Är jag bipolär?

    Jag har aldrig brytt mig om specifik diagnos, det har aldrig varit så viktigt för mig. Det var en lättnad att få höra orden att man är sjuk, för jag trodde inte det själv, tack vare denna okunskap som finns. Jag vet redan mina svårigheter, något som märks av i terapin och dem bitarna har vi jobbat på, lika ger Rehab och arbetsterapin mig väldigt mycket. På mitt papper står det Utmattningsdepression, ångesttillstånd, ätstörning, bipolär med djupa svåra depressioner, diagnoser som sattes 2010. Jag vet redan mina svårigheter, men alla tror jag hamnar i manier, börjar fråga om det när man hör ordet bipolär kommer. Jag har aldrig varit där, så vet inte alls hur det är vara i det. Människor bildar sin bild av bipolär, där det vanligaste är man brottas med manier och sen kastas man till depression. Glömmer bort att det finns människor som har den diagnosen men i annat format. Jag brottas med dem djupa depressioner, aldrig manier. Men jag har typiska svängar för bipolär, att det kan svänga fort, man ser tydligt denna skada i min hjärna. När jag sa det fick jag höra för ett tagsen då kan du inte kan bipolär. När jag blir ifrågasatts, då kommer tankarna. Är jag inte bipolär? Pratade med överläkaren om just detta, att jag aldrig fått någon inriktning i min sjukdom, en grundlig utredning. Har gjort olika tester, mött läkare som tyckte det var konstigt att bipolär satts på mig, ibland har det varit olika svar ifrån vården. Dock är det för långa köer på dessa grundliga utredningar, så min psykolog tycker inte det är värt att göra en sådan, sen är han väldigt kunning, en av dem få jag litar på inom den psykatriska vården. Han har lärt mig enormt mycket hur jag ska tackla min svårigheter, fått mig förstå min hjärna. Jag blir hjälpt av litium, av behandlingen jag får nu och det är viktigaste, inte vilken exat diagnos jag har. Jag är inte typ 2 som jag trodde, när jag kollade mer på detta så uppfyller jag inte kriterna till gå in i hypomani. Min läkare säger alltid att jag har en lättare form av bipolär, lättare tycker jag är så dumt ordval egentligen. Är det för jag inte drabbas av manier? Dock känner jag av den där extra energin. Det har varit tal om jag har adhd, just för många delar av den diganosen stämmer in men inte allt, lika är det med bipolär. Många punkter stämmer in, men inte alla. Ibland kan det bli tokigt när människor försöker läsa på om sjukdom, för dem tror att jag drabbas av maniner, har fått en bild hur bipolär funkar, en diagnos som inte tagit mig på samma sätt som det står i dessa faktaböcker. Sen är varje människa unik, inte konstigt att den tar olika på oss. Dock är jag ganska säker på att jag har en form av bipolär, lika min psykolog, läkare för annars hade jag inte gått ner så snabbt i depressioner som jag gör, att dagen innan kan jag må ganska bra sen nästa dag kastas in i det mörkaste mörker jag varit med om, utan någon andledning. Det är det som är det läskiga tycker jag.   Nu när jag gick hos arbetsterapeuten så visade det sig att jag har enorma koncerationsvårigheter, svårt komma ner i varv, har ett minne som en 70 åring. Mitt minne ska tränas upp, lika koncerationen. Vi ska lägga upp planer för detta nu efter jul, börja jobba med detta sen ska jag gå i 16 veckor kursen återhämtning, där det kommer vara gruppterapi hela vägen. Ska bli kul faktiskt, få träffa andra drivna tjejer och killar som vill tillbaka till arbetslivet, behöver verkligen det stödet ibland. Så skönt att inte vara ensam om att göra denna resa, gillar redan dem två tjejerna jag lärt känna! Vet en lärorik resa med fylld av kunskap väntar, för jag vill lära mig mer. Längtan efter få börja jobba är så stor, lika hitta alla dessa lösningar som funktionsnedsättningar påverkar ens vardag.   Tänkte skriva vilka som är mina symtom   Jag har aldrig haft överdrivet självförtroende, självkänsla, aldrig tappat verklighetsuppfattningen något som ska vara vanligt när man går in i en mani. Snarare tvärtom, så har jag fått jobba hårt med mig själv för komma dit där jag är idag, gå en långvarig terapi. Jag tror inte min självkänsla skulle slås hårt på om det inte N gjorde, han kastade mig in i en väldigt mörk värld, lika mamma, sättet hon dog på som lämnade sådan skuld.     Jag har aldrig gjort något så där riktigt galet, inte kunnat hantera pengar, haft en överdriven sexlust. Dock finns det en gång jag åkte till Stockholm efter mamma hade precis dött, då shoppade jag som en galning. Tror det handlar mer om tröstshoppning än en hypomani för jag handlade verkligen på känsla där och då, trodde jag skulle må bättre om jag hade just det där plagget.     