Att våga ta hjälp och våga ta emot den

Jag vill inte hänga ut någon här i min blogg, därför väljer jag skriva hen, ett ord jag tycker är så dumt egentligen för i mina ögon heter det han eller hon men i detta fall är det bra att skriva så.     En av dessa galna utekvällar, vem kan se detta mörker bakom denna fasad?   Jag är inte sjuk, det är bara ta tag sig i kragen. Tänk positivt, gör saker man tycker är kul, då blir man bättre. Jag får pressa mig hårdare, tvinga mig ut i alla lägen, kanske kämpar jag inte tillräckligt hårt?   Ord alla sa, ord som satte sig på näthinnan. Om hon lyckades ta sig ur det, då kan jag. Det är bara tänka positivt, få bort dessa mörka tankar. Varje dag säger till mig själv, idag kommer det bli en bra dag. Går på den där festen trots jag varit som en urdragen trasa av tårar hela natten, utmattad är bara förnamnet. Jag som alltid älskat detta, träffa nya människor, ha kul, dansa tills gryningen kommer. Känner inte igen mig själv alls längre, när denna klump i magen kommer, denna smärta, när det känns som luften blir tuffare att andas i, när en sådan enkel sak att duscha, träffa människor gör än helt utmattad. All denna stress för allt, att jag inte ens kan fundera ut vad jag ska äta, så blir det rent kaos i huvudet. Allt blir bara fel, så fort jag öppnar upp mig så kommer hela tiden dessa missförstånd. Förstår inte hur allt kan gå så fel? Så fort jag försöker öppna mig för människor, om detta mörker, får jag höra att jag borde sluta älta, ta tag i mitt liv, stressa mindre. Vad tror hen att jag gör tänker jag för mig själv, tror hen på riktigt att jag tycker det är kul att vara i denna mörka värld? Känner hur denna persons ord föder depression mer, allt bara värre och värre. Står där vid balkongen, omringade med massor med människor jag tycker om, en miljö jag har trivs i, en miljö jag älskar att vara i men det ända som snurrar i hvudet är hur skönt det var att få hoppa, slippa allt detta, detta mörker. Alla pratar om den vackra utsikten, denna magiska himlen, mina tankar går på att vad skönt det vore att få hoppa. Känner hur detta mörker försöker greppa mig mer och mer. Jag väljer inte dricka, inte ikväll, någonstans finns förnuftet, dricker jag nu, blir bersuad så är jag livrädd att min lilla låga som finns kvar kommer brinna ut. För denna dödslängtan har blivit starkare varje gång jag druckit. Gensat hör man en kommentar, va inte så tråkig nu. Vill bara skrika, låt mig va, du ser inte allt detta inom mig, denna kamp, detta krig som pågår inom mig. Att jag stod ute på balkongen, att jag kände jag ville få slut på denna värld.   Jag går in på toan, försöker samla kraft, ringer akutnumret, hjälplinjen. Får prata med någon om dessa tankar, ingen som dömer, som säger. Sluta tänk så, utan säger sök hjälp nu! Till slut får jag ro där uppe, påminner mig själv om att jag måste kämpa hårdare, få bort dessa mörka tankar. Fasen vad kul detta är, försöker peppa mig själv hela tiden. Nu ska jag ha kul ikväll, bort med dessa mörka tankar. Jag går ut igen, slår på leéndet med alla krafter jag kan, försöker dansa men kroppen lyder inte. Benen hänger inte med, dem är som två stoppklossar. Sätter mig ner, när shooten kommer in, när jag ser på alla, är det som världen stannar. Deras värld är någonstans, jag är i en helt annan värld. Ser detta glas framför mig, vad skönt det vore att försvinna in i dimman men jag ska inte dit. Har lovat mig själv att inte dricka en droppe till, dränka detta mörker i alkohol. När jag känner att jag är en börda, en riktig festdödare så väljer jag att åka hem. Försöker få hen att förstå att jag mår dåligt, men jag når inte längre fram, hen kan inte se mig längre som hen alltid hade gjort.   