Nej jag är varken Psykopat, sociopat eller sysslar med ”gazlighting”.

Nej jag är varken psykopat, sociopat eller sysslar med ”gazlighting”. Anledningen till att jag börjat läsa på om dessa personlighetstyper är att dessa påstående har jag blivit kallad i en stämningsansökan till Tingsrätten där vederbörande anser sig ha rätten till att försöka ta vårdnaden från mig. Hur kan man ens vilja försöka ta ifrån mig mitt barn som som jag har kämpat så för att få att komma till denna värld, dessa oändliga antal av missfall innan just hon kom ner, denna lilla flicka som jag vill göra allt för, som har fått mitt hjärta att öppna upp sig till en nivå av kärlek som jag inte ens anade jag kunde känna. Hur kan man göra nått sånt utan vettiga grunder? Vart är empatin?  Tänkte vi skulle reda ut lite hur dom olika personligheterna som jag blivit kallad för ter sig. En psykopat är enligt mig något man född till. Det är alltså en ”fysisk” åkomma som gör att nervsystemet inte riktigt funkar som den gör på en ”vanlig” människa, alltså pulsen börjar inte slå i hundra-nittio när man gjort något fel. Det betyder att man inte har någon ”moralisk” inre klocka. Utan kan göra lite vad som helst utan att må dåligt över det. Man anser att det är ens rättighet. Det ända som kan få dom att må dåligt är när deras ”ego” blir förstört tex när dom bli lämnade - då skapas ett i vissa fall ett hämndbegär undan dess like. Vissa människor som råkat ut för den personlighetstypen berättar om hur personen strategiskt skapat lögner för att utesluta personen som sårat dom utan någon som helst känsla av skuld, för att om personen är kvar i närheten kan deras uppbyggda korthus falla. Det finns ju såklart människor som bara har drag av detta utan att för den sakens skull va fullfjädrad psykopat. Det finns ju som sagt grader av allt. Eftersom empatin är störd kan dom också utan känslor använda barn som nån sorts bricka i det spel dom använder för egen vinning skull eller för att få ”offret” under isen. Detta är ett högt psykologiskt spel som är väldigt uträknat. Så här står det i Wikipedia ”Primär psykopati kännetecknas av empatilöshet, frånvaro av skuldkänslor och medkänsla, samt att ångestnivån är lägre än den genomsnittliga befolkningen.” Så en enkel slutsats - om du skäms när du gjort något fel eller har mycket ångest och stor medkänsla så kan du glömma den ”diagnosen” och gå vidare och så även jag.  Då kan vi titta vidare på sociopat, dessa beter sig lite likadant som psykopater. Fast dom kan känna skam och skuld. Detta är enligt mig ett inlärt beteende för barnets överlevnad - alltså nått som är skapat av barnet/människan/evolutionen för överlevnad. Alltså olika strategier som sett till att barnet överlever trots brister i föräldrarnas omvårdnad. Det ja. Vara oförmåga att va medvetet närvarande, se barnet för den som den är, kanske slår barnet, blir arga när barnet gråter istället för att trösta, plockar inte upp barnet när det behöver trygghet (vilket redan där och då skapar en misstro mot samhället, samhället är i längden enligt mig relationen till mamma, likaså våra relationer till vänner.)  Allt är indirekt enligt mig en spegling på vår relation till våra anknytningsperson/er. Vill vi ha ett samhälle där det inte skapas ett detta utanförskap som tydligt präglar vår värld så kanske vi ska börja titta in på dessa frågor - för dom är viktigare än många tror. Denna personlighetstyp (sociopati) går enligt mig att behandla.  Alltså, om ni då medvetet väljer att inte plocka upp sina barn när dom är ledsna (läs. möter barnets behov) så kan ni ger er f-n på att detta barn till sist ger upp hoppet om mänskligheten redan där och då - och för sin överlevnad skapar olika strategier för att bli älskad eller få någon som helst kontakt och omsorg men detta på helt fel sätt. Detta skapat sedan problem i alla relationer framåt.  Små barn kan inte överleva utan sina omsorgspersoner. Tänk er skräcken att födas till denna värld, i princip helt orörlig i början - det ända du har är din röst och då vara helt beroende av föräldrarna för överlevnad och så kommer ingen när man kallar (skriker). Vi behöver bli bättre på att uppmärksamma när barn far illa.  Men det är svårt det där med att lägga sig i. Man får ovänner. Men vi måste lägga oss i, det är det vi gör idag som skapar framtiden för oss och våra barn, barnbarn o.s.v.  Oavsett hur många ”vänner” vi förlorar på vägen. För hur ska vi få till en förändring i framtiden om vi inte förändrar något här och nu. Vilken framtid vill vi ha? Vill vi ha denna kalla, pengastyrda värld med psykisk ohälsa där bekräftelsen tillgodoses genom sociala medier? Eller vill vi ha ett samhälle där kärleken blomstrar och alla känner sig hemma trots alla våra olikheter. Där vi får chansen att utvecklas till bättre människor. Där vi hjälper varandra på vägen mot att hitta våra ”jag”. Plocka upp barnet när det gråter. Trösta. Spegla deras känslor från ditt vuxna jag och inte ditt egna skadade inre barn. Med andra ord, väx upp. Försök att inte skrika på era barn (att dom triggar er handlar om er egna oförmåga att sätta tydliga (vuxna) gränser i tid, det handlar inte om barnet - om ni skriker, be om ursäkt och förklara att det inte är barnets fel utan reaktionen kommer av din egna oförmåga att kommunicera på ett vuxet sätt.  