Jag har aldrig varit vaken i flera dygn, känt mig pigg. Utan sömn är jag fuktansvärt trött. Jag har brottas med sömnproblem, kastatrofftankar sen mamma gick bort, tror sorgen har med detta att göra. För känner igen detta förra julen när jag förlorade morfar, lika nu när Zantos gick bort.     Jag är en väldigt pratglad skit, kommer i en från en stor familj där det var prata högt för få bli sedd. Många skriker i mina familj, ljudnivån är hög milt sagt och på släktkalasen ska vi inte tala om, då kan ljudnivån vara galet hög för vi alla är som kacklande höner haha ;) Märkte av det när min kille träffade min släkt första gången, när han sa att man inte har en inte en chans få ett samtal, då insåg jag verkligen det, att vi alla är väldigt högljudda, gillar att prata mycket.     Jag har svårt för vila, se en hel film utan hålla på med något annat, då börjar det krypa i kroppen på mig. Innan hade jag lätt för krypa ner i soffan, läsa en bok men det har jag svin svårt för nu men jag tränar på det, tycker yogan hjälper mig där, att komma ner i varv :)     Jag är en väldigt rastlös själ, att sitta hemma och vara sjukskriven när andra är på jobbet har gjort mig tokig, då har inredningen fångat mitt intresse. Jag har svårt när jag känner att jag inte utvecklas.     Jag har svårt för förändringar, har en riktig sperationsångest.     Jag pratar inte överdrivet högt eller snabbt som man kan gör man har adhd, vet den där stoppknappen. Men jag gillar att prata, något som vissa kanske stör sig på men jag kan ända dem sociala koderna som man ska ha svårt för när man har adhd. Jag har aldrig haft svårt med sociala kontakter, mer att mina depressioner ställt till det och det har varit svårt för människor förstå när jag haft denna bergodalbana dem sista åren. Jag orkar göra så mycket, hänga på saker, medan nästa dagar kommer jag inte upp ur sängen. Något som lett problem för mig, för människor tror jag skiter i dem, inte orkar svara. När sanningen handlar om att sjukdomen ställer till det, att jag är så utmattad.     Jag är väldigt social av mig och har lätt att få vänner, lyckas alltid få vänner i mina grannar, det kanske säger en del att jag är en pratglad skit av mig. Inte den tjejen som gömmer mig bakom dörren, kollar om grannen är ute. Såg ett youtube klipp om just detta, som var typiskt svensk. Fick en del skratt av det för det var så långt jag man bara kan komma ;)     Jag hade en gång där jag pluggade intensivt i tre månader, där jag inte sov mer än fyra timmar varje natt, i några månaders tid. Jag var som en duacellkanin med läxorna, kunde stänga av allt och det var plugget som gällde för att ska jag få bra betyg i och med min dyslexi så måste jag lägga i en extra växel. Dock körde jag på för mycket för direkt efter tentan hamnade jag i en utmattningsdepression. Jag kunde inte bromsa mig själv, trots min kille sa till mig. Ta nu en paus ifrån plugget, hur fasen orkar du plugga så mycket, intensivt? Då började jag tänka på det, detta kommer göra slut på mig. Var detta en hypnomani eller att jag ville plugga intensivt till tentorna? Jag har alltid haft höga krav på mig själv, har enorm prestationsångest. Jag tappade inte förståndet, blev inte besatt utan fokusen blev på plugget hela tiden, något jag alltid tyckt varit viktigt. Jag ser detta som något bra, fick mina MVG. Synd bara att jag körde slut på mig själv, önskade jag hade en mer balans där. I längden vill jag vara en tjej som hittar ett mellanting, som kan nöja mig med ett Vg.     Jag är allt eller inget i nästan allt jag gör, har svårt finna det där mellan tinget.     Får jag en uppgift tar det lite tid för mig att komma in i det, när jag väl kommer in blir jag enorm effektiv, utvecklar ett enormt fokus.     När jag utför en uppgift, arbete, något jag brinner för och tycker det är kul har jag märkt att jag har lite mer energi än andra, kan köra på en extra växel, lägger märke till detaljer, är enorm noggrann. Trots många ger upp, kan lyssna på kroppen i det läget så kan jag fortsätta men då får jag stå mitt kast sen dagen efter om jag inte hinner bromsa mig själv, hamnar i den där utmattningen. Nu på senaste tid har jag lyckas bromsa mig själv i tid, kan leva på dessa superkrafter som min kille kallar detta. Jag ser detta som en fördel att jag har detta, kan få mycket gjort på kort tid. Är detta hypnomani? Det märks inget på mig, känner inte något rus, i såna fall ett rus av extra energin, inte det där ruset i en mani, utan mer en raslöshetet, att saker och ting ska hända NU inte sen. Jag har en energi som jag inte förstår vart den kommer ifrån. Jag är mer noggrann än andra men annars märks det ingenting på mig, människor kan inte se det på mig, kanske att jag är mer driven.     