Löptur som fick mig att få ont i magen

Idag på förmiddagen tog jag mig ut i det fina vädret för en liten löptur. Kroppen kändes fantastisk, solen sken i ansiktet och allt kändes bara så underbart. Tanken var att jag bara skulle springa i ca 30 minuter och sedan träna styrka efteråt, men eftersom det kändes så lätt och det var så skönt ute tänkte jag förlänga löpturen lite. Började att springa hemifrån ut på en liten grusväg, efter ca 17 minuter kom jag ut på en lite större bilväg med asfalt. På min 6,5km löprunda är den bilvägen bara 1km drygt. När jag kommit halvvägs på den vägen möter jag en bil. Bilen kör väldigt sakta förbi mig och i den sitter det en man... När bilen kommit några hundra meter bakom mig svänger den in på en liten väg. Under den lilla tiden hinner jag tänka många tankar... Jag tyckte nämligen att det var väldigt skumt att bilen körde så sakta förbi mig och jag bestämmer mig för att öka takten när jag ser att den svänger in på den lilla vägen.  Bilen vänder på den lilla vägen och börjar åka tillbaka... Jag ökar takten yttligare, hinner byta sida av vägen och precis innan mannen i bilen hinner ikapp mig, springer jag av vägen in på en banvall. Det är en gammal järnväg ifrån gruvindustrin som fanns här i området förrr. Medan jag springer på i snön på banvallen bort ifrån vägen stannar bilen precis där jag sprang av och står kvar där tills jag inte kan se den mer... När jag kommer längre fram på banvallen kunde jag ha sprungit tillbaka ut på vägen igen, men eftersom  jag var rädd för att mannen i bilen skulle komma igen på vägen valde jag att springa upp på en liten stig i skogen. Där sprang jag tills jag kom ut på min lilla grusväg som går förbi mitt hus. Jag kan säga att jag inte kunde pusta ut förens jag hade kommit upp på gården hemma och kunde sätta mig på trappen...  Läskig hur en sådan bra löptur kan vändas till panik och ont i magen på bara några sekunder... Jag som ville springa längre, men efter det vågade jag inte springa en meter till... och så var den trevliga löprundan helt förstörd! Jag bor i ett litet samhälle en bit utanför en liten stad och jag har kännt mig ganska trygg med att springa här ensam, men efter idag vet jag inte om jag vill göra det längre... Sen kanske det inte alls var så som jag upplevde det. Mannen i bilen kanske hade åkt vilse och ville fråga efter vägen. Vad vet jag egentligen? Men min magkänsla och hjärna sa fly och då gjorde jag det. Jag tar hellre det säkra före det osäkra. För vem vet vad som kunde ha hänt... Och jag är jäkligt glad att jag befann mig just på det stället jag befann mig på och inte några hundra meter längre bort på vägen.  Jag tycker inte att det är bara att jag (tjejer) ska behöva känna mig otrygga när jag är ute och springer/går... Det gör mig faktiskt förbannad! Jag vill kunna känna mig trygg överallt!! Jag vill inte gå runt och hela tiden vara orolig över att bli överfallen och våldtagen. Att vi tjejer hela tiden behöver anstränga oss för att titta oss över axeln ifall någon förfölja oss, eller att vi behöver planera en flyktväg om vi möter en kille/man eftersom han skulle kunna överfalla oss. Det är något jag tycker är helt sjukt!!  Jag börjar bli så trött på att hela tiden behöva gå runt och vara rädd. Jag är trött på att få taffasande händer på min rumpa på krogen. Jag är trött på att få ett mansskrev upptryckt i ryggen på dansgolvet. Jag är trött på att hela tiden se mig om efter misstänkta våldtäktsmän. Jag är trött på att behöva hitta på ursäkter när ett nej är ett nej! Jag är trött på att behöva gå runt med en klump i magen så fort jag går ensam. Jag är trött på att kvinnor ses som ett objekt och inte kan behandlas med respekt!! Jag vill inte gå runt och ha ont i magen efter händelser som den som hände idag! Jag vill kunna leva mitt liv utan oro för att bli våldtagen. ALLT SÅDANT HÄR BÖR TA SLUT NU!!