Förlossningsberättelse

Stora delar av slemproppen började lossna några dagar innan förlossningen. Jag hoppades innerligt att detta var ett tecken på att förlossningen var nära! Jag var så trött på att vara gravid och hade verkligen börjat känna mig nedstämd varje dag. Onsdagen den 12e september var jag hemma med Otto då han hade varit sjuk och vi ville inte skicka iväg honom till förskolan riktigt än. Den här dagen kände jag mig inte alls lika nedstämd, jag var faktiskt på bra humör och just den här dagen kändes allt lättare! När Clas kom hem från jobbet åkte jag iväg och inhandlade lite nya blommor till lägenheten och sen kom Clas föräldrar och hälsade på en liten stund. Någon gång strax efter 18:30 fick jag första värken. Den gjorde ont och jag behövde stanna upp och andas. Jag viskade till Clas "jag kan ha fått en värk". Vi tittade förvånade på varandra och vi sade inget till Clas föräldrar. För tänk om det inte var något? Och även OM det var dags så skulle det här säkert ta hela natten så vi bestämde oss för att hålla det för oss själva ett tag till. Några minuter senare fick jag en till värk. Jag gick iväg och andades mig igenom värken. Efter ytterligare några minuter kom ännu en värk och den här gjorde mer ont. 19:01 smsade jag mamma och berättade att jag trodde att jag hade börjat få värkar, att jag hade haft tre stycken som gjorde ont och att vi skulle höras! Strax efter att jag hört av mig till mamma sade vi hejdå till Clas föräldrar. Hade vi vetat hur snabbt det här skulle gå så hade vi berättat om första värken och dom hade fått åka hem med Otto. Men vad visste vi! Jag fick tre värkar på en kvart och dom gjorde ont. Vi hörde av oss till förlossningen och dom tyckte att vi skulle komma in för en kontroll. Mamma och pappa begav sig från Nora, en bilresa som tar ungefär 30 minuter, och åkte till oss för att hämta Otto. Clas var fullt upptagen med att försöka ta hand om Otto, packa Ottos väska och hjälpa mig i värkarna. Värkarna kom tätare och tätare och dom gjorde ondare och ondare och jag kände ett enormt tryck nedåt. Jag hade svårt att andas lugnt mellan värkarna och förstod inte hur jag skulle klara det här i flera timmar till, klarade jag inte av smärtan lika bra den här gången? Jag ville ju redan ha bedövning! Jag visste inte hur jag skulle ta värkarna på bästa sätt. Jag testade att hänga på Clas, jag satt på golvet med en vetekudde på magen, jag låg i sängen, Clas tryckte hårt mot svanken. Det gjorde så ont och jag testade olika vid varje värk. När jag satt i sängen kom Otto fram till mig, han var orolig. Där och då visste jag att jag inte skulle klara av att säga hejdå till honom när vi väl skulle åka in, värkarna skulle göra alldeles för ont då. Jag pussade på honom och sade att jag älskade honom<3 När mamma och pappa kom var det bara att skynda oss. Mamma tog över Otto. Pappa och Clas hjälpte mig ut i bilen. Nu var det bråttom och det visste jag. Värkarna kom hela tiden och jag var orolig över hur vi skulle klara bilresan. Jag hörde hur Otto grät i bakgrunden. Det blev dramatiskt för honom och det är nog det enda jobbiga med den här förlossningen, att han var hemma och behövde se allt... Som tur är så blev han glad snabbt efter att vi åkt och han har inte visat några tecken på att han minns det här<3 Som sagt, Clas och pappa fick hjälpa mig ut till bilen. Jag struntade i mina skor, jag hade inte tid med sånt, jag behövde ta mig till förlossningen fort som attan! Pappa fick köra och jag och Clas satte oss i baksätet. Jag satt på knäna, höll hårt i stolsryggarna och Clas satt bakom mig. Värkarna ändrade karaktär och gjorde inte lika ont längre, i alla fall inte på samma sätt. Nu ville kroppen trycka på och jag lät den göra det. Clas ringde till förlossningen och sade åt dom att vara beredda. Och sen kändes det som att det var en vattenballong som sprängdes, vattnet gick i bilen! Hela min kropp tog i och krystvärkarna var i full gång. Pappa körde med varningsblinkers på!Utanför förlossningsmottagning väntade två barnmorskor. De stod redo för att ta emot bebisen i bilen. Ena barnmorskan sade att vi behövde få av mig kläderna men jag sade nej, jag måste upp till förlossningen! Ut fort ur bilen! De sprang upp till förlossningsrummet och jag halvlåg i en rullstol eftersom jag inte kunde sitta på rumpan. Hon var ju påväg ut! Snabbt upp på sängen i rummet. Innan jag hinner lägga mig på rygg får jag en värk och blir ståendes på alla fyra. Av med byxorna. "Du är öppen 10 cm" hör jag att Clas säger. Jag lägger mig till rätta i sängen och Clas hjälper till att få av mig tröja och bh. Barnmorskan säger att jag får krysta. Jag krystar. Jag får lustgas. Jag säger att jag gärna vill ta emot henne själv om det går. Huvudet kommer ut. Kroppen kommer. Jag har en liten hal bebis i mina händer och som ligger på min mage. Hon är här. Vår dotter. En liten flicka på 3045g och 48cm<3Moderkakan gled enkelt ut och jag fick en ynka liten bristning. Vi mådde alla hur bra som helst! Om en lite chockade haha. 20:10 släppte pappa av oss utanför förlossningen. 20:20 föddes vår lilla flicka. När Clas ringde och berättade för min mamma att hon var här hade inte ens min pappa hunnit tillbaka till vår lägenhet. Mamma trodde först att Clas menade att jag hade kommit in till förlossningen nu. Men konstigast blev det nog för Clas föräldrar, lite mer än en timme hade gått sedan de lämnade vår lägenhet och nu fick de ett samtal om att Vira hade fötts!<3 Förlossningen tog inte ens två timmar från första värk. Vilken upplevelse, det är så mäktigt att föda barn! För mig är det här en positiv förlossning. Ja det gick fort, men allt gick bra och vi hann in! För mig är krystvärkarna "skönare" än de andra värkarna så de fruktansvärt smärtsamma värkarna varade inte länge och istället kom krystvärkarna där jag fick krysta. Men ja, fy helvete vad ont det gjorde hemma. Men det är så jädrans häftigt att föda barn!  Den här bilden på mig och Otto är tagen 19:36. Han ville vara hos mig, min älskade stora pojk<3