Att vända blad

  Idag är ny dag och nya äventyr som väntas. Denna kyla fick verkligen mig att vakna, att ha en hund och gå ut tidigt på morgon är en riktig väckarklocka, världens bästa sådan ;) Har fått en hel del gjort och klockan är redan 09.00. Ordet stökigt finns inte längre i vårt hem och pedantmajan inombords ropade dubbelt glädje, lika min hjärna. Är det kaos runt omkring så blir jag stressad, speciellt när någon kommer på besök. Ber om ursäkt för stöket, sen slår det mig. Vad fan håller jag på med? Du har varit sjuk Lovisa, då är inte städningen det första man tänker på. Nu blir det inga mer ursäkter, tror att ett dammkorn finns i varje hem ;) Jag var aldrig såhär förut men så fick jag höra en sak av någon som står mig nära, dem orden satte sig i näthinnan.     Pappa var här igår och det märks att det var ett tag sen vi sågs. Jag har alltid känt att han har haft förståelse för mig, kunnat se mig men igår blev det inte alls bra. Jag är en känslig själ, nu när jag har mens är jag som en känsloladdad bomb, det är så mycket känslor i denna kropp så ni anar inte ;) Ibland ställer det till, ibland är det en fördel. Jag har lätt för gråta, skratta, ha kontakt med mitt hela känsloregister som vissa kan ha svårt för. Man kan nästan säga att jag har lite av två personligheter. När jag är i ett skov så blir jag helt apatisk, väldigt skör, allt är verkligen bäck svart, mörkret slår ut hela mig. Ibland har jag lust låsa in mig när jag mår dåligt så inte dessa missförstånd kommer, att människor tror att jag är sådan som person hela tiden. Depression och jag hör INTE ihop, är du deprimerad, ger sjukdomen dig en sårbarhet. Den sårbarheten finns INTE annars hos mig på samma sätt. Jag var innan en person som missuppfattade saker och ting, tog saker personligt när jag var deprimerad. Något som är väldigt lätt hänt när man är deprimerad. Detta är något jobbat mycket med för jag vill få bort detta. Även om jag är deprimerad så vill jag kunna tackla detta, för detta var ett problem för mig innan. Jag var otrolig skör. Det går faktiskt träna bort tanke beteende, sidor man inte gillar, vända det till sin fördel. Att gå i terapi var det svaret för mig :)   Önskade människor kunde förstå detta, att jag är INTE sådan person längre så jag slapp sättas in i facket, tjejen som inte fixar höra något för hon är överkänslig. Jag blev så frustrerad igår av detta, blev nästan lite irreterad tills slut för han hade svårt att förstå mig. Då trodde istället pappa att han gjort något fel. Allt blev så fel, så många gånger jag önskat att mina nära och kära kunde se skadan så inte dessa missförstånd kommer. Att pappa tror att jag spelar, inte litar på mina ord gjorde mig ledsen tillslut, då blev allt ännu mer tokigt. Förklara en sak ifrån själen när man har mens är inget jag rekomenderar ;) Nu i efterhand så förstår jag honom, när jag började tänka på hur mamma var. Jag har byggt upp fasader, vet att det fått människor att fått svårt att lita på hur mitt mående är, speciellt hur min historia ser ut och att det inte är lätt för dem. Men jag har lovat mig själv, frågar någon, säger orden, hur mår du? Så säger jag hur det verkligen är. Jag har tänkt mycket på detta, tycker det är hemskt att det inte finns någon längre anhörigterapi, för just anhörigas stöd och pepp ger väldigt mycket till en människa som är djupt depriermad. Önskade verkligen det fanns en terapi där dem fick lära sig om sjukdomen, hur den funkade, att alla som stod mig nära fick gå den. Jag vet att detta skulle hjälpa mig något enormt, lika så vet jag att mina nära och kära skulle bli hjälpt av detta med, då skulle dem slippa vara oroliga och kunnat lita på mina ord. När det inte finns mycket kunskap om det så är rädsla just en första reaktion. Jag har fått en affärsidé när det gäller detta men den håller jag lite för mig själv. För se om någon inom psykatrin snappar upp det, om möjligheterna finns till detta.   Nog om mitt mående, igår var igår, nu är det framtiden som bara gäller, har bara det i fokus. Nu har vi stängt locket för allt gammalt, lika i terapin. Alla dörrar är stängda, såda skön känsla. Kbt terapin handlar bara nu om samhällets syn på psykisk ohälsa, hur jag ska tackla allt, förbereda mig för jobb, körkort, skaffa barn. Vi tittade innan jul på hela min terapi resa och jädra i havet vilken resa jag gjort, en resa jag är stolt över, en resa jag gjort själv men den svåraste biten börjar nu. Finna balansen så kroppen och viljan, finna ett jobb som passar mig. Jag är väldigt driven av mig, vill bli bättre hela tiden, lära mig saker, få utveckla mig.           Blev lite glad när jag såg detta, tycker detta är så viktigt. Att vi väljer se det positiva med våra diagnoser. Gillar också den forskaren Simon Kyaga, han forskar fram så mycket bra saker. Att jag skulle passa som chef brukar min psykolog prata om ibland. Just för jag har drivet, aldrig ger upp, är en problemlösare och kan verkligen se människor. Måste jobba med självförtroendet mer och ångesten som kan ställa till det men sen får vi se hur det blir. Iallafall så ska jag hänvisa detta när någon kommer med den negativa inställningen. Blev så peppade av läsa artiktlar som han forskat fram, önskade att alla kunde ha denna syn som han har. Se mig som en tillgång! Jag tänker aldrig ljuga om min diagnos, något många gör för att få jobb. För just dina chanser minskar med 60% att få jobbet. Jag jobbar i en riktig uppförsbacke men det är min tur att stå upp för mig själv och jag hoppas att öppenheten gör att människor ändrar synen. Jag är så less på denna negativa inställningen många besitter på.     Nu ska jag gosa in i mig i denna underbara jacka som är nog det bästa Second hand fyndet jag gjort. Fann den för 50 kr och den värmer riktigt gott. Sen ska jag bege mig till tågstation. Tänkte hälsa på hunden som bor här, hans husse. Har spelat in massa filmer som jag inte kunde skicka så jag åker dit en snabbis med fika, så han får se dessa filmer och får lite sällskap. Hans glädje när jag sa det, det värmer gott i hjärtat. Tänk vad en sådan liten sak kan göra, vet att han saknar sin bebis väldigt mycket så försöker göra det bästa av sitautionen. Synd bara att resvägen är nästan 3 timmar dit men jag har med mig en bok så vet att tiden kommer gå fort sen väntas arbetsterapienheten. Ni anar inte vad glad jag blev att jag får komma dit redan idag, ska bli kul få träffa Anna igen. Har hunnit sakna henne och jag är så tacksam att jag får börja lite smått redan idag för gå hemma håller på att göra mig tokig ;) Balansen, arbetsträning, vila mår jag bäst av. Fixar inte att känna mig såhär utanför, för det är precis jag känner mig när jag inte får komma in i samhället. Att få jobba är så viktigt för mig. Jag är en arbetsnarkoman i grund och botten, det krockar rejält när jag är sjukskriven. Ha en fin dag alla läsare :)