Ett jobbigt hejdå

Ett par gånger innan den här dagen har jag varit ledsen över att Tova ska åka och att vi ska behöva säga hejdå, men när gårdagen kom kändes det okej, konstigt nog, det kändes som att det inte skulle bli jobbigt att säga hejdå för att det skulle kännas som vilket hejdå som helst, som att vi snart skulle ses igen. Imorse kändes det också så, men för varje minut kände jag hur det blev värre och värre. Jag har hela tiden vetat att jag skulle tycka det var jobbigt och att jag skulle gråta så jag blev chockad över hur det kändes igår och först imorse. Men sen kände jag hur jag blev nervös, fick en klump i halsen som växte mer och mer ju närmare klockan närmade sig tiden då vi skulle behöva säga hejdå. Man har liksom inte riktigt tänkt på att man ska säga hejdå för att vi inte ska ses på väldigt lång tid, det kan liksom ta ett helt år innan vi ses igen, det har känts så overkligt. Vi stod under tak i regnet och vi funderade t.o.m på att inte säga hejdå, bara gå för att slippa smärtan. Men vi visste att om vi skulle göra så så skulle vi ångra oss. Tiden gick och vi skulle behöva säga hejdå. Båda brast ut i gråt och vi kramades, flera gånger, torkade tårar och grät igen. Hade jag inte haft ett tåg att passa och om Tova inte heller haft en tid att passa så hade vi nog stått där hela dagen. Jag önskar att vi kunde göra det. Nu sitter jag på tåget hem till Linköping, tittar på One Tree Hill och äter mörk choklad. Jag längtar tills jag får möta Clas på stationen, få kramas igen och bli tröstad av honom. Jag är så stolt över Tova som ska åka till andra sidan jorden och få uppleva en av hennes drömmar! Älskade vän, my person, jag kommer sakna dig och jag längtar redan tills du kommer hem! Ha så roligt där borta och ta vara på tiden, upplev en massa roligt nu!<3