En tuff tid..

Nå, nu ska jag berätta om Boris och våra hemska dagar. Det hela började förra veckan. Vi skulle va hundvakt åt Sophies hund Moddy o eftersom vi hade henne här under veckan så bodde katterna hos Mira & Martin så länge. Boris låg mest under sängen, åt inte o drack inte. Ingen tänkte mer på det än att det va för att han inte vart där innan och så. Vi lämnade kisarna förra måndagen o när jag hörde i onsdags kväll att de fortfarande inte sett honom äta eller dricka, han va inte ens intresserad av sina favoritgodisar, och hade spytt så bestämde jag mig för att åka till vbg på torsdagen då jag va ledig o Mira slutade tidigt. När jag kom dit såg jag direkt att det inte stod rätt till med honom, jag kände knappt igen honom! Han orkade masa sig ut i hallen när han hörde min röst, men han rörde sig i slow motion och jättestelt. Jag fick en klump i halsen o en väldigt orolig känsla i hela kroppen. Han la sig jämte mig, va inte riktigt där i blicken o väldigt apatisk till sättet samt väldigt stel i kroppen. Jag tog med honom hem o ringde djursjukhuset som sa att jag skulle komma in direkt med honom. Så det bar av till djursjukhuset. Han röntgades o det togs blodprov. De skrev in honom och en väldigt ledsen o orolig matte fick åka hem med en tom transportbur. Jag hann bara hem o stiga ur bilen när veterinären ringde. Hon sa att det inte såg bra alls ut för Boris. Prognosen va dyster, han skulle aldrig bli frisk, levern va förkalkad o njurarna dåliga. Chockad försökte jag ta in det hon sa.. De skulle göra ett ultraljud på levern för att se om det fanns något de kunde göra, men hon sa att vi skulle förbereda oss på det värsta. Sorg, förtvivlan, hopplöshet, rädsla o även ilska fyllde upp mig. Va livet är orättvist! Tårarna ville inte sluta rinna o jag va ett vrak på fredagen. Under fredagen pratar jag med en annan veterinär som säger att ultraljudet visade att det inte va riktigt så illa som det först såg ut, det finns en chans till behandling, dock ingen garanti att det kommer hjälpa. I lördags sa veterinären att Boris faktiskt är lite piggare o börjat intressera sig för maten. Antibiotika o stark smärtstillande har gjort verkan. Jag o Fredrik åkte o hälsade på honom och det va så underbart att se honom piggare, han va med på ett helt annat sätt. Plåster på benet med kanyl under o ganska ynklig efter att ha gått ner lite i vikt satt vår plutt där. I söndags va han ännu lite piggare o hade börjat äta själv. I måndags sa de att han bara skulle komma igång med ätandet lite till så fick vi hämta hem honom igår. Vilken härlig känsla att ha honom hemma igen!! Helt fantastiskt