Allt har sitt slut, sin plats

  Balansen till bloggen har jag haft svårt att för finna. Vissa dagar har jag känt nu kör vi, skriv precis ifrån hjärtat, precis hur du mår. Se detta som din dagbok, berätta hur den psykiska ohälsan drabbat dig. Strunta i vem som läser detta, våga öppna dig, bara kör! Men sanningen är, något jag även insett. Jag tror inte det är bra att vara så öppen som jag är, blogga så öppet om sitt mående här och nu. Därför kommer detta blir slutet för ha denna blogg som en form av dagbok om mitt mående, märker redan hur det ställer till det. I senaste Metro stod det just om detta, hur sociala medier kan ställa till det i jobbfrågan, något jag vet att det kommer göra om jag bloggar öppet om mitt mående här och nu. Jag är ända glad att jag gjort det, vågade trots jag visste att såret inom mig är blödande, att våga visa sig sårbar, släppa in er i min själ har inte varit lätt. På detta sättet har det varit en utmaning i sig, många gånger jag känt nu trycker vi på radera. Är vi ledsna, mår dåligt, har kriser, så hölls det bakom stängda dörrar. Vi pratar inte om det, det hålls inom familjen, bakom stängda dörrar. Här sitter jag, går imot det dem flesta gör, jag öppnar in er, vågar visa mig sårbar. Skrämmande tanke, att någon jag kanske möter har fått sett del av min själ så vet jag inte ett skit i personen i fråga. Samtidigt tror jag på öppenhet skapar kunskap, det är därför jag valt att fortsätta. Tänkte på det häromdagen, när det stod mentalsjukhuset på en gammal skylt, vad man hört skräckhistorier om dessa avdelningar när man var liten, att dem som gick på mentalsjukhus, dem är knäppa. Nu är jag en av dem som går där, i en gammal stenbyggnad, som är ny renoverad, som förr var mentalsjukhus, för hundra års sedan. Jag ser mig som vilken tjej som helst, så glad för tiden gjort att kunskapen ökat något enormt, tacksam för att det kommit så långt, där man kan bevisa att detta är en sjukdom, en sjukdom som kan drabba vem som helst. Jag blev sjuk i och med mammas bortgång, något som är vanligt när man förlorar en föräldrar på det sättet mamma dog i tonårstid när man behöver sin mamma som mest. Sen det starka bandet mamma och jag hade, inte konstigt att jag tog skada av det.     Jag önskade att jag gav fasen i vad människor tyckte, dock har jag kommit långt där men kraften finns där att bli neka jobb, jobb efter jobb pga någon går in här, ser att här och nu är hon ostabil, ska vi våga ta riskerna då? Ja, många arbetsgivare tänker så. Dem väljer se nackdelarna, just för rädslan tar över. Vi människor funkar så, har vi inte mycket kunskap om det så är första reaktionen rädsla, rädslan som kommer när vi inte vet något om det. Därför är kunskapen så viktigt, något jag alltid kommer bidra med. Jag tänker alltid vara öppen med diagnosen, stå upp för mig själv, med svårigheterna om någon frågor men tänker alltid väga att se fördelarna, inte se detta som något negativit. Jag måste tro hårt på mig själv, att jag kommer fixa detta för ingen annan gör det. Faller man så får man jobba utifrån dem perspektiven. Vissa dagar handlar om stå ut, speciellt när ljuset börjar brinna ut, men det kommer alltid bli bra i slutändan. Jag har sagt det förr, jag vägrar bli förtidssjukpersionär trots jag lever med en sjukdom som ger mig mycket djupa depressioner. Jag tänker fortsätta vandra på den stigen jag går nu, ta ett trappsteg i taget och på vägen har jag både rehab, min psykolog, mina nära och kära som stöd <3   Allt har sitt slut, sin plats i livet och 2015 är ett år som jag sent kommer glömma. Det har hänt mycket, varit tufft i det privata men sjukdoms perspektivit har det varit det bästa året. Först började jag öppna upp mig på facebook om mitt mående, sen blev denna blogg till. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att så många skulle hitta hit. Tack vare det har jag hittat andra fantastiska bloggar om psykisk ohälsa, som även gett mig så mycket. Tycker ni alla som har en blogg öppet om pyskisk ohälsa är så modiga, som spirder denna kunskap, som bevisar att det kan drabbas vem som helst.         På tal om annat, äntligen fann jag byxorna jag sökt efter i åtta månader. Materiallycka när det är som bäst :) Inne på Nelly fann jag några som höll måttet för mina långa ben. Dem är utan tvekan dem skönaste byxorna jag ägt och gör snygga. J gillar inte att jag får en mamma röv haha men det där struntar jag totalt i, kör alltid på det jag gillar ;) Dem ska vi skåla in det nya året med, ala 70 talet. Årets nyår blir väldigt lugn, vi är som ett gift gammalt par och ska spela Bingolotto, rulatorn nästa för oss haha ;) Skämt och sido så ser jag framemot detta, att ta det lungt hemma hos J, bara mysa själva. Jag har aldrig spelat Bingolotto på ett nyår innan men någon gång måste vara den första. Nästa nyår tänker jag dock ställa till middag eller fest, vet att många tycker nyår är överskattad men jag ser tjusningen i det, få fira livet, nytt år, det är magiskt. Tack för 2015 du gett mig, ser framemot 2016 hur mycket som helst. Nu när saker och ting går åt rätt håll för mig, så vet jag att detta år kommer utan tvekan bli det bästa. Förra året var nyår ett rent lidande för mig, mådde så fruktansvärt dåligt att jag sov över tolvslaget. Vill inte ens dra upp det nyåret, för det var det värsta i mitt liv, hemskt att en människa ska behöva må så dåligt.   Nu ska jag börja tokstäda här hemma, har inte haft orken innan men nu finns det lite, sovrummet ska glänsa, dofta ajax sen ska jag göra något gott av den fina oxfilen. Har satt Magnum cider på kylning, alkoholfritt är min melodi ;) Idag går också tankarna extra mycket till Zantos, finaste vovven, saknar honom något fruktansvärt! Lika till alla nära och kära som inte är i närheten.   Gott nytt år er fina ni! Vi hörs nästa år, då kommer jag med listan, har en del inlägg på lager ;) Det kommer fortsätta se ut som det alltid gjort, kommer fortsätta blogga om psykiska ohälsa, mina behandlingar, dock inte om mitt mående här och nu. Kram på dig och ta hand om dig <3