Är jag i en psykos eller har jag bara börjat leva?

Den frågan skrev jag på en lapp förra sommaren när jag vaknade upp på soffan efter ännu en natt full av separationsångest från mitt barn och den gemenskap jag levt i under 7 år. Att mina ben bara en dag fick nog och gick därifrån kan jag inte riktigt förklara anledningen till men gissar att det va dax för mig att gå. Att lämna ”tryggheten” och hoppa ut i det okända för att försöka hitta mig själv.  För inte på riktigt kunde jag va så oälskad? Va jag inte värd att älskas trots att jag gjort felsteg? Va jag  på riktigt i grunden en elak människa eller kunde det va så att jag inte lärt mig hur man lever? Att jag pga av mina ärvda mönster bara gjorde det bästa jag kunde just där och då? Tänk om ingen människa i grunden är elak - utan helt enkelt bara är ett resultat av arv och miljö. Att där innanför finns nått vackert som bara vill bli sett och älskat, trots sina brister och ”fel”.  För är det inte bara just det  vi alla vill bli? Sedda, älskade, förstådda och få känna samhörighet och gemenskap. Känna oss behövda.  Utanförskapet jag kände där och då stängde av allt som va jag. Jag satte mig själv i en typ av medberoende till människor i min omgivning och allt jag sökte va bekräftelse, att bli sedd. När jag inte hittade det gjorde jag mig till ett slags offer och bara accepterade att ingen tyckte om mig.  Efter flera års tid med denna känsla, missfall på missfall, IVF-behandlingar, trasslig relation, otrohet och en depression som varat i en livstid bestämde jag mig. Ska jag va kvar i detta livet behöver det till en förändring och den radikal. Min själ fullkomligt skrek åt mig! LYSSNA NU FÖR FAN! Så jag gav mig ut på en resa in i mig själv. Med hjälp av bland annat shamaner, tantrakurser och kvinnocirklar - så började jag till sist ana en magisk värld. En värld full av människor med stora hjärtan som såg mig, som lyssnade, som på riktigt fanns där med både hjärta och själ och speglade mina sår. Som såg innanför mitt skinn.  Jag började uppleva en annan värld, full av kärlek. Där förstod människorna mig - för dom sökte samma som jag. Närvaro. Bortom skalet jag skapat. Medveten närvaro. Det jag sökt hela mitt liv, plötsligt förändrades min värld, jag började förstå saker. Jag började förstå hur tankar påverkar. Både mig och andra, hur allt hänger ihop. Kropp, själ och hjärta och hjärna. Det va som att jag plötsligt förstod. Jag kunde se varför jag utsatts för allt i mitt liv, varför jag mötte det jag mötte.  Det jag tror jag fick se är en glimt av är det som är sant. Bortom vårt skapade förstånd men det krävde en total kollaps, nedbrytning av allt som va jag.  Är hela världen i en psykos som inte ser…? Jag vet är att jag iallafall inte ser världen på samma sätt längre och ifrågasätter den struktur vi lever i.  Jag vaknade på nätterna på natten ville skapa, det va som att min hjärna ville visa mig hur ”allt” hängde ihop. Jag ville måla, avbilda det jag tyckte mig se. Hur människor, djur och natur hängde samman. Min inre värld projicerades utanför mig och jag kan genom det följa min inre process. Jag skrev sagor som handlade om hur själar hörde samman och vad dessa själar behövde gå igenom för att bli fria. Fria från vad? Ritade noter i massor, jag målade den Vitruvianske mannen vid min huvudända på sängen, jag började spela piano, gitarr, kände behovet av att sjunga, fick upp massor med spännande nya tankar i mitt huvud som jag ville prata med min vän Malin om. Kan ju långt ifrån säga att allt ”make sens” men många bitar trillar på plats en efter en vad det va min ”hjärna” ville visa mig. Det betyder inte att det jag såg va ”sant” mer än att jag ser det som att mitt undermedvetna försökte förklara för mig på sitt egna sätt så att jag skulle förstå hur jag skulle fortsätta mitt liv framåt utifrån vad som passar mig.  