Tänk om ”dom som lurar” bara är våra egna tankar?

Tänk om det är så.  Tänk om det är så att vi faktiskt är fast i en struktur och den inte behöver vara sann, om vi inte vill. Tänk om vi har ett val. Tänk om vi är "lurade" in i ett system för att det är lättare att hålla oss på mattan då.  Tänk om "dom som lurar" bara är våra egna tankar. Eller andras tankar av vad dom vill skapa för värld - men att vi kan skapa den värld vi vill. Tänk om det bara är en tankes skiftning som skapar den värld (illusion) som du ser just nu.  Om du ändrar ditt tankesätt lite åt höger eller vänster, upp eller ner så förändrar detta kanske helt ditt förhållningsätt.  Om du sover på saken, är det då lika stort imorgon?  Kan man då förändra den tanken? Vågar jag? Är jag rädd att förlora kontrollen? Vilken kontroll? Vad är det jag är rädd att förlora? Mig själv? Gillar jag verkligen den versionen jag är så mycket egentligen så jag på riktig är rädd att förlora den? Eller vill jag se om jag kan bli lite på ett annat sätt?  Tänk om det på riktigt finns ett sätt att känna mig mer levande, som verkligen gör gräset grönare, maten färgladare, smakrikare, blommorna ännu vackrare och att den vägen är genom självreflektion och att skala bort så mycket dömande och rädslor som möjligt. Allt som liksom stör. Är man beredd att göra vad som krävs för att bli fri? It takes guts! Eller krävs det att man står öga mot öga med döden, att den är den ända utvägen man ser för att man ska våga ta faighten med j-vulen för att göra den ändringen d.v.s sina egna skuggsidor.  Tänk om alla dessa människor med  psykoser som kommer in till psykakuten verkligen har sett något bortom det vi tror är sant? Det är därför vissa vägrar ändra sitt synsätt. Dom känner sig lurade. Men på vad? Livet? Det jag tror dom känner sig lurade av är just sina egna tankar och att dom låter dessa styra dom att tro på den kollektiva tanken av strukturer som är den värld vi just nu ser.  Tänk om det är hur vi bemöter dom/inte bemöter dom med psykisk ohälsa som gör att dom tar sina liv. Hur dom känner sig dömda av världen och av dom av oss som bara vill se insidan i just sin lilla ”trygga” box.  Tänk om psykisk ohälsa bara är ett symtom på en värld som inte mår bra? Som har tappat kontakten med det som är viktigt. Och dom som mår dåligt är dom som ser detta d.v.s dom friskaste?  Då är det ju källan till symtomet vi behöver bota. Inte ”sjukdomen” i sig.  Att bara för att vi inte förstår - så ser vi psykisk ohälsa som någon skamfullt. Förstår vi inte att vi alla är samma? Vi har alla samma sårbarhet under masken och det är sårbarheten som gör oss mänskliga. Annars kunde vi lika gärna va robotar/AI. Som min fina vän Mårten Franks frågeställning när vi pratade sist. Är vi bara AI som försöker uppfinna AI? Och min tanke om det är att ja kanske, vem vet. Men just nu är det sårbarhet, empati och känslor som skiljer oss åt (och lite annat såklart).  Vems tankar är det? Varför dömer vi? Vi är alla bara en utbrändhet/seperation/död ifrån att själv hamna i en psykisk kollaps.  Det är mänskligt att må dåligt. Det är en del av alla nyanser som vi är här för att uppleva. Det är nyanserna som får oss att expandera vårt medvetande.  En sak jag också funderar mycket på just nu på är hur det kommer sig att det är vanligare med aggresivitet bland drogutlösta psykoser.  Varför är det så? Blir det för på - för icke inlyssnande till deras egna kroppar och psyke? Drogerna verkar ju ta oss till samma ställe som jag nu har tillgång till utan dom och jag har aldrig testat nån drog - ja förutom snus och alkohol.  I min ”psykos” va jag så långt ifrån aggresiv som det bara går enligt mig själv. Mer som ett fromt lamm på grönbete. Jag va otroligt närvarande och observerande. Jag ser det idag som att jag blev "visad" av mitt egna jag (mer närvarade jag) en väg ut ur min depression utan antidepressiva eller droger. Och att min väg ut genom detta blev möjlig av min egna o-rädsla för just döden, skam och skuld. Jag kände tydligt att dessa måste bort. Det va det jag blev "visad".  Och samtidigt precis innan detta skeende dök det upp ett fantastiskt nätverk av vänner från "ingenstans" för att finnas där för mig dygnet runt när alla andra som jag trodde va mina vänner försvann. Som ett privat ”psykakut” utan mediciner och inläggning och istället med kärlek, mat och omsorg. Som dessa personer betyder mycket för mig idag. Oförklarbart.  Tänker också mycket på vad jag kan förändra i den "yttre världen" om jag gör tvärtemot mina impulser i den ”inre världen”? Där jag egentligen nickar medgivande av gamla mönster (fast jag knappt lyssnar) så istället väljer att inte nicka. Skita i att ta upp mobiltelefonen. Gör det inte. Vägrar styras av dessa impulser.  