På bussresan hem blir dessa tankar starkare, inser att om jag inte tar hjälp nu, säger upp allt detta festande, detta livet, så är döden nära för tankarna blir bara starkare, fler och fler. Tänker på samtalet som hon på hjälplinjen sa, att jag måste söka hjälp. Jag skäms för att jag inte fixar detta själv längre, att jag inte lyckas med få bort detta mörker, speciellt när det låter så enkelt. Att gå en promenad, träna, göra saker man älskar. Varför lyckades inte jag med en sådan enkel sak? För mig blev allt värre när jag pressade mig själv så totalt när kroppen är helt slut. Att jag inte ens fixar att jobba, plugga. Jag duger inte till något, jag är totalt världelös. Jag har aldrig känt mig så liten, svag någonsin i mitt liv. Man hör om dessa människor som tar tag i sina liv, som blir hjälpt av gå på promenader, varför funkar inte det på mig? Jag märker att något är rejält fel, att detta inte är normalt att varje dag vakna upp, längta efter få somna igen. Att så fort jag umgås med människor, människor jag älskar så blir det hela tiden missförstånd. Att deras ord föder depressionen mer, att jag blir sjukare av att umgås med människor. Så fort jag öppnar upp mig dyker orden upp. Du är så negativ, så ska du inte tänka, tänk såhär, tänk positivt. Ser besvikelsen i människors ögon för man inte orkar, inte kan komma. Jag vill inte vara bördan som drar ner alla, gör människor ledsna. Sprider denna dåliga energi när jag öppnar upp mig. Någon gång måste det släppa, kämpar så hårt med att tvinga mig till saker, peppar mig själv varje morgon med vilken härlig dag det kommer bli. Går långa promenader varje dag, tränar hårt. Ju mer jag kämpar, kör på det alla säger, ju sjukare blir jag. Varför blev jag aldrig bättre? Varför fanns detta krig kvar, detta mörker? Nu vet jag att jag är en positiv person, en person som aldrig ger upp. Jag visste det, därför förstod jag någonstans att detta inte är normalt. Att människor som känner mig inte förstod det, hur kunde dem tro att jag valde detta? Där och då har jag aldrig känt mig så ensam. Jag tappade bort mig själv totalt längs vägen av alla ord, många tyckte att jag skulle ryka upp mig. Varför funkade det inte på mig? Varför var det inte så lätt som dem sa, att det gällde bara tänka positivit. Vart fanns den tjejen? Står framför spegeln, möter min tomma blick, får en chock av det jag ser. Detta är inte jag, ögonen är tomma, blanka. Jag äcklas av spegelbilden jag ser, så mycket att jag vill krossa den. Vart är tjejen som älskade det hon såg, tjejen som älskade livet. Tjejen som hade framtidsplaner, tjejen som inte lät ingen krossa henne. När jag står där, är bara skalet, skalet är det ända som finns kvar, själen är borta, all liv hade sugits ur mig.     Det var inte förens min läkare tog tag hårt i mig. Visade ett papper, ett papper på min hjärna, där man såg tydligt skadan. Där han förklarade vad som hände med min hjärna, varför detta mörker fanns, varför detta drabbat mig. Sa orden, Lovisa du blir inte bättre av att tänka positivit. Skit i vad alla säger nu, du måste förstå att du är allvarligt sjuk, att du inte blir bättre av tänka positivit, träna, gå långa promenader. Visst hjälper ditt positiv tänkade, det kommer man långt på. Men du har en kronisk skada i hjärnan, vi vill sätta in litium på dig. Dina depressioner är för djupa, du kommer aldrig bli bättre av promenader, tänka positivt utan du måste lära dig leva på nytt sätt, att leva utifrån sjukdomen annars kommer den krossa dig om du fortsätter såhär. Du har två val, att du fortsätter såhär, då är det troligt att du kommer dö. Vill du leva, måste du säga hejdå till ditt gamla liv, söka hjälp.   