Så vad är egentligen en psykos? Kan det va ett försvar som slås på för att man levt/lever under stark press för länge, trauman så starka att själen till sist väljer att lämna, blir splittrad? Jag har ingen aning men är övertygad om att jag är inte är i någon. Känns mer som världen är, skratt. Jag är ju själv delvis uppväxt inom en förening som heter RSMH. Riksförbundet för social och mental hälsa. Då min pappa vigde delar av sitt liv dit. Så från 12 års ålder va dessa mina vänner. Alkolister, missbrukare, diagnoser som schizofreni, psykos, manodeperssiv, psykopat, någon hade hamnat i en haschpsykos, hade svår torgskräck o.s.v.  Grejen va att det va en helt underbar tid. Jag älskade att va bland dessa människor. Dom kunde se utanför den boxen jag inte passade in i, deras diskussioner va mer levande, hade mer innehåll än frågan om yttre materiella saker. Här pratade man livet, hur alkoholens sug fick personer att helt lämna sina barn, hur det kändes att ta antabus och dricka ändå, hur starkt ett heroinsug kändes, hur långt man va beredd att gå för att få ett rus, vilka världar man kunde se under ett rus, hur mycket man behöver kämpa för att bli inlagd på psykakuten när man trillat dit igen, hur många som gått och tagit sitt liv efter dom sökt hjälp - men inte blivit klassad som tillräckligt sjuk. Och hur man blev inlagd på sommaren i Hawaii-skjorta och ”myggjagare” för att sen till vintern bli utsläppt och ”friskskriven” utan bostad och varma kläder. Ja vilken skola. Den tycker jag kickar ut alla universitetsstudier som jag aldrig klarade av att kvala in till. Big time. Vad är då psykiskt sjuk? Tänk om dom som är ”psykiskt sjuka” är på ett sätt dom ”friskaste”? Psykiatriska diagnoser ställs ofta genom att man pratar med patienten. Det är alltså patientens tankar som får diagnosen inte personen i sig. Sen ska patientens tankar tolkas av en läkare som har sina tankar och funderingar om vad saker är utifrån sitt perspektiv på livet. Underhållande minst sagt. Tänk om förövarna är vuxna barn som aldrig lärt sig älska? Att dom är vilsna, att det dom utsätter andra för är ett resultat av att dom inte kan något annat. Inte blivit visade hur man gör som är det ”riktiga” och är ett skapat beteende?  Tänk om vi skapar våra förövare? Tänk om vi på grund av okunskap omedveten skapar det vi möter? Det behövs offer för att en förövare ska kunna existera. Hur vänder man offret till att ta kontroll över sitt liv? Hur vänder vi förövaren till att älska lära sig älska sig själv och i och med det kunna älska andra? Varför har ingen lärt dom det tidigare? Och vem är det som bestämmer vad som är friskt? Ovh framför allt, hur lämnar vi dramat helt? Om man aldrig sett något annat än det man inte kan se betyder det då att det inte finns något annat? Och om jag är låst i mina tankebanor och passar in - betyder det då per automatik att jag är ”frisk”?  Vad är psykisk ohälsa? Är det bara ett symtom på att det är jag själv som uppfattar som en sjuk värld utan medmänsklighet - att det är JAG som flyr ifrån en värld där pengar och materiella saker styr vem som är mer eller mindre värd. Eller är världen kall? Eller är jag bara inte lärd att följa strömmen?  Där skönhetsindustrin och plastikkirurgerna ger ser möjligheten och tjänar multum för att att fixa till det ideal och utseende som världen skapat att jag vill ha. Där annorlunda är nått som skrämmer. Där en stor näsa är förknippat med något dåligt. Tjocka lår, hängtuttar… Hur skulle det bli om jag jobbade igenom dom tankarna i mig själv och jag började ÄGA min näsa och min tjocka mage. Hur skulle jag uppfattas då? Skulle jag bli ännu mer attraktiv då än en ”snygg näsa” på en kropp som är osäker eller ändras min inre värd om jag ändrar den yttre? Kan jag genom att kontrollera min yttre värld få mitt inre att följa efter. Borde ju funka åt båda håll…eller?  