Om att acceptera sig själv

Det här är jag, och det är helt okej.  Vad andra tycker om mig har länge varit viktigare än vad jag själv tycker om mig. Jag har otaligt många gånger åsidosatt mina egna viljor, tankar och idéer, eftersom att de kommer från just mig. Jag har en konstant prestationsångest, med allt jag gör, och hur jag än gör kan jag bara känna mig nöjd när jag presterat bra och andra är nöjda med det jag gjort. Åren av sökande av tillåtelse att finnas till och ta plats har gjort att jag tvivlar något enormt på mig själv. Det är som om jag konstant behöver få bekräftat att jag duger, för att jag inte kan bekräfta mig själv.  Har du också jämfört dig med andra? Har du också känt att du inte är bra nog? Har du också haft svårt att tycka om dig själv? Isåfall är det här till dig. För jag har också känt så. Jag känner fortfarande så. Vi lever i ett konstant matande av idealbilder, normer och förväntningar. Instagram, reklam, tidningar och sociala medier i övrigt är alla stora influenser som dagligen kastar skam, skuld och nedstämdhet på många av oss. För att vi är fel, vi är inte bra nog, vi är inte bäst. Vi ser inte ut som tjejen på Instagram, vi har inte ett perfekt liv eller ett drömjobb, vi har inte ekonomin för att åka på semestrar hela tiden, vi orkar kanske inte ens hålla kontakten med våra vänner eller gå till jobbet. Förutom att överhuvudtaget leva, äta, sova och finnas till har vi idag lagt till flera tusen grejer till som vi ska kunna, eller prestera i. Vi ska ha karriärer där vi briljerar, ett familjeliv som blomstrar och är sådär härligt och fint som "alla andra" verkar ha det. Vi ska träna och hålla oss i form, för gud förbjude att man är lat. Maten vi äter ska vara hälsosam och gärna fin på bild, man ska vara ledig, men inte för mycket, jobba, men inte för mycket, träna, men inte för mycket, ta hand om sitt yttre, men inte för mycket. Vid sidan av jobbet eller skolan har vi fritidsintressen som vi inte bara får ha för att det är kul, utan även där ska vi vara på topp. Jag har själv hamnat många gånger i fällan, "om jag inte är bra på det är det ingen idé att hålla på med det". Men varför kan man inte få hålla på med något bara för att det är kul? Trots att man kanske är helkass på det? Allt vi lägger ner tid på handlar väl egentligen mer om att ge oss glädje och energi än att vi ska vara bäst på det? Vårt sociala liv, livet vi har tillsammans med andra borde ju gå ut på samma sak. Spendera tid med de som ger dig energi, de som lyfter dig och gör dig glad.  Hur vi ser ut spelar ju egentligen ingen roll överhuvudtaget. Har du tänkt på det någon gång? Det enda som är viktigt är ju att vi finns till och att vår kropp fungerar. Har du sett filmen Avatar? När människor överför sin själ, sitt tänkande och sitt "jag" in i en annan kropp. En kropp som inte finns till för att se snygg ut, utan för att bära jaget, och individen framåt, för att kunna utföra det man vill.  Jag brukar försöka tänka på det lite så, när jag fastnar för mycket i hur jag ser ut och att det inte är bra nog. Min kropp finns egentligen bara till för att jag ska kunna leva, dansa, jobba, umgås med andra och ha ett bra liv som tillfredställer det som finns därinne, det som egentligen är jag. Kroppens uppgift är inte att vara vad idealet bestämmer är "snygg", eller "sexig", eller ens "normal". Sedan allt digitalt kom till exponeras vi allt mer för bilder av det "perfekta", det som är eftersträvansvärt. Men det är ju bara på internet eller på bild. Vi finns till i det vanliga, verkliga livet, och det är också något man måste tänka på. Varför är det viktigt att vara snygg? Vad vinner man egentligen på det? Likes och följare, andras avundsjuka blickar eller bekräftelsen från andra? Vad ska man göra med det i det verkliga livet? Det som egentligen spelar roll är att du mår bra, att jag mår bra, och att vi trivs med varandra. Jag väljer inte mina vänner utifrån hur de ser ut, och jag tror inte att någon är vän med mig endast för att jag ser ut som jag gör. Det man letar efter i en vän, partner eller medmänniska är väl ändå det som finns innanför kroppen? Alltså själen, jaget eller vad man nu vill kalla det. Den enda bekräftelsen man egentligen behöver är sin egen. Oavsett hur många som säger till dig att du är fin, tillräcklig, bra och fantastisk, kommer du inte kunna ta åt dig av det förrän du inser det själv. Bekräfta dig själv. Du gör ditt bästa, och mer än så kan man inte göra. Fråga dig själv vad det är du kämpar för, och om svaret är något som inte kommer ge dig glädje eller riktig lycka, så kanske du ska omprioritera?  Jag har spenderat alldeles för många timmar av mitt liv med att tycka illa om mig själv, både hur jag är och hur jag ser ut. Men jag vill inte göra det längre. Jag vill lägga min energi på att boosta mig själv, så att jag kan boosta andra. Det handlar inte om att upp över öronen älska sig själv och allt man gör, men att acceptera att man finns, tillåta sig själv ta plats och att göra det man kan för att må bra.  Det här är jag, och det är helt okej.