Att stänga dörren, lämna allt, är det svåraste beslutet jag tagit. Samtidigt var det även det som räddade livet på mig. Finnas i en sådan miljö, gjorde mig sjukare. Nu vet jag att människor menar väl, att det inte var lätt för dem hellre, att okunskapen är alldeles för stor. Det är svårt för anhöriga, även för person själv när skadan inte är synliga men den känns, den brinner där inne, tar än bit för bit. Jag minns själv orden jag sa till mamma, varit anhörig själv till en som drabbas hårt. Vet inte hur många gånger jag tyckte min mamma var knäpp som inte såg det vackra, varför kunde hon inte se det jag såg? Eller när hon låg där i sängen, bad om att få dö, var helt hysterisk. Alla dem gånger man sa när hon öppnade sig. Tänk postivit, så ska du inte tänka. Om jag bara visste, att mina ord gjorde det tusen gånger värre för henne. Jag skulle göra precis allt för att möta mamma idag, tala om vilken krigare hon är som levde såhär i 20 år utan få hjälp. Hur mycket jag ser upp till henne, hur mycket jag älskar henne och hur underbar jag tycker hon är. Att inse man är sjuk, den dagen blev en vändpunkt för mig.     Detta är en del vi pratar om i återhämtning, några punkter som jag tycker är viktiga, speciellt greppa sjukdomen. Det är nog det som varit svårast för mig, en resa i sig. Att inse att jag är sjuk, det handlar inte om jag kämpade tillräckligt, var en ätlande, svag person, utan jag var sjuk. Det är svårt att inse det när okunskapen är så stor, att man många tror man väljer utbrändhet, depressioner, ångest. Att man tycker det bara rycka upp sig, tänka rätt. Jag har själv varit så dömande, trodde att en psykisk sjuk person, var en person som stack ut, som det syndes på att hon var sjuk, uppskurna armar som talade om denna svåra ångest. Att det var en svag människa, det är väl bara ta tag i själv tänkte jag för mig själv. Speciellt under min tonårstid fanns det en del som kalldes "emos", hade ingen förståelse alls för dessa tjejer och killar. Jag har själv varit så dömande så förstår dem som är det. Hur ska vi veta något annat när okunskapen varit/är så stor, när vi knappt pratar om det, speciellt inte i skolan? Jag förstår inte varför skolan är så rädda för prata om detta, när det ända är så många som fjärde ungdom mår dåligt. Istället mår dessa ungdomar dåligt i tysthet. Jag vet att det skulle skapa mindre lidande hos dessa människor när vi väl börjar prata om det. Att bara visa att det är okej må dåligt, det är inte skamset med det, det är en del med livet och det finns hjälp att få. Om det fanns mer en acceptans i samhället, fick människor att förstå att dem är sjuka, att dem ska söka hjälp. Att söka hjälp är som gå till tandläkaren, att ögon inte ska förstoras för det står psykatrin på dörren.   Det var ingen som sa att mamma var sjuk, att hennes handlade handlar om att hon var sjuk eller förklarade för mig att deras handlade handlar om att dem mådde så dåligt, att dessa tjejer var sjuka, det var därför dem skar sig. Det handlade inte om dem sökte uppmärksamhet som snacket gick, utan att dem led av sådan smärta som dem försökte hantera. Hur ska vi kunna veta, förstå något när vi säger till en "deppig" person, ta tag i ditt liv nu, tänk positivt. Lär ut oss att en stark människa är en person aldrig rasar, utan fixar alla kriser med huvudet högt, en person som aldrig gråter. Faller vi hop, läggs vi in i facket svag, en brist för samhället. Min skam har berott mycket på detta. Jag har tigit som en mur för jag vill inte anses som svag person, en brist för samhället. Jag vet att jag är en stark person, men jag vill inte vara en av dem som anses som svag, vara tjejen som bröt ihop, hon som inte hade nerverna, som sätts i ett fack. Jag tycker det är vackert, starkt av andra när dem vågar visar sig svaga, sårbara men jag själv är livrädd för detta kommer bilda en annan uppfattning hos människor om mig. Jag är livrädd att min öppenhet kommer sätta käppar i hjulet nu när jag kämpar hårt med att få komma tillbaka, att börja jobba igen. Jag är så less på dessa fördomar som finns, önskade att den kampen inte fanns, att