Träna på att vara mentalt närvarande! Lägg bort den där jävla telefonen. Barnen behöver er. Det är jobbigt att va närvarande i början när man liksom ”tappat” det någonstans på vägen. Det går att träna upp på nytt. Till sist hittar man glädjen i leken med sitt barn och tro mig det finns inget bättre ställe att vara än just tillståndet i total närvaro med sitt barn eller vilken människa som helst för den delen.  Ska vi då gå in på ” gazlighting"? Vad är det? Vi kan ta ett exempel. Du och en person har en överenskommelse. Det finns vittnen, sms-konversation o.s.v. men ändå säger personen att -Nej det finns ingen sån överenskommelse. Det man då som utsatt för sådant beteende under lång tid börjar göra är att ifrågasätta om denna personen har rätt. För man blir helt snurrig i huvudet till sist. Man tror på riktigt att man är sjuk och att det är nått fel på en. Så man kanske börjar gå på massa utredningar för att se om det är så att man är lite knäpp ändå. För det vill man ju veta isåfall. Och detta gjorde jag. Inte mycket dom hittade till att börja med men till slut klarnade molnen…  Medelsvår ADHD. Har dessutom tydligt under medel på arbetsminne och snabbhet men är överbegåvad generellt. Dessa två stödfunktioners underfunktion tillsammans med uppmärksamhets svårigheter är det som sänker mig. Det är mitt sätt att överprestera i andra funktioner (socialt) som gjort att detta inte syns utåt, men tro mig. Det har känts. Har inte fattat varför allt är så svårt medans andra gör det med en känsla av lätthet. Mina styrkor är mönster i alla dess slag. Har visst otroligt lätt till abstrakt tänkande och ordförståelse enligt testerna. Detta förklarar så mycket. Så samtidigt som denna process i Tingsrätten förs mot mig så ökar det också mina svårigheter i vardagen och detta blir kontraproduktivt för mitt tillfrisknande från utmattningen.  Jag har inga som helt problem att ta hand om mitt barn! Tvärtom. Jag är en otroligt närvarande förälder som gör allt för mitt barn pga av att jag själv upplevt bristande omvårdnad så vet jag precis vad jag behöver ge henne och det jag känner att jag brister i ser jag till att lära mig längst vägens gång. Och en sak jag vet till 100% och det är att det är inte att vara ifrån sin biologiska mamma!   Jag är på sätt och vis glad att detta kommit fram men vägen dit önskar jag vore lite mindre smärtsam och mindre ångestfylld.  Men frågan är då… Vem eller vad är det som är sjukt? Samhället som tillåter att vad som helst tas upp i Tingsrätten utan riktiga grunder? Som borde veta vilket lidande detta tillför hos alla inblandade. Är det strukturerna som är fel som gör att dom som är annorlunda inte passar in? Är det det uppbyggda systemet som tjänar pengar på vår utsatthet på olika sätt? Eller är det att alla människor tror att det dom ser är det som är sant? För det är det verkligen inte. Vi kan bara se i andra det vi upplevt själva eller har egna svårigheter med. Detta är tydligt enligt mig. Det vi tror är sant är baserat på dom upplevelser vi haft under livet och det trosystem vi blivit inlärda som sant. Det handlar om spegel-neuroner. Från Wikipedia: ”Ett spegelneuron är ett neuron (en nervcell) som avger nervimpulser både när individen utför en viss handling, och även när individen ser samma handling utföras av en annan individ. På det viset "speglar" neuronen beteendet hos ett annat djur som om observatören själv utförde det. Sådana neuroner har observerats hos primater, vissa fåglar och människor. Hos människor har de hittats i Brocas område (finns i pannloben) och i undre halvan av hjässloben (lobulus parietalis inferior) i hjärnan. Vissa forskare[vilka?] anser att upptäckten av spegelneuroner är den viktigaste inom neurovetenskapen på senare tid.” Vem vet, inte jag - men det jag vet är att jag är varken psykopat, sociopat eller sysslar med ”gazlighting". Jag är en människa som på grund av mina svårigheter har byggt upp en otrolig social förmåga för att täcka över mina svårigheter men mitt minne och uppmärksamhet som en strategi för överlevnad. Detta tar dock mycket av min energi vilket till sist gjort att utmattningen tagit mitt grepp om mig.  Och om jag glömmer att höra av mig till vänner handlar det inte om att jag inte bryr mig eller är elak på något vis, utan jag kommer helt enkelt inte ihåg, kanske håller min hjärna på att jobba med något annat just då som jag inte kan bryta mig ur. Tex ekonomin, jobbet, oron för mitt barn och att hon mår bra när hon inte är med mig.  Det jag kan lova är att när vi ses så finns jag där till 100 procent med hjärna, hjärta och själ för jag älskar människor och ju mer jag förstår mig själv desto mer förstår jag andra och världen och varför den ser ut som den gör. Och att jag inte får ihop att berätta om händelser i mitt liv beror inte på att jag ljuger. Det beror på att processorn i min hjärna skulle behöva uppdateras. Big Time.  Tack ❤