Och om jag inte argumenterar emot personen jag lever med för att jag måste ha rätt. Va händer då? Kan det va så att i och med att jag gör mig undergiven situationen så äger jag den. Jag är större än själva konflikten i sig, och att det då får konflikten att dö ut. Försvinna. Som magi. Finns liksom ingen energi att skapa drama av.  Tänk om konflikter bara är två egos kamp om att ha rätt i något som det inte finns nått rätt i. Är det så jag tar kontrollen? Vad tror ni händer när man ligger en hel dag på soffan och gör ingenting - inte ens kollar på tv´n. Bara ligg och lyssna på ingenting. Shit va jag hittar mycket där - det är där det händer. Inte i prestation.  Det krävs ingen ”lotusställning” eller yogamatta eller instruktör. Det är så enkelt - å det är gratis. Ligg på rygg, reagera inte på impulser, somnar du så somnar du, då behöver du förmodligen det och bara iakta dina impulser. Ta kontrollen i den inre världen och du får också kontroll i den yttre. Vi har gjort det så svårt, vi tror att det krävs en guru, pt, livscoach o.s.v. som ska hjälpa oss. Och allt ska kosta pengar. Ju mer pengar det kostar desto mindre tid finns det kvar att reflektera över vad som egentligen är viktigt. Det är så vi fastnar.  Vi är allt det där själv om vi bara lyssnar - och alla vi möter på jobbet, gatan, affären är också våra gurus och dom är också gratis. Vi är varandras gurus. Dom bästa du kan möta för din utveckling är dom du möter.  Men lägg inte ditt öde i nån annans händer - inte ens i nån "guds" - du är din egna gud. Ta ansvar, ta kontroll. Du är allt du vill att alla andra ska vara. Du är allt du söker. Det finns inom dig.  Min största potential till utveckling som jag ser det är min mamma och pappa. När du löst dom knutarna har du kommit långt. På riktigt.  Visst kan det va skönt att ha lite generella regler att förhålla sig till som dom 10 budorden o.s.v om du tappar det helt - men den du borde lyssna på är ditt egna inre du - den som kommer fram i tystnaden. Folk kallar det gud (har aldrig gillat religon) jag kallar det mitt riktiga jag - det som är jag utan alla uppbyggda skydd och mönster.  Och kan vi försöka hjälpa varandra genom närvaro och kärlek att få bort dessa skydd. Så att vi slipper leva instängda i en känsla av ett privat fängelse.  Jag kan känna folks fängelser. Jag kan känna det i energin. Svårt att förklara men det är som ett fält runtom människor och djur som jag ibland inte kommer in i. Jag känner det fysiskt men man kan se det på samma sätt som att du blir insläppt i någons liv om du bygger upp förtroende för att en människa ska släppa in dig på livet. Jag känner dessa fält mer fysiskt nu förtiden och har alltid märkt dom men inte fattat vad det varit. Denna kokong eller bubbla har vi byggt upp som skydd från jobbiga saker i livet och har haft en mening - men inifrån blir det också väldigt mycket suddigare utsikt. Vi ser inte klart helt enkelt och är enkelt villebråd att utnyttjas för både vinstintresse och för våra kroppar. Därför behöver vi skala av dessa rustningar för att bli den vi egentligen är.  Vi är så avstängda att vi t.o.m har sex fast vi inte vill, så avstängda att vi låter andra människor slå på oss, behandla oss hur som helst för vi tror inte vi är värda mer. Vi tror (tankar om oss själva) att vi inte har ett val.  Det har vi.  Det finns ingen mer värdefull i ditt liv mer än du, inte ens dina barn. Mår du bra och står upp för dig kommer dina barn göra samma sak. Låter du dig utnyttjas, pratar du illa om andra människor, ser ner på andra människor, pratar skit om städerskan o.s.v kommer dina barn göra samma oavsett vad du muntligt säger. Det är den energi du utstrålar och ditt beteende dom tar efter.  Så just DU är också en förebild för den världen du vill leva. Du skapar den genom hur du bemöter andra människor. Och ju fler mönster, skal, bubblor, rädslor m.m du skalar av desto lättare blir det att bemöta människor med kärlek och respekt. Och desto mer levande blir du. Se det som en gåva.  Och så som du bemöter andra är precis så du tycker/känner om dig själv. Så behandlar du mig illa vet jag vad du tycker om dig själv. Det är en direkt reflektion av det du behöver jobba med - den som är du just idag. Om du vill. För när vi skalat av allt det där så finns det bara en sak och det är kärlek.  Vi är alla energimässigt ihopkopplade - och i våra innersta, renaste jag - där finns bara kärlek för allt vi har omkring oss. Djur, natur och medmänniskor. Skadar vi detta skadar vi också oss själva. Det går “both way” så att säga.  Ha en fantastisk dag i vårt tankeuppbyggda Matrix och ju bättre du behandlar dom du möter desto vackrare blir din dag.