man ständigt behövde bevisa både att min hjärna funkar helt normalt, att jag tänker, funkar som en frisk "människa" så fort någon hör ordet bipolär. Jag vet om om unga fick lära sig om pyskisk ohälsa, lära sig om bemötande, hur man ska hantera det, likt som man ringer 112 när någon skadar sig, lika vet man vad man ska göra, vända sig till om man mår dåligt. Då vet jag att den pyskiska ohälsan skulle minska markant. För omgivnings betydelse väger mycket, tvingas du brotta mot fördomar, får höra hela tiden när du är svårt sjuk att rycka upp dig, tänk positivt, så kan du inte tänka, att hela tiden höra allt man gör är fel, finnas i denna värld är som föda depressionen mer. Därför ska man aldrig säga ryck upp dig till en människa som mår dåligt, visar tendenser till att må dåligt. Utan ta hens tankar, känslor, själens skada på allvar. Visa att du finns där, visa hen att hjälp finns. Depression har olika stadier, den börjar oftast lindirgt, då kan du bli hjälpt av gå en promenad, träna, att någon drar med dig ut på massa äventyr. Kan räcka med att någon ser dig. Blir du inte bättre och får du inte hjälp direkt så blir du sjukare. För mig gick det så långt att jag utvecklade bipolär. Alla depressioner jag hade efter min utmattningsdeprssion, som kom och gick när mamma försvann, som jag aldrig riktigt sökte hjälp för. Man ska aldrig ångra något men en sak jag ångrar rejält är att jag inte sökte hjälp direkt, lyssnade på kroppen. Att jag inte tog dessa signaler min kropp signalera att något är fel. Istället valde jag att ta flaskan, försöka fly ifrån det, hamnade i en väldigt destruktivt värld. Såhär i efterhand, hur lätt var det för mig, mina anhöriga förstå vad som hade drabbas mig? När detta är något vi inte pratar om.     Idag vet jag att depressionen gjorde så dessa känslor, tankar kom, att jag fastnade i allt detta som gör ont. Det är så djupa depressioner funkar, det är sådant som händer mig när jag drabbas av ett skov. Jag hade inte blivit tokig, jag hade blivit sjuk! Ja, depression räknas som en sjukdom. Djupa depressioner är en av dem folkhälsosjukdomarna som har flest dödsoffer, därför ska man alltid ta den på allvarlig, behandla den. Det farliga med psykisk ohälsa är att okunskapen är fortfarande stor, att det sägs mycket fortfarande. Ryck upp dig, du är bara lite deppig, gör saker som får dig att må bättre. Som jag skrivit innan, detta är en sjukdom som gör dig mycket ensam. Jag har fått se en helt annan sida av psykisk ohälsa nu när jag själv drabbades, senast var när jag mötte en känd hockeyspelare i ett lag jag gillar. Blir alltid lika chockad när jag får höra detta. Jag har också bipolär, lever med djupa depressioner av en person som man tycker är framgångsrik. Nu har det äntligen börjat prata mycket om bipolär i media, psykisk ohälsa överlag. Jag har insett att det kan drabbas vem som helst. Tyvärr är denna skam stor fortfarande, det börjar blir bättre men många skäms över att dem är sjuka, något jag själv gjorde i många år. Jag levde i förnekelse i så många år, lyssnade på orden alla sa. Det gick så långt att jag fick en identitetkris, trodde jag var lat, var en bitter person, blivit en persom som jag hatade något som ökade mitt självhat. Bittra människor har jag svårt för, var livrädd för att jag blivit en sådan person, som är bitter, ältar, som aldrig ser det fina. Idag förstår jag att den perioden handlade om att jag var sjuk.     Gillar denna artikel som jag fann hos fina Ann. En artikel som gav många tips hur man kan bemöta någon som mår dåligt, ett bemötande som jag vet att jag skulle velat bli bemött med.   1. Ta depressionen på allvar Säg: Du håller inte på att bli galen. Säg inte: Okej, så du är deppig... Är du inte alltid det? 2. Visa att du finns där Säg: Du är inte ensam i det här. Säg inte: Det finns alltid någon som har det värre. 