REGNIGA DAGAR

De senaste dagarna har vädret härjat fritt. Ena stunden har det varit blå himmel och strålande sol, den nästa ösregn. Det här har påverkat mig lite väl mycket.Helgen började egentligen riktigt uruselt. Jag vaknade klockan tre på natten till lördag med en sån huvudvärk att jag trodde jag skulle behöva åka till sjukhuset om värkmedicinen inte hjälpte. Hela huvudet bultade och krampade kändes det som, och jag låg och halvdrömde konstiga saker i en och en halv timme innan medicinen hjälpte. På morgonen var jag rädd att röra på mig ifall värken skulle komma tillbaka.Men det gick bra. Jag kände mig mörbultad efter en sömnlös natt, men fick en riktig energiboost då vi begav oss iväg mot Busholmen. En sushirestaurang har öppnat i vårt gamla hus, och eftersom Louise och Markus bor där passade vi på att äta lunch tillsammans på lördagen. Minns inte senast jag åt sushibuffet och det var så gott. Efteråt gick vi upp till L&M:s lägenhet och drack kaffe och pratade i timmar, det var så skönt att få prata och fundera med dem efter en hel sommar i olika städer. På hemvägen gick jag och F ett varv runt Busholmen för att se hur den enorma parken utvecklats sedan vi flyttade därifrån. Tänk att det bara är lite på ett år sen vi flyttade därifrån! Det är sjukt hur mycket som hänt sedan dess – Australien, NZ, flytt till ny lägenhet, hela pandemin och några månader i Österbotten på det sen. Hur har vi hunnit med allt det?På söndagen ville vi få lite frisk luft, så vi hoppade i bilen, plockade upp F:s syster Jannica och åkte ut till Noux nationalpark. Där vandrade vi över fyra kilometer över berg och längs sjöar. Vi tog en kaffepaus uppe på ett berg och just när vi hade hunnit äta varsin banan började det förstås ösregna. Mysigt att gå längs leriga stigar, på hala rötter och klippor, och känna dropparna smattra på huvan. Efter en lång skur slutade det regna, men bara efter en liten stund började det ösa ner igen, och då vi kom till parkeringen efter flera timmar i skogen hörde vi en enorm åskknall. Då var det skönt att sätta sig i en varm bil, åka hem, ta en dusch och sedan äta potatismos och fiskpinnar i soffan framför teven. För första gången på närmare två år kändes det lite höstigt.Igår vaknade jag upp till solsken igen, och begav mig glatt iväg till bibban med Jannica. Jag visade var saker fanns och passade på att lämna in några böcker jag haft hemma sedan mars. Men när det var dags att gå hem igen hade det förstås börjat ösregna. Det regnade så hårt att vattnet forsade längs kullerstensgatorna, men precis när vi skulle gå ut minskade det i lite. Det regnade så lite att man klarade sig utan paraply (jag hade inte heller med något och hade bara en stickad tröja) och vi hann ända till Posthuset innan det öste ner igen. När det inte längre doppade vatten ut håret, utan bokstavligen rann ner för ansiktet, smet jag in i Kampen för att vänta ut den värsta skuren. Jag passade på att köpa nya häften och dessutom något jag saknat i Österbotten: en picnic-batong (kana-BBQ <3). Väl hemma kokade jag kaffe, satte mig framför datorn med batongen och låtsades att jag satt på ett riktigt kafé och pluggade. Det funkade rätt så bra det också.Plötsligt skickade Sofia och frågade om vi skulle gå på promenad, eftersom vädret klarnat upp och bjöd på strålande sol. ÄNTLIGEN fick jag umgås med världens bästa Sofia. Det är få människor som är så varma och goda som hon. Vi gick i timtal, över sex kilometer tror jag, och pratade om allt mellan himmel och jord. Vi besökte en antikaffär och satte oss ner vid stranden på sydspetsen av stan en stund. Trots att vi spenderade hela kvällen tillsammans finns det fortfarande så mycket att ta ikapp från sommaren i olika delar av landet, så det lär nog bli många fler promenader de kommande veckorna (och åren).Överlag har jag de här senaste dagarna kunnat konstatera att jag är lyckligt lottad som har så fina vänner och familj att umgås med även regniga dagar. Ni får nöja er med en gammal sushibild för jag var så glad över sällskapet att jag inte ens tänkte tanken på att ta fram telefonen i lördags. Sushin på bilden skiljer sig alltså från den man kan förvänta sig att äta på Busholmen. Kram,Johanna