Kan det vara så att man känner sig så vacker på insida att man bara måste fixa det yttre för att det ska synka…? Skapar man sitt egna jag? Eller är det andras tankar som skapar den jag är?   Åter till sommaren 2020.  Hela den sommaren va magisk. Tid fanns inte. Det va som att jag levde och bara gick runt på intuition och jag va precis där jag skulle va hela tiden, styrd av mig själv men inte av mina tankar utan jag mer va som att jag följde mitt egna flow.  Det va som att min hjärna hade gått in i nått typ av ”survivermode”. Jag kunde bara va här och nu, inget annat fanns. Allt va synkroniserat, jag kunde påverka  (rättare sagt visste jag hur jag skulle kunna ändra det som skulle hända med att skifta min tanke). För jag kände att jag kunde förändra min verklighet "ala minute". Jag behövde ingen klocka - utan ville jag fika med någon så ställde jag bilen utanför tex min kompis Malins jobb och ut kom hon exakt när bilen rullade in. Så coolt. Jag sov över ofta på hennes soffa (stod inte ut att va utan mitt barn varannan vecka och behövde närvaro) behövde jag bara tänka att jag va kaffesugen och önskade att hon vaknade så vaknade hon. Betyder detta på riktigt att det går att överföra tankar? Verkar ju väldigt flummigt isåfall. Mitt mind har så svårt att på riktigt tro det trots att jag blivit överbevisad, gång på gång.  Betyder det då att när vi går och och pratar illa om varandra så sårar vi energimässigt varandra? Att dom vi pratar om kan ”höra”, känna dina tankar. Att vi tillsammans, kollektivt gör människor ledsna och deprimerade. Jag gissar att man skulle va lite mer försiktig med vad man tänker om så skulle va fallet. Men att då istället tänka kärlek om människor, hur skulle allt bli då?  Alla som va menade att va i mitt liv just då va där. Jag umgicks inte med många utan jag va helt inne i denna häftiga upplevelse och att på riktigt ta vara på tiden varannan vecka när jag va med mitt barn. Vi hade så otroligt roligt tillsammans. Det va som att jag kunde gå in på hennes frekvens. Jag kunde leka! På riktigt. Lekarna blev även roliga för mig och jag på nått sätt såg det hon såg. Min fantasi hade vaknat till liv igen  Jag kunde under denna tiden även som memoryspel koppla ihop händelser i min barndom med händelser nu. Och hur det påverkade mig idag. Jag kunde plötsligt känna (tro mig känna) vad konstnärerna målat i sina klassiska målningar, förstod innehållet/texterna i alla låtar- från alla dom största artisterna genom tiderna. Jag fattade! Dom sjöng om samma sak som jag nu kände. Allt jag kunde känna va kärlek. ”All you need is love”. Alla sagor fick ett nytt liv och en ny helt ny innebörd. Nils Holgerssons resa om att möta sina rädslor, Peter Pan, Törnrosa o.s.v. Här mötte jag sagorna som på ett pärlband av händelser och jag kunde koppla ihop varför jag mötte dom med hur jag skulle lösa mina trauman.  Det va som ett skådespel där jag hade huvudrollen. Jag kunde ibland bara stå förundrad och titta på hur bra människor faktiskt spelade sina roller. Filmen ”Truman show” började helt plötsligt sjunka in på en ny nivå.  Finns så mycket att berätta om min sommar 2020. Det ända jag kan säga är att det va magi. Jag är på visst sätt kvar i upplevelsen men den har mer landat i mig. Den har absolut gjort att jag har en annan syn på världen och livet men den är mer ”verklig” nu, mer synkroniserat med den världen vi kallar ”den riktiga”. Row, row, row your boat gently down the stream. Merrily, merrily, merrily, life is but a dream.