Är monstret (depressionen) något som skapats av att jag förlorat mig själv?

Hej, igår la ju ut ännu ett av mina inlägg. Det va väl hittills det mest sårbara jag skrivit...och jag förstår att det kanske inte riktigt är det man vill läsa till morgonkaffet. Framförallt inte om man förväntar sig roliga klipp och bilder på andras människors lycka. Jag kan hålla med.  Men om vi gör känslor lite mindre dramatiska så kanske det inte är så farligt. Det är just det, bara känslor och en känsla finns egentligen bara i typ 90 sekunder. Resten tror jag att vi håller den levande med våra tankar. Återskapar en känsla.  Igår avpublicerade jag. Varför? Jo för skammen sköljde över mig som ett brev på posten eller rättare sagt i min inbox på fb.  Egentligen fina frågor som va av omtänksamhet - men jag började ifrågasätta mig själv. Förstör jag för mig själv och mitt barn för att jag skriver det jag gör? Vem är jag att berätta om mitt liv? Varför gör jag det? Vart går gränsen för vad man får prata om? Varför va det just här gränsen gick för mig? Provocerar dessa ämnen så mycket?  Min skam och mitt självtvivel kom som ett stort svart moln, som ett monster som jag har kämpat med att besegra hela kvällen igår och inatt.  Nä på riktigt, jag har faktiskt kämpat mot detta monster i hela mitt liv. Det va som nån av slutgubbarna i något av Nintendos alla spel jag spelat i min barndom. Det är det monstret som varit min depression som legat som en slöja över hela mitt liv. Har jag inte rätt att va jag? Det är just det monstret (skuld/skam) som gjort att jag inte tillåtit mig själv att va lycklig, skratta - som fått mig att hålla igen, passa in, se till att andra är glada och mår bra hela tiden och nu - när jag är på väg att släppa så är motståndet så totalt, så mörkt, så otroligt skrämmande. Vilken motstånd! Men jag tänker hoppa, jag tänker slänga mig som spindelmannen ut från ”taket” och bara ha tillit till att det kommer ordna sig på nått sätt. För jag tror att där bakom rädslan ligger det nått otroligt vackert. Livet. Som en liten skatt som bara väntar på att bli hittat. Som att livet på riktigt är ett äventyr och att rädslorna är mina ”gubbar” att besegra i detta superavancerade TV-spel.  Och nu när jag sitter här på ett fik i Vasastan å dricker min latte så här ”dagen efter” är jag ännu mer säker på att denna skammen inte är min.  Jag har gjort min sista ”Walk of shame”, låt skammens klockor ringa. Jag väljer att inte se dom. Att fnittra åt dom. För det blir så otroligt roligt när man ser förbi rädslan och skammen. När man just gör som barnen och ser livet som en lek.  Däremot tror jag att det är viktigt att vi backar upp varandra i våran strävan efter utveckling och behov av att va fria. Och vi behöver inte  alltid lösa den innanför fyra väggar i ”tryggheten av vårt hem”. Hemmet är inte allas trygghet och vi behöver sluta lägga locket på och sopa under mattan när det kommer till saker som är jobbiga att prata om. Låt dom koka. Upp med dom till ytan/ljuset så dom blir synliga och vi kan släppa.  Detta är min sanning och enligt mig får man ha vilken sanning man vill. Jag vill va så odömande jag bara kan. Jag tror att ALLA människor gör så gott som kan efter vad dom blivit lärda.  Och vi möter alla våra demoner. Jag tänker börja kittla min demon och kanske färglägga den rosa. Den känns mindre skrämmande så.  Så här kommer inlägget igen... —————————————///////—————— Hur känns det egentligen att inte kunna känna den kärlek man vill till sitt barn och framför allt varför blir det så? När förlossningen i sig blir ett trauma, när man inte känner sig trygg med personen som ska stå vid ens sida och sen dessutom direkt förs iväg för operation. Varför pratar vi inte om hur det känns i bröstet när barnet kommer ut och man hamnar i förlossnings-depression. Så här skulle det ju inte bli? Den sorgen! Fan va den gör ont! Och hur hittar jag tillbaka till den? Kärleken? För visst är det kärleken till mig själv, det är ju den som inte är på plats. Barnet vet jag ju att jag älskar villkorslöst men vart hittar jag själva känslan. Vart börjar jag leta? Ska det verkligen va skamfullt att inte kunna känna? Eller ska vi försöka hitta ursprungskänslan till varför?  