, som jag bär med mig.     Tänk aldrig att du är en svag person som hamnade där, tänk alltid du är en stark person som tar igenom det.