Jag kan känna den där känslan, får den där energin när jag känner hur allt är lätt mot jag dagen innan kände som ett omöjlighetprojekt. Vissa dagar är det en kamp att duscha, stå vid spisen, till och med gå på toa. Ibland faller jag ihop av ren utmattning medan nästa dag är sådan saker inga problem.     Jag gillar att ha många projekt på gång, dock har jag svårt för stressen, slutföra allt jag sätter igång.     Jag har ett kontrollbehov, väldigt hög prestationsångest.     Jag har inte svårt med ha och ordning och reda, planera förutom när jag går in i en depression.     Jag kan gå snabbt in i väldigt djupa depression utan någon anledning, speciellt vid stress har jag märkt att dessa djupa skov kommer. Lika när jag möter energitjuvar, människor som bara tar energi. Jag fixar inte sådant, mitt mående speglar sig väldigt mycket av det.     Jag är sådan som säger precis vad jag tycker, vissa gånger är det kanske inte bra. Nu kan jag kan dem sociala koderna, är jag på jobbet är jag professionell, annat är det privat. Blir jag ledsen, sårad så tar jag det direkt med personen istället för gå och tycka personen ifråga är dum eller vad det nu kan vara. Livet är för kort att bråka, reta sig på människor. Jag är inte ett dugg konfliktädd. Dock är detta något jag fått jobba upp, för när jag var yngre var jag konflikträdd.      Jag har svårt att svara på sms, prata i telefon medan andra dagar är det som förr, då känner jag inte av denna ångest över telefonen. Denna stress som den kan ge mig vissa dagar.     När jag väl blir arg så blir jag riktig arg. Det går inte ifrån noll till hundra utan det ligger alltid en anledning bakom. Det är inte ofta jag blir riktigt arg, tror det hänt tio gånger under mitt liv. Men då kommer allt, blir som en tickande bomb.     Jag har alltid haft svårt sitta still, speciellt under långa perioder. Detta märktes aldrig utåt, mer att jag gick på toan ofta. Jag var ganska blyg i skolan, har aldrig gillat att få uppmärksamhet, stå i centrum. Redovisa var bland det värsta jag visste i skolåren. Dock älskade jag idrott, något som alltid legat mig varmt om hjärtat. Lika när vi åkte ut ifrån skolan, när lärandet var mer pedagogiskt, när lärarna inte bara läste ifrå en bok, använde sig av witheborden. På Moa hade jag en helt underbar lärare, som växlade lektioner med teater, sådant lärande fastnar för mig. Min dyslexsi kan hänga ihop med detta också, att jag har svårt för lära mig på det tradtionella sättet.     Jag kan ena dagen känna hur härligt livet är, att dagarna är som förr, dagen känns inte som ett tvång, både tvättar, jobbar, städar utan problem medan nästa dag är en kamp att komma ur sängen, brottas med starka självmordstankar. Att det går så snabbt tycker jag är läskigt för mig, att det är mycket upp och ner, något som är typiskt för bipolär.     Jag försöker läsa på massa om bipolär, depression, för jag vill förstå min hjärna. Dock har jag minskat lite på det senaste, just för jag känner att jag äntligen fått den vård jag behöver efter så många år, samt jag vill leva, inte ha fokus ständigt på sjukdomen. Ska jag vara ärlig är min läkare väldig dålig, besitter med enorm okunskap när det gäller bipolär. Överläkaren på akuten är helt otrolig, får bara träffa hen om det är akut. Min läkare har jag aldrig varit nöjd med, försökt byta men det är inte lätt när köerna är flera år. Det ända hon gör är att skriva ut medicinen, följer upp hur kroppen mår, något hon är duktig på. Den biten står hon för men hon kan inte hjälpa mig på andra sätt utan det alltid varit jag som försökt finna den vård jag behöver. Min psykolog är mer den som hjälper mig med allt, försöker finna svar, går på förläsningar om bipolär, om hjärnan. Han är en stjärna, jobbar på ett helt annat sätt än henne. Psykisk ohälsa, hjärnan är ett sådant stort område. Tycker inte det är bra att det finns en läkare som ska kunna alla sjukdomarna inom psykiska, för den kompentensen finns inte. Aspersgers syndrom, autsim, psykos, boderline, schizofreni, bipolär, depression är långt ifrån samma sak, tycker det är sjukt att vi får träffa samma läkare trots olika diagnoser, det är så fel. Håller med det Ann Heberlein skrev en gång, det borde finns mer inriktningar inom vuxen psyaktrin, så fler får den hjälpen som vi behöver.