"det är bara i döden

och kärleken som vi ser oss själva som om främlingar flyttade in i huset" Har spenderat denna söndagskväll i en överklass lägenhet med fyra trasiga människor som rent ut sagt är känslomässigt autistiska. Fyra timmar Lars Norén är nog inte många som skulle utsätta sig för frivilligt. Fyra timmar av cognac pimplande, örtcigaretts bolmande psykos narcissism. Inte ens en liten strimma glädje. En enda lång fylla och vad allt det innebär. Men oj så bra den var! Trots att den var nattsvart och verklighets obehaglig som bara Noréns pjäser kan vara så var den också helt underbar. Texten var så autentisk och självkritisk och tack vare att den spelades på kilen så kändes det som om man satt i den där lägenheten och var helt närvarande när Samuel Fröler och Anja Lundqvist hade teatersex, när Kajsa Ernsts tillbakadragna sätt får en att känna sympati och när alla dessa raseriutbrott avlöser varandra så nära en så man får vatten på sig när blommor kastas. Obehaglig, igenkännande och nära in på skinnet. Så bra, så bra! De enda negativa då. Tanten bredvid mig som luktade inbiten rök, kärringen som hostade bakom mig. Kan bli så äckligt irriterad på sådant. Och en tant som satt och prassla med godis. Det är ingen jävla bio, ta godiset efter om du är så sugen. Suck.. Annars då. Nu vecka. Då kör vi!