Och varför kände jag att jag behövde va påklädd med mitt barn, varför va jag så rädd att trampa över barnets gränser, kände nån typ skam när jag va naken med mitt barn? Att det va fel på nått sätt? Beror det på dom sexuella övergreppen jag utsattes för när jag va för liten för att skydda mig själv? Är min dåliga hållning bara en effekt av att jag försökte skydda mitt hjärta? Kan jag på riktigt träna bort den eller behöver jag bli av med min skam för att räta på ryggen?  Har min ovilja mot att bära klänning skapats av att jag gjorde allt jag kunde när jag va liten för att göra mig själv så oattraktiv som möjlig för att inte någon skulle vilja röra vid mig? Byggde jag upp en sköld av järn runt mig för att skydda mig, ett försvar så starkt att ingen kan ta sig in?  Kan min avsmak för alkohol och fulla människor ligga i att så fort denna personen blev full började ta på mig? Jag va ju bara ett barn. Vad är det som gör att människor tänder på barn? Vad har i detta fallet han varit med om sedan barnsben som gör att han utsätter mig för detta? Fy fan! Men kan vi försöka hitta varför? Bryta trenden?  För inte kan väl det ha varit hans väg? Inte kan väl han vilja känna så innerst inne? Han vill ju också bara bli älskad. Hur kan hjärnan koppla så fel? Är beteendet inlärt och isåfall varför kan vissa klara av att bryta det?  Kan min känsla av att vara asexuell ha med detta att göra eller är det bara så att den starkaste drivkraften vi människor har för att skapa en förändring har kommit till mig som nån typ av gåva?  Kanske inte har känts som en vacker gåva alla gånger men om det va det som krävdes för att jag skulle rensa upp bland min familjs trauman genom generationer så är jag otroligt tacksam.  För när är det dax att bryta dessa mönster?  Ja vet iallafall att just nu kommer jag göra allt för det slutar med mig. Det räcker nu. Jag vill känna livet i min kropp, jag vill kunna dansa mig till extas. Jag vill kunna njuta av sex utan att vältra mig i ångest efteråt. Det är min rättighet, allas rättighet, som människa. Jag jag tänker ta tillbaka den rätten! Skammen är inte min. Jag ger tillbaka den där den kom ifrån. Ursprungskällan.  Jag är på väg att vända allt till att känna mig tacksam för allt som hänt mig. Varje gång ett barn kommer fram till mig och pratar och berättar sina hemligheter känner jag mig så tacksam, tacksam för att mina upplevelser kan vara som stöd för någon annan.  Tacksam för att jag kan möta dom och säga till dom att allt kommer bli bra. För ibland är det allt man behöver höra för att orka vidare. Det är som att bara dom får lätta sitt hjärta så springer dom iväg i nuet på lättare ben och fortsätter sin lek.  Det är precis som att barnen ser att jag inte dömer dom, att jag inte kommer försöka fixa dom, inte ställa till med en scen utan bara finnas för dom ett litet tag. Jag ser dom. Jag ser om dom sitter och gråter under stentrappan på skolgården - för en dag för längesedan va detta jag och det dom ser är att jag varit med om samma sak och att jag kommer ihåg vad det va som va min högsta önska. Att bli sedd och älskad precis som den jag va. Jag ser vuxna med men dom blir mest irriterade och vill stanna i sin bubbla av stress och invanda mönster. Där är det tryggt.  Den senaste veckan har det hänt en enda gång att jag inte hade ”tid” att stanna och lyssna när ett barn behövde mig. Jag såg en förskolefröken skrika till ett barn i 5 års åldern att sluta stå vid grinden och sura, utan sätta sig och sura någon annanstans. Jag såg att det lilla barnet inte surade. Hon va så avgrundsdjupt ledsen. Plötsligt va det som att hela jag flög tillbaka till när jag gick i förskolan.  