Chop this tree down

FIRST draft... ”låt det bara rinna av dig” Det är min högsta önskan i världen.  Ibland blir frustrationen så påtagligt att det börjar bubbla i hela kroppen. Aldrig en skön bubblig känslan om inte Cava har påverkat den eller en snygg kille.  Det enda som utlöser mina ångestattacker är konversationer jag har i mitt huvud. Förbereder mig för argumentationer, diskutioner, svar på tal hela tiden. Fast ändå förlorar jag varje gång. Ett obefogat påhopp och mitt huvud sprängs. Av tankar och värk. Frustrationen blir så bubblig att kroppen börjar skaka och pulsen går upp.  Jag svarar på folks dryga kommentarer eller diskuterar, och sånt som jag inte vågar säga. Någon ger mig en blick, har jag gjort någonting nu? Jag svarar någon med en ”tont” eller inte alls, vad tänker den nu? Om mig?  Förbereder mig för en konversation med någon jag aldrig haft eller där står en man, i mörkret! Nej, det var en soptunna. Där kom nånting flygandes, nej det var ingenting alls som flög där du hittar bara på det i ditt huvud. Du gör dig bara beredd på allting.  Hela tiden.  ANDAS!  Men nu ska jag låta det rinna av mig. Jag kanske fick ur mig en kort mening som svar på tal, men det är aldrig tillräckligt men inte alltid värt mer. Svaren fortsätter bölja i huvudet och hjärtat slår fort. Tryck över bröstet, ett hugg i magen och jag försöker desperat med handen dra bort det som trycker emot halsen. En klump och något som gör det tungt att andas.  ANDAS! Jag är patetisk och pinsam. Känslig och överanalyserar för mycket. Jobbig och en börda. Bara till besvär.  Kroppen tappar all kraft och den krampar.   Hjärtat slår hårt och alla kroppsdelar pulserar. Ett hugg i magen och frossa.  ANDAS!  Hjälp. Snälla hjälp mig. Dra mina tankar ur mig och få min kropp att ligga still. Stäng av mig.