3. Visa vad personen betyder Säg: Du är viktig för mig. Säg inte: Ingen har påstått att livet är rättvist. 4. Förklara att du vill hjälpa till Säg: Vill du ha en kram? Säg inte: Sluta att tycka så synd om dig själv. 5. Skapa en hoppfull känsla Säg: Meningen är inte att se igenom varandra, utan att vi verkligen ser varandra. Säg inte: Försök att inte vara så deppig nu. 6. Visa att du tror hen kan klara det Säg: När allt det här är över kommer jag fortfarande finnas här, och det kommer du med. Säg inte: Det är ditt eget fel. 7. Visa att du vill försöka förstå Säg: Jag kanske inte helt förstår hur du känner, men jag vill erbjuda mitt stöd. Säg inte: Tro mig, jag vet hur du känner. Jag var också deprimerad i flera dagar en gång. 8. Förmedla att du inte blir rädd Säg: Jag kommer inte att överge dig, jag finns här. Säg inte: Jag tror att din depression är ett sätt att straffa oss andra. 9. Visa hur mycket du bryr dig Säg: Jag älskar dig. (Detta ska dock bara sägas om du menar det.) Säg inte: Tröttnar du aldrig på allt "jag"-tjat? 10. Ni tar er igenom det ihop Säg: Jag är ledsen för att du har det svårt, jag kommer inte att lämna dig. Och jag tar hand om mig själv, så du behöver inte oroa dig för att det blir jobbigt för mig. Säg inte: Har du provat kamomillte? Det kanske kan hjälpa?     Min pappa sa en viktig sak i höstas som jag aldrig kommer glömma. Han sa just orden, jag vill hjälpa dig, då måste du låta mig få hjälpa dig. Jag fattade inte att jag sköt undan honom, hur hårt han kämpade för ta sig i under den hårda muren som jag byggt upp. Ibland tror jag det är nyttigt med att vi som är sjuka, inte drar alla över en kant, försöker förstå anhörigas perspektiv. Det är en svår tid för dem med. Dem ser inte skadan, kan känna sig maktlösa för dem vet inte hur dem ska hantera allt. Jag minns att jag var rädd för att skratta när mamma var så ledsen, blev väldigt påverkad av hennes mående. Trots att jag var så lycklig, nykär så tog hon bit för bit denna lycka när hon ständigt pratade om hur dåligt hon mådde. När någon man älskar drabbas av psykisk ohälsa, är det svårt för anhöriga med. Därför tycker jag detta är en riktig anhörigsjukdom, just en nära och kära blir påverkad hur mycket man än vill skydda för detta depression monster. Något jag upplyser mycket om på rehab för jag tycker vissa kan klandra sina anhöriga lite väl hårt. Jag tror alla människor menar väl men är livrädda för att göra fel. När du inte förstår, när det är saker som det finns så mycket okunskap om så gör det oss människor rädda. Det är väldigt lätt hänt att vi människor kan bli obekväma, det är just dem känslorna jag kände med mamma. Att jag vet hur det är vara på andra sidan har skapat en ökad förståelse. Därför har jag aldrig klandrat någon för vissa ord jag fått höra, just för jag vet att dem orden beror på denna okunskap. Jag brukar alltid säga att jag vill människor ska vara som dem är, se mig som innan, glömma bort att det står bipolär på pappret men ända har en förståelse för det.    Tid, låta mig få läka, ta allt i min takt är det finaste någon kan ge mig. Dem människor som ger mig det, försöker förstå, har tålamod när det gäller mig, åh vad jag älskar dem <3 Jag blir rörd när jag tänker på dessa människor, vilka underbara människor jag har i mitt liv, som jag fått äran att lära känna. Jag hoppas även min öppenhet med bloggen ger en ökad förståelse, varför allt blivit som det blivit. Denna blogg är till för dem människor som står mig nära, att fler hittat hit något tycker jag bara är kul, ett stort plus i kanten. Jag önskade verkligen att jag inte blev sjuk, men nu drabbade den denna sjukdom mig och då får man göra det bästa av det. Finna sina vägar, finna verktygen, balansen och börja bygga upp sig på nytt. Det är precis där jag är, i återhämtningsdelen.