Det dök upp ett minne i mitt undermedvetna om ett liknande tillfälle, fast där handlade det om att jag inte fått ta med mitt julgodis hem som jag pysslat ihop själv - för jag hade gjort något som uppenbarligen va fel i frökens ögon. Jag va så stolt över det jag hade skapat och sorgen kan jag känna i mitt bröst än idag. Som att en bit av min tilltro till vuxna försvann. Liten sak kan tyckas men för mig där å då vad det stort.  Är vi medvetna om vilka spår vi sätter i andra människor? Kan vi försöka se innanför dom där ledsna ögonen och inte tala om att det barn känner är fel? Bekräfta dom i det dom känner? Vi vet ju faktiskt inte hur dom har det hemma. Vi vet på riktigt inte hur någon annan har ett hemma bakom dessa Instagram uppdateringar.  Vi måste få känna, för stänger vi av känslorna så blir vi skal och speglar varandra helt fel, som att spegla sig i en krossad spegelbild.  Det blir som en ond spiral. Och det är så mycket jobbigare vid 40 + att lära sig känna sina känslor och framför allt koppla känslor rätt till dom upplevelser man har.  Jag ser det som en gammal telefon-omkopplings-central där jag nu försöker koppla rätt så att mina signaler i hjärnan slipper ta omvägar och missförstås. För jag bli så trött av det. Jag vill ha tillbaka min energi.  Om ingen människa vågar visa vem dom är innerst inne och vad som hänt dom i livet hur ska vi då kunna hjälpa till att läka varandras sår? Och att förstå att vi inte är ensamma. Något spännande jag lagt märke till är att om jag börjar öppna upp så i princip varje gång så har människan varit med om något liknande och kan hjälpa en vidare på traven.  Det ända jag känner jag behöver göra är att va så autentisk min själ som möjligt så att speglingarna blir korrekta. Annars blir det precis så. Felkopplingar i hjärnan. Jag tror att barnen är vår ultimata spegel. Dom är här för att spegla oss rätt. Dom är helt ”rena” när dom föds och därför väcker dom våra sår och tillkortakommande så hårt. Dom ifrågasätter, ser allt som möjligt, lever i en fantasivärld, dom har energi och är glada. Det provocerar oss. Varför?  Varför känner vi att vi vill hålla tillbaks dom från den livskraft dom känner? Varför måste dom sitta still när dom äter och gå emot sina egna känslor av att röra på sig.  Kan det va så att redan där vi skapar fetma? Vill vi inte innerst inne att dom ska va fria?  Vad är det som gör att vi inte kan släppa på tyglarna och släppa fri oss själva. Vem har byggt upp den strukturen vad som är rätt och fel?  Och om nu mormorsmorsmor startade dessa traditioner måste vi då fortsätta leva så? Eller kan vi försöka känna efter i våra kroppar vad vi egentligen själva vill, bortom alla ärvda tankar generationer tillbaka om vad som är rätt och fel. Och helt enkelt bara va dom som vi föddes hit för att vara. Oss själva. Förresten en sak till… Idag kan jag känna en otrolig kärlek till mitt barn, jag ligger ofta och bara tittar på henne och värken i mitt bröst är så stark av tacksamhet och kärlek att tårarna bara rinner ner för mina kinder för att hon kom just till mig. Vilken gåva att få känna kärlek. Jag är så otroligt tacksam för jag har fått känna på den oerhörda sorgen att inte kunna känna kärlek.  Finns ingen skam och skuld kvar när det kommer till nakenhet. Finns liksom ingen mening att känna det längre för om andra tycker att nått inte är fint med min kropp så får det stå för dom.  Sen så är jag så otroligt tacksam för att det hon fick möta först av allt i denna världen va total kärlek, från min dåvarande bästa kompis och mitt barns andra mamma. Jag blev ju väldigt sjuk under förlossningen och låg nedsövt dom första 20 timmarna - och ännu en gång blev det precis som det skulle i filmen om mitt liv, precis som det skulle. För min ultimata utvecklings skull. För utan mörker kan vi inte känna ljus. Å jag fullkomligt älskar lyckliga slut så jag väljer att detta kommer bli just så.  Tack igen för att ni vill läsa mina tankar om det som händer mig just nu.